Det är början på juli och just nu skvalar det rejält här utanför mitt fönster och så har det gjort hela sista dygnet. Det har kommit hyfsat med regn under den sista månaden. Det har i alla fall för tillfället räddat åkerns grödor som ett tag såg ut att lida rejält av brist på nederbörd.

Det stora samtalsämnet på Öland under det gångna halvåret har varit de låga grundvattennivåerna och oron för att det skall sjunka  ytterligare. Problemet går tillbaka till förra hösten och vintern då det nästan inte kom något regn eller snö alls. Även våren var extremt nederbördsfattig. Normalt sett är grundvattnet som lägst i september och även om det skulle komma mycket regn under sommaren så fylls det inte på eftersom det allra mesta avdunstar och tas upp av växtligheten under sommaren.

Redan i april behövdes akuta åtgärder. Vatten började köras i tankbilar över bron och en vattenledning byggdes i all hast från fastlandet till Stora Rör. Men risken för akut vattenbrist med sinade kommunala vattentäkter och privata brunnar är överhängande. Jordbrukare med djur kan drabbas mycket hårt, liksom de få men vattenslukande industrier som finns på ön. Och hela turistnäringen är förstås beroende av att det finns vatten i kranarna. Bevattning med kommunalt vatten är förbjudet sedan länge och alla uppmanas till sparsamhet med olika knep för att ta tillvara det som finns.

Naturskyddsföreningen anordnade i våras ett vattenseminarium med bland annat Lars Kylefors. Han visade intressant statistik över hur nederbörden varierat under de senaste 150 åren. Från ca 1860 till 1875 var det väldigt många torrår efter varandra, vilket orsakade hungersnöd och emigration med drastisk nedgång i öns befolkning.  Någon sådan sammanhängande torrperiod har inte inträffat sedan dess utan tvärtom så har de flesta åren under de sista decennierna visat på nederbördsmängder  som är klart över genomsnittet för de 150 åren. Vilka slutsatser man bör dra av detta är inte helt klart.  Skall årets vattenbrist ses som ett trendbrott inför en ny torrperiod eller är det bara en ren tillfällighet?  Personligen tror jag på det senare, vilket i så fall skulle innebära att man bör ha lite is i magen och inte göra jätteinvesteringar i tex avsaltningsanläggningar. Måttliga investeringar för att hålla kvar det vatten som faller över ön är däremot självklart av godo. Många våtmarker som hade förmåga att hålla kvar vattnet har dikats ut under de senaste 100 åren. Man har på så sätt fått lite större odlingsbar åkermark men det innebär också att vattnet snabbt rinner ut i Östersjön. Förutom att mindre vatten hinner sjunka ner till grundvattnet så för det med sig en massa näringsämnen ut i Östersjön och bidrar på så sätt till den katastrofala övergödningen av havet. Flera våtmarker skulle också vara bra för den biologiska mångfalden

En intressant fråga som jag inte har sett någon som helst diskussion om är priset på vatten. Tillgång på vatten anses vara en mänsklig rättighet, men frågan är hur mycket man har rätt till. Det slösas rejält på många håll och det vattnas i smyg. Det kostar ungefär 6 kronor att fylla ett badkar, medan det kostar knappt en krona att ta en rejäl dusch. Kanske vattnet skulle kosta lite mera så att flera duschar och färre fyller sina badkar och pooler. Orättvist för de fattiga kan man tycka, men det finns andra bättre sätt att jämna ut inkomstklyftor. Ett högre vattenpris skulle ge kommunernas vattenförvaltning bättre ekonomi.  Det skulle kunna användas för långsiktiga strategiska satsningar på att förbättra vattensituationen. Att driva på anläggandet av våtmarker skulle innebära god vattenhushållning. Och det påstås att mellan 20 och 30 % av det kommunala vattnet som pumpas ut på nätet i Mörbylånga kommun går förlorat p g a otäta stamledningar.

Gunnar Kvarnbäck