Längs den östra sidan av Öland finner man ett mycket öppet kulturlandskap. Närmast kusten ligger en bred remsa av öppna betesmarker, så kallade sjömarker, som sätter sin prägel på denna del av Öland. Sjömarkerna sträcker sig från Böda i norr till Ottenby i söder. De har en mycket lång tradition som betes- och slåttermarker. Troligen har de hävdats kontinuerligt, efterhand som de stigit ur havet, i bortåt två tusen år.
På sjömarkerna finns många låga och utsvallade strandvallar från tidigare östersjöstadier. Ibland bildar dessa större system. På vissa ställen där jordlagren är tjockare har de dämt upp ytvattnet och gett upphov till mindre våtmarker. För det mesta är dock jordtäcket tunt, vilket också bidragit till att dessa marker inte odlats upp och omförts till åkermark. På sjömarkerna förekommer ofta så kallade jordtuvor, de är decimeterhöga och har bildats genom frostaktivitet i kombination med betesdjurens tramp.
Karaktäristiskt för sjömarkerna är avsaknaden av träd och buskar. Öppna gräsmarker av varierande fuktighet dominerar helt landskapet där betestrycket bibehållits på en hög nivå. Örtrika, fuktiga gräsmarker är mycket vanliga och hyser vid välbetade förhållanden en mycket artrik flora. Till karaktärsväxterna hör älväxing, majviva, slankstarr, rosettjungfrulin, tätört och blodrot. En särskild, nästan stjälklös variant av majviva, har utvecklats i betesmarkerna på Öland. I de fuktiga gräsmarkerna finner man också ett flertal olika orkidéer. Till de mest typiska hör honungsblomster, flugblomster, ängsnycklar och kärrknipprot.
Vid ett lågt betestryck försvinner många lågvuxna örter och vegetationen blir artfattigare. De fuktiga gräsmarkerna kommer då istället att domineras av gräs, främst högvuxen, tuvad älväxing och på södra Öland tokbuskar, en art som saknas på norra Öland.
På strandvallarna och annan torr mark finner man mycket artrika och välutbildade torra gräsmarker, där örtinslaget är mycket stort. Till de vanligaste örterna hör brudbröd, sandmaskros, gulmåra, getväppling, småfingerört och backlök. Vissa år kan särskilt getväpplingen uppträda i massförekomst och då lyser betesmarkerna i olika nyanser av gult, orange och rött. Under tidig vår blommar här orkidéer som S:t Pers nycklar, göknycklar och krutbrännare.
Sjömarkernas vanligaste vedväxt är enbusken. Den växer främst i torra, höglänta lägen, exempelvis uppe på strandvallar och andra höjdryggar. Under senare decennier har enbuskarna brett ut sig betydligt som en följd av ett lägre betestryck och ett upphört vedsamlande. Särskilt på norra Öland har denna igenväxning gått långt. En förklaring till detta är kombinationen av tjockare jordar och lägre betestryck.
De kärr som återfinns nere i sjömarkerna har en för Öland typisk vattenregim med högt vattenstånd under vinter och vår, för att under sommaren vara helt uttorkade. Kärren domineras oftast av starr och högvuxna örter.
Alla sjömarker har inte använts som betesmark. I vissa byar har de istället utnyttjats som slåtterängar och kallas därför för sjöängar. De skiljer sig betydligt vad gäller växtligheten från de sjömarker som betats. Allmänt kan man säga att de är både art- och örtrikare än sjömarkerna. De är inte heller tydligt tuvade. Exempel på växter som man kan finna på en sjöäng är ängsskära, rödklöver, backklöver, gullviva, brudsporre, svinrot och slåtterfibbla.
Vid en inventering 1998 kunde man sammanlagt notera cirka 10 000 häckande par av olika arter. Karaktärsfåglar för sjömarkerna är storspov, strandskata, skärfläcka, rödbena och gravand. Tofsvipa, större strandpipare och sånglärka är andra vanliga fåglar som förekommer i stort antal längs hela sträckan av öppna betesmarker på östra Öland.
Bland de häckande fåglarna märks flera sårbara och missgynnade arter som till exempel rödspov, sydlig kärrsnäppa, skärfläcka och storspov. Man räknar med att sjömarkerna hyser cirka 30 procent av hela landets population av både sydlig kärrsnäppa och skärfläcka.
Under vår och höst är sjömarkerna dessutom en mycket välbesökt rastplast för flyttfåglar, främst för olika arter av gäss, änder, vadare och småfåglar. Redan under sommaren kan man se flockar av arktiska vadare sträcka förbi. Kärrsnäppan är den talrikaste vadarfågeln, men man kan även få se myrspov, spovsnäppa, småsnäppa och kustpipare.
I augusti-september börjar olika arter av nordligt häckande änder komma förbi och lite längre fram i september sträcker de stora flockarna av gäss. Bläsänderna brukar vara mycket talrika. En del av gässen går ner för att beta på sjömarkerna medan andra bara sträcker förbi utan uppehåll. Prutgäss och vitkindade gäss tillhör de vanligaste arterna i gåsflockarna.
Särskilt kända fågellokaler finns bland annat vid Högby hamn, Södviken, Kapelludden, Bröttorpören och Schäferiängarna vid Södra udden.
På sjömarkerna finns en värdefull fjärilsfauna. Här kan man se arter som hökblomsternätfjäril, svingelgräsfjäril, allmän purpurmätare, liten blåvinge, svartfläckig blåvinge, mellanmätare och jungfrusäckspinnare.
Källa: Länsstyrelsen i Kalmar län
