Det här är några rader om sand. Om hur viktig sanden är som livsmiljö för en del växter och insekter. Om hur ett ganska nyligen avslutat större naturvårdsprojekt har återskapat en del sandiga miljöer i tre sydsvenska landskap. Och där Öland är ett av dem.

Jag har alltid haft en dragning till torra marker, dels till karga skärgårdsöar, fjälltoppar eller alvar, men mer specifikt till sandiga marker med gles vegetation; näringsfattig mark, grustag och skräpmarker.  De öppna havsnära landskapen eller fjällmiljöerna kan jag lätt förklara intresset för med det estetiskt tilltalande i sådana miljöer och min mottaglighet som konstnär. De ”fattiga” markerna har jag svårare att ringa in fascinationen för. Den estetiska aspekten kan förstås finnas även här, men den är inte lika självklar. Ett övergivet grustag har inte skönhetsvärden på samma sätt, men ändå. Känslan av att gå in mellan unga tallar växande i en sandig mark där luften står stilla och värmen dallrar är speciell och lite svårdefinierad. Jag antar att det handlar om ljuset. Öppna marker med en begränsad vegetation är ljusöppna, och varma. Dessa två aspekter är nyckelord i det naturvårdsprojekt som jag nyligen var delaktig i: Projekt Sand Life. Sand Life pågick under åren 2012-2018 och är ett av många Life-projekt som utförts i Sverige sedan EU inträdet 1995.

LIFE+Natura är en fond inom EU som ger medlemsländerna möjligheter till större och mer omfattande projekt än vad de nationella anslagen räcker till. I Sand Life samarbetade tre ”sandiga län” Halland, Skåne och Kalmar samt Vattenriket (Kristianstad) och Lunds Universitet om planering och genomförande av åtgärder i utvalda sandiga marker i respektive län. Målet var att få sanden blottad i marker där både igenväxning och medveten plantering för att binda sanden skapat skuggiga och kalla miljöer med en förlust av arter som följd.

I Kalmar län arbetade vi i fem projektområden, samtliga Natura 2000-områden och belägna på Öland: Bödakusten västra, Bödakusten östra, Skedeås, Gårdby sandhed och Åby sandbackar. Nu är det inte så att sandiga miljöer saknas på fastlandet och resterande del av Kalmar län; det finns många intressanta miljöer man skulle kunna jobba med utifrån sand och vegetation. Men tre av de ovan nämnda lokalerna är dessutom lokaler för den sällsynta och hotade naturtypen sandstäpp; en naturtyp som endast finns på Öland och i östra Skåne och som vi har ett särskilt ansvar att bevara.

Jag nämnde ljus och värme som nyckelord för Sand Life. För sandstäppen måste man lägga till ordet störning. Det finns ett par geologiska och klimatologiska förutsättningar som måste uppfyllas för möjligheten att sandstäpp ska kunna bildas: kalkrik sand och en låg årlig nederbördsmängd. Men utan en regelbunden störning från människor eller djur kan detta växtsamhälle inte bestå.

Mitt intresse för sandstäpp väcktes under en floristikkurs i Skåne. Detta begränsade växtsamhälle i behov av mänsklig störning fängslade mig starkt. Så mycket att jag gjorde mitt examensarbete i form av en inventering och förändringsanalys av sandstäppen på Öland 2009.

Sedan dess har jag noga följt dessa marker och åter inventerat all förekomst av sandstäpp på Öland 2015 i samarbete med Anders Jacobsson, ArtDatabanken. Förra sommaren 2018 hjälpte jag samme Anders att inventera sandstäpp inom skyddade områden i Skåne. Valet av de fem projektområdena på Öland innebar att projekt Sand Life både skapade ny sandiga miljöer för sandlevande insekter och sandanknuten flora och samtidigt restaurerade de få och igenväxande sandstäppslokalerna på Öland.

Ett Life-projekt består av flera långa delar såsom en projektansökning, planering med ett löpande budgetarbete och en utförandefas. Vi är många på länsstyrelsen som har arbetat i projektet med olika delar och under olika perioder men alla har vi bidragit till helheten och genomförandet av de planerade åtgärderna.

De praktiska åtgärderna i fält bestod av att röja och hugga bort tall, björk och enbuskar i lägen där de kommit att dominera och skugga marken för mycket. Och att gräva. Att gräva sandblottor var ett stort arbete som utfördes med grävmaskin och dumper med syftet att få upp den kalkrika sanden till markytan. På Gårdby sandhed grävdes inte mindre än 136 sandblottor! Alla med lite varierande djup beroende på var den kalkrika sanden hittades.

Arbetet bestod även i att klippa bort ljung och tät gräsvegetation eller att bränna liknande vegetation som vi gjorde på Skedeås. Och därefter harva de avklippta och brända ytorna för att minska exempelvis ljungens utbredning och förmåga att åter växa sig tät.

Åtgärder som huggning, bränning och grävning kan upplevas ganska radikala och särskilt i Bödaområdet väckte de starka reaktioner hos de omkringboende. Tydligt var att reaktionerna på åtgärder i skogsmark var starkare än i jordbruksmark. Vi som arbetade i projektet försökte så gott vi kunde informera om de olika åtgärderna och dess betydelse för den biologiska mångfalden. Det är förstås naturligt att reagera på förändringar i sin närmiljö oavsett syfte men många kan nog i efterhand se och uppskatta de värden som skapats nu när åtgärderna är gjorda och projektet avslutat.

En annan del i projektet var att minska utbredningen av den invasiva vresrosen som är vanlig i sanddynsmiljöer längs södra Sveriges kuster. Vresrosen (Rosa rugosa) togs till Sverige från Japan av en av Linnés lärjungar. Den sprids även lätt med havsströmmar till nya områden eller med hjälp av fåglar som äter nyponen och lämnar osmälta frön genom sin avföring på en ny plats. Denna väldoftande ros konkurrerar ut annan strandvegetation om den får växa ohämmat.

Det roligaste med Sand Life var att se hur snabbt naturen svarade på åtgärderna. I flera fall då gropar grävts och sanden blottats kunde man se nya ingångshål i sanden av exempelvis grävsteklar bara några månader senare. På Gårdby sandhed fann vi sandstäppens karaktärsart tofsäxing i de nyskapade sandblottorna efter knappt ett år.

 

Jonas Lundquist. Mörbylångabo som är biolog och anställd på Länsstyrelsen.