Februaribetraktelser och fågeläventyr

I denna månadskrönika tänker jag försöka göra några aktuella omvärldsspaningar, utifrån en rätt så personlig horisont. Jag är sen länge medlem i Naturskyddsföreningen, men också en hel del annat. Jag är naturkunskapslärare, biolog, kunskapsivrare, fågelskådare, reseledare, livsnjutare, och strax kan jag lägga det något tveksamma epitetet dokusåpakändis till min lista av titlar. Den här krönikan kommer att handla lite om den där sista saken, men mest om Hans Rosling, alternativa fakta och kunskapssyn. Håll i hatten!

Häromdagen nåddes vi av nyheten att Hans Rosling förlorat kampen mot cancern. En unik röst har tystnat. Jag kommer inte bara att sakna och minnas Rosling för de verbalt friflygande, och samtidigt nästan arketypiskt svengelskklingande föreläsningarna. Jag kommer även sakna en pedagog, som med den envises iver förstod vikten av att vi idag måste lyfta fram de långsamma förändringarna, och den osynliga vanligheten, för att kunna dra förnuftsmässiga slutsatser om vart världen är på väg. När Roslings röst började höras vida omkring, efter att det enkla men geniala ”Gapminder” lanserats, kunde äntligen stora mängder tråkiga rådata paketeras på ett sätt som trängde igenom antiintellektuella larmrubriker och klickvänliga facebooklänkar.

Med ålderns rätt hade Rosling sett en förändring i hur vi producerar och konsumerar kunskap. Långkok har bildligt ersatts av snabbmat – välsmakande men inte alltid nyttigt. Han påtalade att det inte är garnityret, utan råvarorna och vad som hänt med dem innan upplägget, som berättar hur maten smakar och om den mättar. Den viktiga berättelsen är inte nödvändigtvis den enkla som vi känslomässigt kan relatera till – den berättas redan så ofta och så väl av media – den viktigaste berättelsen kan istället vara den som rör de stora, långsamma och därför lite mindre färgstarka skeendena.

Hans Rosling var en obotlig optimist. Han såg en värld som under hela hans livstid blivit bättre och sannolikt kommer att fortsätta i den riktningen. Även ur det perspektivet var han en rätt ovanlig röst. Faktum är att vi som har minst en fot i miljörörelsen, handen på hjärtat (!), inte alltid är så bra på detta. Kanske har vi goda skäl. När Donald Trump förnekar de stora talens berättelser om vad våra koldioxidutsläpp tycks föra med sig, eller låter anekdoter som passar honom utgöra bevis – då är han Hans Roslings antites, och värre än så. Han inte bara väljer ut sina representativa berättelser på ett ohederligt vis, han tillåter sig att ljuga om fakta utifrån sina personliga syften.

Många rörelser och enskilda röster, i synnerhet ideologiskt drivna sådana, har en stark tendens att välja vilka fakta som får utgöra bevis för hur verkligheten är. Inte alltid medvetet och illvilligt. Det finns en djupt mänsklig egenskap som gör att vi gärna ser det som bekräftar det vi tror på. Det gör oss obenägna att ändra gamla uppfattningar. Fakta som talar emot vår ståndpunkt, eller ger oss motstridiga svar, stör oss och förkastas. Det gäller förstås oss som förespråkar naturskydd och miljömedvetenhet såväl som ”sverigevänner”, biståndsarbetare, vargmotståndare, rasifierade feminister eller LCHF-vurmare.

Ett vanligt fel vi människor gör när vi blivit övertygade om något är att söka stöd från fakta som inte rör kärnfrågan. Ett annat är att vi vägrar erkänna den komplexitet som ofta finns. Exempel på det förra kan vara att använda stora mängder flyttande gäss som ett argument för att en vindkraftsplacering är fel. Gäss undviker vindkraftsparkerna i stor omfattning, de är väldigt många och vindkraften utgör inte något reellt hot mot populationens överlevnad. Ett exempel på det senare är om vi av miljöskäl vill stoppa all djurproduktion. Den enkla sanningen är att köttindustrin inte är klimatsmart, och att vi får ut mer mat per ytenhet om vi istället odlar vegetabilier. Den komplexa sanningen är att det finns miljöer som är olämpliga för odling men funkar som betesmark och att det i vissa betesmarker finns djur och växter som är helt beroende av betande djur för sin existens. De öppna landskapen hade försvunnit efter att en vild, ursprunglig megafauna dött ut i Europa, om vi inte samtidigt domesticerat kor, får och hästar som fortsatte att hålla markerna öppna. Uroxen, stäppvisenten och vildhästarna får vi inte tillbaka, men bör vi offra de ännu överlevande betesmarksarterna, varav några utgör en stor del av del av landets rödlistade organismer, för att djurhållning (inte minst på andra håll) kan leda till kväveläckage, regnskogsskövling och klimateffekter?

Just naturvård och miljöhänsyn utgår från synnerligen intrikata och komplexa samband, lägg därtill de svåra etiska och filosofiska aspekterna. Är vargen eller jättepandan mer värdefulla än bolmörtsjordloppan eller skogsalmen? Ska vi fortfarande välja närproducerat, om bilfärden till grannbyn leder till större utsläpp än storhandling av långtransporterade produkter i livsmedelsaffären? Hur förhåller vi oss till fakta som säger att miljöbelastningen blir större om du bor i ett hus på landet än i en lägenhet i storstan?

Där mycket känslor, ideologi eller kanske till och med prestige färgar våra tankemönster, där blir vi mer Trump och mindre Rosling. Jag blir det. Du med. Vi ser örnen som klövs av vindkraftverket, men missar de oändligt många fler och ökande antalet gulsparvar som av okänd anledning aldrig kom på vingarna. Katten som plågades, eller katten som räddades, är båda lättare att se än alla de katter som lever ett rätt genomsnittligt kattliv. Det mer än tiotalet miljoner vilda fåglar som årligen plågas till döds i Sverige av katter är svårare att relatera till än den papegoja som har en katt som bästa kompis på YouTube.

Några tycker nog att jag pratar goja nu (helt sant), men försök höra vad som sägs i mellanrummet. Det är inte den enskilda berättelsen som är mitt budskap, utan kanske detta?

Ibland hör jag min inre, leende Hans Rosling tala. Han säger att vi naturintresserade, vi som engagerar oss i miljöfrågor; borde vi inte vara bättre än många andra på att hantera och värdera fakta? Har vi inte så mycket förståelse av värdet i en stor mängd data, och är vi inte tillräckligt vetenskapligt drillade, för att kunna välja bort de extraordinära exemplen som artilleri när vi argumenterar? Jag vill ju gärna tro det.

Bathina och Pav letar fågel i vassen

Den 21 februari 20.00 börjar en ny teveserie i åtta avsnitt på SVT1. I ”Det stora fågeläventyret” medverkar jag som en av sju fågelskådare som fått i uppdrag att lära var sin mer eller mindre känd person att skåda fågel. På min lott föll Bathina Philipson, en kvinna jag inte visste någonting om sen tidigare. Rätt så spännande ingång förresten, men Bathina är en personlighet som man snabbt vet var man har. Det tog inte lång stund innan artighetsfasen var förbi! I programmet tävlar vi i fågelskådarfärdigheter. Det par som kommer sist i en tävling riskerar att missa chansen att åka till Peru, se andisk kondor och tävla om slutsegern. Ni kan ju tänka er vad tävlingsmomentet plockar fram för sidor hos oss. Sanning att säga var det inte något självklart val att tacka ja till detta äventyr. Jag älskar att dela med mig av kunskap och att själv lära mig nya saker (som hur gör man teve), men att göra allt detta i detta format?

Min mest kortfattade förklaring till varför jag valde att medverka är att jag tror att skapa nyfikenhet och en relation till naturen är gott. Vem kämpar för det man inte har en relation till? Katter, rovfåglar, rätten att få uttrycka sig eller möjligheten att komma till Peru? Kan jag bidra det minsta till att fler tycker natur och fåglar är kul och spännande är jag jättenöjd. Gott så. Sker det till priset av att jag framstår som tråkig, rolig, fjantig eller något annat – då är det ändå värt det!

Dela

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *