Juni – Fårsvingel – en hyllning till ett ovanligt kompetent gräs

När man nämner Stora Alvaret så tänker de flesta på öppna vyer och sällsynta arter, vackra blommor och surrande insekter. Stora Alvaret är verkligen unikt och dess vidsträckta och öppna habitat ger livsmiljöer för en säregen blandning av växter och djur som gynnas av torra och varma somrar. Många av dessa arter är långt ifrån sina  huvudutbredningsområden i Centraleuropa, Sydeuropa eller den skandinaviska fjällkedjan.

Den höga diversiteten av alvarväxtsamhällen på Öland speglar mönstret i jordmånen. Stora Alvaret är ett 25 000 ha stort finskaligt lapptäcke där jorden varierar från friskt till snustorrt, och från kalkhaltigt till surt. Alla växtarter har sina individuella habitatpreferenser. Många är kräsna och har ett begränsat ekologisk spelrum.

Djup och kalkfattig jord med torrängsvegetation övergår till tunn kalkrik jord med gles vegetation (foto: Björn Widén)

Som Nils Forshed skriver, är fårsvingel ”den i särklass ymnigaste växten alla kategorier på svensk alvarmark” (Ekstam & Forshed 2002). Bara två arter, backtimjan (Thymus serpyllum) och fårsvingel (Festuca ovina) trivs och är vidspridda i alla mikrohabitat som är representerade på Stora Alvarets betade ängar och froströrda hedar. Fårsvingel är i princip alla alvarkärlväxternas granne och representerar därför en viktig del av deras levnadsmiljö: det är inte bara jordmån och betestryck som bestämmer hur alvarväxtsamhällen komponeras, utan också konkurrens eller samarbete mellan grannplantorna.

”Fårsvingel – den i särklass ymnigaste växten alla kategorier på svensk alvarmark” (bild: Nils Forshed, ur Ekstam och Forshed,  Svenska alvarmarker (2002) med tillstånd av konstnären)

Jag tycker förstås att fårsvingel är snygg, men måste erkänna att den har en mycket diskret charm! Den bildar små tuvor och även när den är i prima skick är hälften av bladen gula och döda. Det är bara i slutet av maj som fårsvingeln framhäver sig under en kort period och målar hela Stora Alvaret grålila med sina vippor.

Finns det fårsvingel i en gräsmark så vet man att det är en ”bra” gräsmark och att den inte har gödslats under många decennier – fårsvingeln tål inte gödsling. Den har en enda hastighet och kan inte växla upp om näringsmängden ökas; den har inte en chans att konkurrera med turbogräs som rödsvingel (F. rubra) eller rajgräs (Lolium perenne) i kulturgräsmarker.

Men hur kan fårsvingel vara så flexibel att den klarar av att växa i alla typer av alvarmiljöer på Öland? Jag och mina medarbetare har forskat på denna fråga i mer än 20 år. Våra resultat visar att öländsk fårsvingel har en mycket hög genetisk mångfald samt att frekvenserna av olika genetiska varianter varierar mellan olika typer av mikrohabitat. I stället för att alla individerna är ekologiska generalister och trivs lika bra i alla alvarmiljöer, så finns det ett slags habitatspecialisering inom arten. Det naturliga urvalet gör att olika genetiska varianter överlever olika bra i olika mikrohabitat på Stora Alvaret.

Fårsvingel växande på snustorr kalksten med högt pH-värde

Fårsvingel i växtsamhälle på djup, kalkfattig jord

 

 

 

 

 

 

 

I samband med tidigare studier upptäckte vi att många fårsvingelplantor på Öland bär på en extra kopia av en gen som kodar för fosfoglucosisomeras – ett enzym som är nödvändig för sockermetabolism. Många enzymgener kan vara duplicerade hos växter, men det som är märkvärdigt är att den extra genkopian hos fårsvingel är en ”transgen”. Transgener är gener som har flyttat från en organism till en annan organism, utan att ha blivit sexuellt överförda! Transgener används i den genetiska modifieringen av grödor, men det finns också naturligt förekommande transgener. Fårsvingel-transgenen är ett av bara två hittills kända exempel på en naturlig nukleär transgen som är uttryckt och helt funktionell hos värdväxten. Fårsvingel har ”lånat” den extra genkopian av ett annat obesläktat gräs i släktet Poa (gröe). Ännu roligare är att det finns ett statistiskt säkerställt samband mellan förekomsten av transgenen i växtindividerna och torra miljöer: den naturliga transgenen bidrar till miljöanpassning hos fårsvingel-populationerna på Stora Alvaret.

Öländska fårsvingelplantor (med och utan transgenen) plågas i växthuset i Lund (foto: Stefan Andersson)

Nästa gång du vandrar över Stora Alvaret, tänk inte bara på de sällsynta arterna med sina spännande växtgeografiska historier. Fårsvingel är värd minst lika mycket beundran; en liten överlevnadskonstnär som exploaterar alvarmarkernas alla nischer och som till och med har en helt naturlig transgen i sin verktygslåda.

Honor C. Prentice

Dela

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *