Sjösänkningar och blodfärgat vatten

För den som bara besöker Öland under sommaren är det nog svårt att föreställa sig hur vattenrikt landskapet är under vinterhalvåret. Under en tid återuppstår temporära vattenspeglar i det landskap som en gång var rikt på grunda sjöar. Förvandlingen påbörjades för länge sedan. Den första kända större sjösänkningen genomfördes i Skedemosse under 1650-talet, på initiativ av ”Högstsalig Konung” Karl X Gustaf. Men de storskaliga dikningsprojekten tog fart först i samband med den snabba folkökningen, och behovet av ny odlingsbar jord, under slutet av 1800-talet. Platser med namn som innehåller ”mosse” eller ”träsk” vittnar idag om sjöarnas läge.

Torrläggningsepoken

Sjösänkningarna kom igång sent på Öland. På fastlandet hade intresset redan mattats av när torrläggningsföretagen kulminerade på ön (se figur). En anledning kan vara att förespråkarna för sjösänkningar möttes av skepsis och motstånd. Det fanns en uttalad oro för att ”torkans straffdom drabbar dem som leder bort vattnet”. En annan anledning var de rika möjligheterna till gäddfiske och sjöfågeljakt i de grunda sjöarna. Många var förmodligen också medvetna om att de öländska ”mossarnas” kalkgyttjor inte alls erbjöd samma gynnsamma jordmån som fastlandets mossodlingar. En av de pådrivande lantbruksingenjörerna på hushållningssällskapet i länet, Daniel Wedblad, skriver år 1897 att ”inom en stor del av distriktets kustsocknar ytterligt litet vattenskadade marker återstå att tillvarataga …. Öland deremot har ännu ej obetydliga vidder vattendränkt odlingsbar mark, om hvars tillgodogörande egarne ännu ej gått i författning”.

Inledningsvis handlade markavvattningsprojekten främst om att förhindra översvämningar. Men efterhand övergick arbetet till att torrlägga sjöar och sänka grundvattennivåerna. Långebro mosse i Räpplinge, samt Veborme- och Vedby träsk, även kallade Borga träsk, i Högby, är två exempel på torrlagda sjöar där markägare var skeptiska. Kulturgeografen Ann Moreau, som granskat de gamla handlingarna, berättar att i fallet Långbro mosse bröts jorden ut för de bönder som motsatt sig torrläggningen och inte bidrog ekonomiskt till utdikningen. Vattenlagen var skriven så på den tiden. Men eftersom odlingsvärdet visade sig vara litet återfick de marken fast nu utan möjligheter till sjöfågeljakt- och fiske.

Figur: Tidsmässig fördelning av stora torrläggnings- och utdikningsföretag på Öland. Efter data i Lundqvist, Å. (1966). När Öland dikades ut. Öländsk Bygd, 1966. 17: p. 55-76.

Det mest vanärande minnesmärke

Mot slutet av 1920-talet avtar intresset för projekten på Öland. De flesta sjöarna är utdikade och erfarenheterna börjar nu visa att torrläggningarna inte alltid vara så fördelaktiga som utlovats. Hård kritik framförs mot de ingrepp som varken gav ”böljande sädesfält” eller ”frodiga slåtterängar”, utan bara förödelse av våtmarkernas landskapsfunktioner. En av kritikerna var författaren, lektorn och prästsonen Rickard Sterner. I boken ”Ölands växtvärld”, från 1926, reflekterar han kring de torrlagda sjöarna: ”Inför de flesta av de nu förstörda böra vi kanske dock med tystnad bära vår sorg och saknad och försöka finna tröst däri, att i deras ställe erhållits fruktbar åkerjord, som kan ge bröd och bättre existensvillkor åt många av öns invånare.” Han konstaterar därefter att i flera fall erbjöds inte någon sådan tröst: ”I fråga om dessa synas ovist nit och illa använd verksamhetslust fått göra sig gällande på ett synnerligen olyckligt sätt och rest åt sig ett det mest vanärande minnesmärke.”

 I boken ville Sterner inte skriva ”ett minnestal över det som varit” och en återhållsam vrede visar sig i skarpa formuleringar: ”Det är fara värt, att här i upprörande tanklöshet gjorts ett grovt missgrepp, begåtts ett brott, som för all framtid kommer att stämpla som illgärningsmän dem, som bära ansvaret

När torrläggningsepoken tog slut under 1950-talet återstod bara en handfull små odikade alvarsjöar. En av dem som klarade sig var Knisa mosse, på den tiden kallad Hornby mosse, i Persnäs socken. De närliggande Marsjö och Lofta träsk torrlades på 1940-talet, så varför skonades Knisa mosse?

”Än är inte sista diket grävt, genom vilken den sista Ölandsmyren skall förblöda”

Så inleder Bengt Berg ett kapitel i boken Ölandsmyren som gavs ut i flera olika versioner. Den första utgåvan publicerades 1916 med titeln Sällsynta fåglar; Långnäbbor och dvärgmåsar. Boken skildrar det vattenlandskap som varit, och delvis fortfarande är, men den anger inte precis var. Både bilder och beskrivningar talar dock för att boken i stor utsträckning handlar om Knisa mosse. Det är både en kärleksförklaring och ett glödande försvar för resterna av de öländska våtmarkerna. Med sin tekniskt nyskapande fotokonst och fina naturskildringar bidrog han till att skapa ett brett intresse för naturen och våtmarkernas djurliv.

Det litterära genombrottet fick Bengt Berg tre år tidigare med skildringen av sjön Tåkern, som också hotades av torrläggningsplaner. Här var både Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) och Drottning Viktoria engagerade i arbetet mot planerna. Men det var Selma Lagerlöf som lyfte motståndet till en nationell angelägenhet genom boken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och skildringen av gräsanden Jarros upplevelser under några dramatiska aprildagar. Boken gavs ut 1907, trycktes i 140 000 exemplar och användes under många år som läsebok i folkskolorna. Två år senare, 1909, bildades Svenska Naturskyddsföreningen av en liten grupp akademiker och ledamöter vid KVA. Selma Lagerlöf blev snart en av medlemmarna. Senare samma år fick Sverige sin första naturskyddslagstiftning.

Kärrdoppingar i blodfärgat vatten

Under de första tre decennierna på 1900-talet var fågellivet mycket rikt med svarthakedoppingar, svarttärnor och dvärgmåsar. Hugo Granvik fann hela 16 par av kärrdopping, som svarthakedoppingen kallades på den tiden, under sitt besök sommaren 1918. Granvik beskriver också hur sällskapet förundrades över att vattnet var rödfärgat. Vid närmare undersökning finner de att själva vattnet var kristallklart. Färgen orsakades av väldiga mängder med röda hinnkräftor av arten Daphnia magna, millimeterstora djurplankton, som filtrerar alger och andra partiklar i vattnet. Med hjälp av limnologen Einar Naumann i Lund beräknades tätheterna till 150 djur per cm3 eller 150 000 per liter. Djuren fyllde nästan 20% av volymen i ytvattnet. De stora mängderna av Dapnia magna  är antagligen en förklaring till den stora tätheten av svarthakedoppingar. Knisa var förmodligen ett vanligt samtalsämne bland den tidens naturintresserade ölandsvänner.

Drottning Viktorias fågelskyddsområde bildas

Under våren 1930 kontaktades Einar Lönnberg, ledamot i KVA och en av grundarna till naturskyddsföreningen, av Axel Munthe, som var läkare och nära vän till drottning Viktoria. Munthe ville skänka sitt honorar för den svenska upplagan av ”The Story of San Michele” till inköp av ett område för sjöfåglar. Han framhöll också att Hennes Majestät Drottning Victoria önskat att ett sådant fågelskyddsområde skulle förläggas till Öland. Lönnberg och landshövding Falk i Kalmar föreslog att pengarna skulle gå till inköp av Knisa mosse, som Bengt Berg och andra sakkunniga på jordbruksdepartementet pekat ut som lämpligt för inlösen redan 1922. Munthe godkände idén och efter ytterligare donationer, bland annat från Stiftelsen Lars Hiertas minne, kunde köpet genomföras 1931 med KVA som ny ägare. Med stöd av naturskyddslagen begärde sedan KVA att Knisa mosse skulle fridlysas, som naturskyddsområde, under namnet  Drottning Viktorias fågelskyddsområde.

Ekosystemet förändras

När Lönnberg och andra besöker Knisa i början av trettitalet konstaterar de att det var ett fågelrikt och lämpligt område att skydda. Ingen anade då att utvecklingen skulle gå åt helt fel håll. Men redan vid Lönnbergs besök 1940 anas försämrade villkor för fågellivet. När Jan Mascher, och senare Bertil Breife, sammanställer vad som är känt om förändringarna i fågelfaunan står det klart att många arter hade försvunnit eller minskat sedan området skyddades på 1930-talet. En del kunde förklaras av vegetationsförändringar. Införandet av fågelskyddsområdet innebar restriktioner i hävden. Slåtter förbjöds och beteshävden begränsades med syfte att skydda fåglarna under vår och försommar. Inventeringar av Urban Ekstam visade hur igenväxningen tagit fart på grund av den svaga hävden. Och i vattenmiljön hade undervattensängarna med kransalger minskat sedan Sterners tid. Bottnarna bestod till största delen av lösa och lättrörliga alggyttjor. Men varför försvann kransalgerna, hade något hänt med fiskfaunan?

Fisk eller fågel

Det är sedan länge känt att fiskbestånd kan påverka både undervattensväxternas, småkrypens  och simfåglarnas art- och individrikedom. Under mina besök i Knisa mosse på 1990-talet var det påtagligt få födosökande simfåglar på vattnet, särskilt dykänder och andra småkrypsätare. Dessutom fanns det fiskätande fåglar som tärnor, skäggdoppingar och skarvar. Fiskgjuse var en återkommande gäst som dagligen sågs fiska eller flyga iväg med en stor bytesfisk i klorna.

Eftersom inget var känt om fiskfaunan i Knisa genomförde fyra studenter från Kalmar ett provfiske i Knisa under maj 2002. Jag minns telefonsamtalet tidigt den morgonen, när näten var så fulla med sutare att de var svåra att hiva upp. Vid den här tiden pågick ett LIFE projekt ”Strandängar och våtmarker i det öländska odlingslandskapet” som leddes av Annigun Wedin och Susanne Forslund. Jag och Jan Herrman kom överens om att fortsätta undersöka sutarbeståndet och hur det påverkade djursamhällena i Knisa inom ramen för det projektet. Våra fångstresultat visade att det fanns ca 50-200 kg sutare per hektar, vilket lågt räknat innebar en total biomassa på mellan 0,5 och 2ton i den lilla sjön. I fiskeriverkets databas för sjöprovfiske hittade vi ingen annan sjö med lika stor populationstäthet av sutare. Studier i andra europeiska sjöar visade att undervattensvegetationen har svårt att fortleva fiskarnas bökande i sedimenten när tätheten är så stor. Och i bottenfaunan saknades sutarnas favoritföda. Snäckpopulationerna tycktes helt utraderade.

Sutarnas sjö

Idag vet vi att den rödfärgning som Hugo Granvik rapporterade om i Knisa 1918 -19 är ett skydd mot UV-strålningen som tränger ned i vattnet och att djuren bara blir röda om det saknas planktonätande fiskar. Storvuxna hinnkräftor har en konkurrensfördel som utesluter små arter i frånvaro av fisk. Den fördelen vänds till en katastrofal nackdel om det finns planktonätande fiskar. Rödfärgade och storvuxna Daphnia magna är särskilt begärliga och lättfångade bytesdjur.

Granviks observationer bevisar alltså att fiskpredationen på småkryp saknade betydelse i Knisa mosse under 1918-1919. Fåglarna behövde inte konkurrera med fisken om samma byten. Men hur hänger det samman med uppgifterna i Ölandsmyren, som beskriver hur gäddor samexisterade med både svarthakedoppingar, svarttärnor och andra sällsynta våtmarksfåglar? Berit Albers från Knisa hävdar bestämt att gäddor fanns i mossen under hela 1900-talet. I ett examensarbete 2002 undersökte Jennie Niesel ett antal alvarsjöar med s.k. aktivfauna-fällor. Resultaten kunde inte påvisa någon effekt av gädda på småkrypsförekomsten, sjöar med gädda skilde sig inte från dem utan gädda. Det kan alltså vara så att gäddor inte är något problem för fåglarna. De bildar kanske inte täta bestånd med småvuxna individer, som konkurrerar med fåglarna om tillgången på småkryp.

 

Sutare med blodigel

För fåglarna är sutarna ett mycket större problem. Sutare är ingen inhemsk art. Den hör hemma i Syd- och Mellaneuropa och är inplanterad i svenska sjöar. Vi vet inte när och hur den kom till Knisa mosse, som saknar både tillflöden och utlopp. Granviks uppgifter om blodfärgat vatten  visar i varje fall inte att de hade planterats in före 1919. Det är mer troligt att det skedde i slutet på 1930-talet, i samband med att fåglarna började försvinna.

Om sutarna var problemet, går det isåfall att bli av dem och återge Knisa mosse sin forna fågelrikedom? År 2005 startade Jan och jag tillsammans med länsstyrelsen i Kalmar ett reduktionsfiske för att försöka svara på den frågan. Nya upphandlingsregler infördes 2011. De innebar att Linnéuniversitetet förlorade möjligheterna att fortsätta projektet med reduktionsfiske av sutare. Vi fortsatte dock uppföljning när reduktionsfiskena sedan avslutades. Vad skulle hända med sutarna, skulle gäddorna kunna reglera den lilla men starkt föryngrade sutarpopulationen. Vad skulle hända med bottnarnas djursamhällen? Men det är frågor som vi får vi återkomma till vid ett annat tillfälle.

Börje Ekstam och Jan Herrman, Linnéuniversitetet

Börje Ekstam

 

Dela

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.