November – Blott Öland öländska gäddor har

Jag skulle vilja ägna denna text åt gäddan, eller närmare bestämt ölandsgäddan. Varför jag väljer att kalla den just så, och varför denna art är så viktig, är något jag skulle vilja utveckla i denna krönika. Följ med mig på en resa både bakåt och framåt i tiden, där vi reflekterar över hur det egentligen kan komma sig att gäddan har något gemensamt med det öländska grundvattnet.

Gäddan, Esox lucius, har en historia på Öland som sträcker sig tusentals år tillbaka och har för mången ölänning varit en naturlig och närmast daglig del av tillvaron. Fynd av gäddben har till exempel gjorts i flera öländska stenåldersbosättningar1. Arten var mycket talrik runt och på ön fram till slutet på 1900-talet. Ett exempel på detta ges i boken Natur på Öland från 1955 där man om gäddan och småspiggen skriver att ”de vätar torde vara små och synnerligen efemära (=som torkar ut, min kommentar), där dessa arter helt saknas”2.

Men allting börjar med gäddleken. I snösmältningens tid vandrade hon fordom i tusentals in mot stränderna från tångskogar och ålgräsbälten i de kyliga och steniga vattnen utanför östra Öland. Sakta simmandes under isen förde driften henne in mot grundvattenzonen, somliga vidare upp i porlande bäckar och fram till de översvämmade ängsmarkerna och våtmarkerna. Det knappt knädjupa och av vårsolen uppvärmda vattnet representerar en viktig lekmiljö för kustens gäddor3. Här följdes ensamma honor av koppel med hanar, ägg befruktades och fästes på fjolårsgräsets, starrens eller vassens strån och så, efter några veckor av plaskande skådespel och frossande havsörnar, vandrade gäddorna åter ut mot kusten igen. Leken var över.

Gäddleken börjar tidigt på våren i det grunda, uppvärmda och vegetationsrika vattnet. Foto: Olof Engstedt

Snart kläcktes miljontals yngel som under några veckors tillväxt inte bara närde varandra (ingen syskonkärlek här inte) utan också utgjorde en viktig födoresurs för en mångfald av vadarfåglar, änder, måsar och tärnor. Den av Ölandsbonden kallade ”blåtärnan”, idag känd som svarttärna, häckade ute i den grunda våtmarken och matade framgångsrikt sina ungar med bland annat…just det, gäddyngel4. Idag är svarttärnan snart helt utgången från ön.

Efterhand följde de endast några centimeter stora gäddynglen det sakta sinande vattendragets krokiga väg ner mot Östersjön – och själva överlevnaden. De som inte hann ut blev innestängda när vårfloden passerat och vattnet långsamt dunstade. Den strävsamma bonden hade, precis liksom gäddorna, ett särskilt betydelsefullt förhållande till våtmarken och när vattnet drog sig tillbaka kunde denne låta betesdjuren steg för steg följa efter och erbjudas ett frodigt bete även under de torraste av år. Omfattande slåtterhävd bedrevs också i dessa marker. Brunnarna i omgivningarna sinade inte. Dessutom inbjöd vattensamlingarna till såväl jakt som fiske. Våtmarkerna var guld värda för dåtidens öländska befolkning, kort sagt.

Den öländska våtmarken har restaurerats och skiftar skepnad under året och erbjuder grönbete när torrare marker står brända och gulnade under sensommarsolen. Två foton från samma punkt som sammanfogats (notera den stora stenen i skärningen strax ovanför mitten) när våtmarken är uppfylld respektive upptorkad. Foto: Tobias Berger

Nästa vårvinter började skådespelet om och en både större och mer erfaren gäddhona kunde återvända för att sprida sina anlag vidare. Liksom flera andra fiskar så återvänder gäddan som vuxen till samma vatten hon en gång kläckts i för att leka, gäddan har ett så kallat homing-beteende5. Spännande forskning från Linnéuniversitetet har visat att de öländska vattendragens gäddbestånd är väl genetiskt skilda, både från fastlandsgäddorna men också från varandra6. Ölandsgäddor.

Säg den ölänning ett par generationer tillbaka som inte minns, för vissa kanske med viss fasa, när det för vilken dag i ordningen återigen serverades gädda vid middagsbordet. Helge Wahlgren delar år 1949 med sig av en speciell upplevelse om hur han som liten parvel observerade farbröder som efter en vindkantring från nordvästlig storm till sydvästvind begav sig ut och ljustrade mängder med grönglänsande så kallade julgäddor bland de små gölar som bildats innanför strandens tångbankar på norra Öland7. Gäddan må vara en omdiskuterad matfisk (numera också rödlistad i WWF:s konsumentguide8), som jag själv för övrigt uppskattar, men är samtidigt en odiskutabel nyckelart med en viktig strukturerande roll i våra vatten.

Friska och starka rovfiskbestånd ger ett ekosystem i balans. Forskare har till och med kunnat visa att avsaknad av rovfisk i ett område kan få lika stor effekt på mängden trådalger som övergödning9,10.

Som snön smälter i vårsolen försvinner så med tiden också minnena av lyckade fiskafängen. Släktberättelser från kustvikarna hemma kring Persnäs på norra Öland lever kvar mellan pärmarna i alltmer bleknande fotografier. Faktum är att gäddan minskat drastiskt sedan 1990-talet längs stora delar av ostkusten11. På Öland och Gotland har minskningen varit särskilt uppenbar. I dessa relativt öppna kustområden där gäddan förr var en av de vanligaste, kustnära fiskarna är det längs långa sträckor svårt att fånga en endaste gädda idag. En art, liksom abborren, som man för bara några decennier sedan kunde fånga från vilken brygga som helst på ön. Senaste åren tycks minskningen tagit oroväckande ny fart. Inte bara gäddan har minskat, detsamma gäller de flesta av de fiskarter som vi tidigare förknippade med vår öländska kust såsom till exempel torsken, iden (ort på öländska), siken, piggvaren och abborren.

En vacker ölandsgädda, med vit buk och guldigt grönglänsande fjäll. Foto: Tobias Berger

Östersjön har förändrats. Övergödningen och miljögifter har under lång tid påverkat vattnet och dess invånare. Vikar har slammat igen. Laxen har fortfarande höga halter av dioxin och PCB. Fisketrycket var inte minst under den senare delen av 1900-talet för högt, då västkusttrålare styrde om flottan till Östersjön med siktet inställt på stor torsk. De lokala ostkustfiskarna, som bedriver ett småskaligt och långsiktigt hållbart fiske, var redan då med rätta kritiska. Medan stortrålarna än idag tuffar på eller byter arena tvingas idag den ena kustfiskaren efter den andra att lägga ner sin verksamhet. Fisken försvinner och med den en del av vårt kulturarv. Visst vore det väl högst rimligt om våra hamnrestauranger i huvudsak serverade lokalt fångad fisk, från starka och friska fiskbestånd? Så är tyvärr inte fallet idag.

Sommaren 2019 införde EU-kommissionen till och med, för första gången, ett nödstopp för allt fiske efter torsk i Östersjön12. Ett unikt beslut som belyser allvaret i situationen vi befinner oss i. Samtidigt lyfts nu skarpt kritiska röster mot det omfattande foderfisket med trål efter skarpsill och strömming i Östersjön, torskens huvudföda. Den beska ironin blir högst påtaglig när det mesta av fångsten blir till foder för norska laxodlingar. Östersjötorsken som utan tvekan kan tituleras vårt innanhavs viktigaste fiskart är nu på väg att försvinna. En fiskart som tycks blivit en vinnare i spåren av både övergödning och torskens kraftiga minskning är storspiggen, som i rekordmängder nu kommer in till kusten och kalasar på rovfiskarnas ägg och nykläckta yngel13,14, vilket ytterligare hämmar gäddans återhämtning.

Men längre tillbaka skedde också en annan storskalig förändring som vi nu mer konkret och på flera olika fronter – inte minst när det gäller vattenbristen – kunnat se konsekvenserna av, nämligen utdikningen av våra vatten. Ett mynt med två sidor, förstås. För många av våra förfäder var det en del av omställningen till ett modernare jordbruk och en nödvändighet i försöken att vinna mer odlingsbar mark och, faktiskt, kunna överleva. Men förlusten av myllrande vattendrag och våtmarker – gäddans och andra arters viktiga lek- och uppväxtmiljöer – har också blivit alldeles för uppenbar när själva Östersjön och dess kustvikars funktion som lek- och uppväxtmiljö för dessa arter under flera decennier kraftigt försämrats. Just därför är restaureringen av dessa miljöer idag så viktig. Att rädda Östersjön är ett jättearbete som involverar tusentals människor i många länder. Men för att rädda den lokala stammen av till exempel gädda, abborre eller havsöring måste vi börja med insatser lokalt. Det gör vi genom att skapa fria vandringsvägar i vattendragen, restaurera lekmiljöerna och alltid värna också livet under vattnet.

Det fina i kråksången är att medan vi gör detta, så vinner vi människor så mycket mer på att få tillbaka landskapets vattenhållande förmåga. Här följer några exempel:

  • En rikare biologisk mångfald – mängder av olika organismer är beroende av tillgång till friskt vatten i landskapet, till exempel fiskar, fåglar, insekter, groddjur, vilt osv.
  • Minskad övergödning – de öländska vattendragen har en hög näringsbelastning. Våtmarker och andra naturliga vattenmiljöer fångar upp näringen innan den når Östersjön och våra kustvikar.
  • Ökad grundvatteninfiltration – genom att vattnet inte tar den snabbaste vägen ut i havet ger vi jorden och bergets spricksystem en möjlighet att ta emot och lagra mer vatten. Rent konkret minskar det risken för att brunnen plötsligt ska sina.
  • Översvämnings- och utjämningsmagasin – med flera våtmarker längs ett vattendrag skapas en fördröjning och utjämning av vattenflöden i samband med snösmältning och nederbörd vilket minskar risken för översvämningar på platser där vi inte vill ha vatten, och samtidigt ger mer vatten där vi vill ha det.
  • Förbättrad odling och bete – trots att marken en gång dikats för att vinna odlingsmark kan våtmarker bli en avgörande stöttepelare i framtidens jordbruk och livsmedelsförsörjning i ett allt torrare, varmare och mer extremt klimat. Våtmarken höjer grundvattennivån vilket kan ge förbättrad skörd och frodigare bete på omgivande marker, marker som i synnerhet under perioder av torka kommer bli extra värdefulla.
  • Rekreation, friluftsliv, utbildning och turism – Öland är unikt och de öländska våtmarksmiljöerna är på samma sätt unika.

Välkommen till Brokhål i Böda – en restaurerad våtmark! I LONA-projektet Ölandsvatten restaurerar Sportfiskarna våtmarker på ön i nära samverkan med berörda markägare. Foto: Tobias Berger

Så sammanfattningsvis, genom att hjälpa ölandsgäddan kan vi ölänningar faktiskt också hjälpa oss själva. Något våra efterföljande generationer, våra barn och barnbarn, kommer att tacka oss för. Låt oss nu fortsätta detta viktiga arbete, tillsammans.

Länge leve ölandsgäddan!

Tobias Berger

Referenslista

  1. Fallgren, J-H. Muntlig uppgift. 2019-08-27.
  2. Nilsson, J., Engstedt, O., Larsson, P. Wetlands for northern pike (Esox lucius L.) recruitment in the Baltic Sea. Hydrobiologia 721(1).
  3. Gislén, T. 1955. Ölands Djurgeografi i Sterner, R. & Curry-Lindahl, K. Natur på Öland.
  4. Berg, B. 1964. Ölandsmyren, 3e upplagan.
  5. Engstedt, O., Engkvist, R., Larsson, P. 2014. Elemental fingerprinting in otoliths reveals natal homing of anadromous Baltic Sea pike (Esox lucius L.). Ecology of Freshwater Fish 23(3).
  6. Nordahl, O., Koch-Schmidt, P., Sunde, J., Yildirim, Y., Tibblin, P., et al. 2019. Genetic differentiation between and within ecotypes of pike (Esox lucius) in the Baltic Sea. Aquatic conservation 2019(1–13).
  7. Wahlgren, H. 1949. Ölands fiske i Palm, B. & Landin, L. Öland III.
  8. Fiskguiden – Världsnaturfonden WWF. https://fiskguiden.wwf.se/. 2019-10-18.
  9. Donadi, S., Austin, Å. N., Bergström, U., Eriksson, B. K., Hansen, J. P., et al. 2017. A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems. Proceedings of the Royal Society B 284 (20170045).
  10. Östman, Ö., Eklöf, J., Klemens Eriksson, B., Olsson, J., Moksnes, P-O., Bergström, U. 2016. Top‐down control as important as nutrient enrichment for eutrophication effects in North Atlantic coastal ecosystems. Journal of Applied Ecology 53 (1138–1147).
  11. Ljunggren, L., Sandström, A., Johansson, G., Sundblad, G., Karås, P. 2005. Rekryteringsproblem hos Östersjöns kustfiskbestånd. Finfo 2005:5.
  12. Pressmeddelande. Commission approves emergency measures to protect eastern Baltic cod. https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/ip_19_4149. 2019-07-23.
  1. Nilsson, J., Flink, H., och Tibblin, P. 2019. Predator-prey role reversal may impair the recovery of declining pike populations. Journal of Animal Ecology 88(6).
  2. Bergström, U., Olsson, J., Casini, M., Klemens Eriksson, B., Fredriksson, R., et al. 2015. Stickleback increase in the Baltic Sea – A thorny issue for coastal predatory fish. Estuarine, Coastal and Shelf Science 163 (2015).

 

I ”Ölandsvatten” restaurerar Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund våtmarksmiljöer längs med kustmynnande vattendrag på Öland. Statliga bidrag till lokala naturvårdsprojekt (LONA) finansierar genomförandet. Projektet har också fått ekonomiskt stöd från Sparbanksstiftelsen Öland, Ölands Vattenråd, Birdlife Sverige, Ölands Ornitologiska Förening och Ölands Sportfiskeklubb. Mer om projektet kan du läsa här https://www.sportfiskarna.se/Om-oss/Aktuellt/ArticleID/7432.

 

 

Dela

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.