Bild: John Darroch NZ – Via Wikimedia Commons

Jag skulle skriva något om Öland, men i dessa Corona-tider är det mera existentiella frågor som dyker upp i mitt huvud. Det verkar ju i och för sig inte som om den här pandemin är särskilt allvarlig som det ser ut idag. De flesta som drabbas är ju äldre äldre och med någon annan underliggande sjukdom. Jämfört med spanska sjukan för hundra år sedan är det en bagatell om man ser det i ett makro-perspektiv. Sen finns det naturligtvis många personliga tragedier och lidanden som inte går att bortse från.

Det diskuteras en del om det här är ”naturens hämnd” för att vi människor breder ut oss för mycket. För alla andra arter finns det gränser för hur mycket de kan breda ut sig. Det finns undantag, men då är det nästan alltid människan som har varit där och ställt till en obalans. Ett klassiskt exempel är kaninerna i Australien som introducerades av några jakt-intresserade godsägare i mitten av 1800-talet. Men det fanns inga naturliga fiender för kaniner så de förökade sig explosionsartat. 100 år senare räknade man med att det fanns 500 miljoner vilda kaniner, på vissa platser så mycket som 3 000 kaniner per hektar. Det är fortfarande ett jätteproblem.

Människan är inte längre en del av ett naturligt eko-system. Vi tar ut alldeles för mycket av det som Moder Jord kan klara av att producera. Det skulle behövas ett par jordklot till för att tillfredsställa alla våra verkliga och påhittade behov. Ju längre detta pågår och ju flera vi blir på planeten, desto större blir katastrofen så småningom. Genom människans oerhörda uppfinningsrikedom har vi ständigt kunnat tänja på gränserna. Vi har inte bara blivit flera, under de senaste decennierna har allt flera kunnat lyftas ur fattigdomen och på så sätt fått ett bättre liv. Men det innebär också mera konsumtion och ett större uttag av ändliga resurser.

Hur kan vi då minska uttaget? Att bara komma överens om att alla skall solidariskt minska konsumtionen verkar inte fungera i dagens shopping-kultur.

Kan vi då minska antalet människor? Det finns en inneboende drivkraft hos alla arter att föröka sig, men vi människor har – i motsats till andra arter – förmågan att resonera om vad som är bra och dåligt för vår överlevnad. Det är därför som jag sitter här och skriver en månadskrönika för Ölands Naturskyddsförening. Det är i och för sig lovande att antalet födda barn minskar då välståndet ökar, men det finns redan en inneboende dynamik i ålderspyramiden som gör att vi kommer att bli ett par miljarder människor till på jorden inom en generation. Kan man ta till tvångsåtgärder som i Kina under Mao-eran? Möjligt i en diktatur, men knappast i ett demokratiskt samhälle.

När ölänningarna blev för många mot slutet av 1800-talet kunde inte alla försörja sig vilket resulterade i en väldig utvandring till Amerika. Befolkningen minskade från omkring 38 000 individer till omkring 25 000 30 år senare och sedan fortsatte befolkningen att minska av andra anledningar så när Ölandsbron blev klar år 1972 fanns det mindre än 20 000 personer bosatta på Öland. Sedan vände det så att vi nu är lite över 25 000 ölänningar. Kan vi utvandra från jorden och finna ett ”nytt Amerika” ute i rymden? Inte troligt med tanke på de astronomiska avstånden.

En annan mycket okonventionell möjlighet är att vi helt enkelt blir mindre. I vår rådande kultur har det nog oftast setts som något att sträva efter att vara ”stor och stark”. OM vi kunde vända på detta och solidariskt se till så att genomsnittslängden för en människa vore hälften av dagens längd skulle det innebära en åttondel av dagens kroppsvolym. Det totala konsumtionsbehovet skulle därmed minska dramatiskt och vi skulle nog ändå kunna känna samma lycka eller olycka över att leva. Det skulle ta några generationer av tillpassning. Våra bilar, bostäder och möbler är inte anpassade till 90-centimeters människor och inte heller våra husdjur. Kanske inte så kul att ha en hund som är tyngre än sin husse och svårt med mjölkningen. Husdjuren är ändå relativt lätta att storleksanpassa.

Kanske en utopi, men ändå värd att fundera över.

Gunnar Kvarnbäck