Augusti – Öländska slåtterängar

Slåtterängar är i dag en sällsynt företeelse. Förr, innan konstgödsling och vallar, var slåtterängarna viktiga för att ge vinterfoder åt de stallade djuren, som i sin tur gav gödsel till åkrarna. Man behövde mycket äng för att kunna få gödsel till ett litet stycke åker. Ett talesätt är att ”äng var åkers moder”. Året i ängen innebar fagning på våren, d v s att samla upp alla gamla löv, slåtter på sommaren och röjning av buskar på vintern. Slåtter skedde med lie. Från ängen tog man också löv från träden, genom s k hamling, som vinterfoder till djuren. De slåtterängar som har ett glest bestånd av träd brukar man kalla lövängar.

Genom att ängen slås årligen och inte gödslas finns det många olika växter i ängen. Ingen enskild växtart kan ta över och dominera. Vid gödsling konkurreras ängsväxterna ut av andra växter som bättre kan ta tillvara gödningen. För att behålla en låg näringsnivån i ängen måste höet som slagits föras bort.

I dag behövs inte ängen i det moderna lantbruket; foder till djuren får man från gödslade vallar. Endast några enstaka slåtterängar finns kvar, vilket beror på miljöstöd och ideella krafter såsom föreningar och enskilda personer. Dessa utgör en viktig grupp som vill bevara det gröna kulturarvet så att inte  ängarna försvinner; ett sätt att bevara biologisk mångfald med historiskt brukande. Slåtterängen sköts på traditionellt sätt och är tidskrävande. Lien kompletteras i dag med slåtterbalk för att slå större områden.

Till slåttermark kan även räknas vägkanter som slås vid en tidpunkt som passar ängen. Idag bestämmer sig också kommuner för att sköta marker i tätorter enligt ängsprincipen.

De växter på Öland som är slåttergynnade är till exempel slåtterfibbla, svinrot, tidigblommande brudsporre och tidigblommande ängsgentiana. Dessutom förekommer ofta bl a ängsskära, darrgräs, gullviva, rödklöver, klasefibbla, korskovall och orkidéer i slåtterängar.

Korskovall

Ängsskära

Vilka ängar finns då kvar på Öland? Enligt statistik från Jordbruksverket finns det drygt 600 ha ängar på Öland (2016). Några av dessa tänker jag nämna här.

Om vi börjar i norr så finns fina ängar i Lindreservatet strax öster om Byxelkrok. Det är ett naturreservat som bildades år 2000. Här finns många olika naturtyper. Ängarna har det för Öland typiska utseendet med en blandning av helt öppna ytor och däremellan smala ridåer av träd och buskar. Under försommar och sommar kan man se t ex gullviva, St Pers nycklar, Johannesnycklar, darrgräs, höskallra, korskovall, brudsporre och nattviol. En speciell art är brunklöver. Till nyligen var detta enda lokalen på Öland. Här finns också husgrunder från järnåldersbyar.

Lindreservatet

Lindreservatet

Vid Horns kungsgård finns en fin slåtteräng, Skogsgärdet, som ligger inom naturreservatet som bildades 1979. Det är en löväng med den typiska växlingen mellan öppna ytor och smala lövridåer. Ängen genomkorsas av flera stensträngar (hägnader från järnåldern). Speciella arter som finns här är kärrvial, korskovall, skogsnycklar och hartmansstarr. Många andra orkidéer finns här också.

Lite längre söderut ligger en klassisk äng, Lilla Horns löväng, nordväst om Persnäs. Naturreservatet bildades 1981. Här finns de typiska arterna för en äng. Speciella arter är späd ögontröst och tidigblommande ängsvädd. Här finns lättgångna stigar och flera platser att ta en fikapaus på.

Lilla Horns löväng

Nästa äng på vår resa söderut får bli Knisa slåtterängar i ett ganska nybildat naturreservat, Knisa lövskog (2015). I reservatet finns flera stora slåtterängar. Marken i reservatet tillhörde förr i tiden de medeltida byarna Knisa och Gel. Här skördade byborna sitt hö från vidsträckta slåtterängar. En del ängar var öppna och alvarlika, i andra stod spridda lövträd och buskar. Men marken hade brukats långt dessförinnan, redan på järnåldern. Om det vittnar reservatets alla fornlämningar i form av rester av långhus och hägnader. En del av ängarna i Knisa växte igen, men ännu finns ovanligt stora arealer öppen ängsmark kvar. Markerna som slåttrats i generationer uppvisar en enastående blomsterprakt. Salepsrot, krutbrännare och brudsporre är alla exempel ur den rika ängsfloran.

En annan klassisk löväng lite längre söderut är Södra Greda löväng. Naturreservatet bildades redan 1962. På våren finns här många orkidéer såsom Adam och Eva, göknycklar, Sankt Pers nycklar och krutbrännare. Hålnunneört finns här på en av sina nordligaste lokaler på Öland. Vidare finns här desmeknopp. Om du besöker Södra Greda löväng ska du passa på att gå ut genom den södra grinden. Då är du i resterna av Södra Greda järnåldersby.

Egby ängar mellan Köpingsvik och Egby är inte så kända men väl värda ett besök. De är en av de finaste lövängarna på Öland.

Egby ängar

Egby ängar

Karums naturreservat öster om Ekerum är mer känt för sina gammaldags brukade åkrar med idag ovanliga åkerogräs. Men här finns också 54 slåtterängar och fler kommer till i samband med restaureringar. Orkidéerna är talrika både på våren och på sommaren.

Borgs ängar eller Gråborgsängen öster om Färjestaden ägs av Vitterhetsakademin, som har en särskild förvaltare på plats. Detta är ett välbesökt utflyktsmål med tanke på de sevärdheter som ligger här: Gråborg och Sankt Knuts kapell. Vandringsleden Mittlandsleden går härförbi och fika- och grillplatser står till förfogande. Orkidéer och t ex klasefibbla finns i mängd.

Borgs ängar

Nu har vi södra Öland kvar och här finns inte lika många slåtterängar att berätta om. Stora alvaret och Mörbylångadalen tar stor plats. Jag tänker nämna fyra slåtterängar. Den första är en äng som sköts av Naturskyddsföreningen och Torslunda hembygdsförening tillsammans. Den kallas ibland Betängen men för att hedra Rune Jons som en gång hävdade ängen så kallas den för Rune Jons äng. Ängsskötseln återupptogs under 1990-talet efter att ha legat nere och hedras med ett slåttergille i juli varje år.

Så får vi åka en bra bit söderut, till Albrunna. I naturreservatet Albrunna lund, som bildades 1996, finns två örtrika slåtterängar som slås varje år i den norra lunden. Här växer stora mängder våradonis. Lättgångna stigar leder runt i reservatet. Vägg i vägg ligger helt öppet alvar.

Så har vi kommit till allra sydligaste Öland: södra udden och Ottenby. I nordligaste Ottenby lund finns en äng, Kyrkängen, som fortfarande hävdas som äng. Här finns flerstammiga björkar som minner om stubbskogsbruk.

Kyrkängen, Ottenby

Kyrkängen

Och så har vi en de allra största slåtterängarna i Skandinavien, kanske i Nordeuropa, nämligen Schäferiängarna. Vinterfodret på Ottenby kungsgård bärgades under lång tid i ett för svenska förhållanden mycket stort änggärde, Skogsgärdet, som omfattade hela de nuvarande Schäferiängarna, södra delen av Ottenby lund och en del av dagens Västra mark. Namnet ”Schäferiängarna” nämns såvitt känt första gången av Linne’ på hans öländska resa 1741. Innan dess kallades dessa marker för ”Östan skogen”.

Traditionellt ängsbruk bedrevs i full skala på Schäferiängarnas 300 hektar ända till 1940-talets början. Därefter började slåtterarealerna successivt att krympa. I början av 1960-talet upphörde slåttern helt. När slåttern upphört nyttjades Schäferiängarna enbart för bete. I dag har slåtter återupptagits på en mindre del av området, norr om Dalhemsmuren.

Schäferiängarna

Schäferiängarna

På grund av de stora arealerna som en gång i tiden skulle slås behövdes mycket arbetskraft. I de elva sydligaste socknarna hade bönderna skyldighet att utföra dagsverken på kungsgården med lieslåtter, räfsning och inkörning av höet. Det kunde vara flera hundra personer i farten när slåttern drog igång. Sina egna ängar fick bönderna försöka klara av ändå.

De flesta av uppgifterna i denna krönika har jag hämtat från Länsstyrelsens reservatsbeskrivningar och Ölands Botaniska Förenings skrift ”En guide till Ölands växtvärld”. Om Schäferiängarna rekommenderar jag boken ”Ottenby – naturen och historien” av Urban Ekstam, Nils Forshed och Olof Johansson.

Det är min förhoppning att nuvarande slåtterängar kan fortsätta hävdas på traditionellt sätt; kanske kan fler tillkomma. Torslunda hembygdsförening har med stöd av Mörbylånga kommun genomfört en liekurs med LieMats. Det var 10 deltagare, varav flera ungdomar, vilket är väldigt glädjande. Kanske kan det vara möjlighet att skapa ett nätverk på Öland för traditionell ängsskötsel. Torslunda hembygdsförening har med stöd av bidrag och ÖN köpt en slåtterbalk, som kan användas för marker vi inte hinner slå med lie. Ta gärna kontakt med oss om du känner till fler ängar på Öland som sköts på traditionell sätt eller om har idéer hur vi kan öka intresset för detta på Öland.

Se nämnda slåtterängar i en Google-karta

Stefan Svenaeus

Dela

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.