Skogens goda naturvårdare Per Petersson har lämnat oss

Denna texten var införd i Länsnytt, organ för Naturskyddsföreningen i Jönköpings län, och även på hemsidan för Naturskyddsföreningen i Kalmar län. Men eftersom Per ju även var starkt engagerad i Böda ekopark, finns anledning att honorera honom även på denna hemsida.

 

Så minns vi Per Petersson

I skogsmiljöer har naturvården, särskilt den ideella, ofta haft svårt att ”nå fram” till företrädarna för skogsnäringen, kanske beroende på t.ex. kulturskillnader, att naturvården ansetts inte förstå verkligheten, samt givetvis skogsbolagens produktions- och vinstintresse. Ganska få är väl insatta i både skogsnäringen och den sanna naturvårdens behov, och Per Petersson torde ha tillhört de främsta. Det är därför sorgligt att han, efter en tids sjukdom, i somras avled efter fyra decenniers yrkesverksamhet inom skogsbruket. Per var en ledstjärna i att sedan länge propagera för åtgärder som först på senaste åren börjar tas på allvar som möjliga att åtminstone delvis inkluderas i bolagens verksamhet, t.ex. luck- och fri-huggning, skogsvåtmarker, dikesproppning, olikåldrighet, fler äldre träd, störningar, bränning, skyddszoner vid vatten, skogsbete och givetvis mer löv och död ved.

Att sådant, i kombination med icke-kalhyggen och ökad kontinuitet ger skogen både bättre hållbarhet, återskapar ökad biologisk mångfald och gynnar ekosystemtjänster, och dessutom långsiktigt god ekonomi, insåg Per tidigt. Han pläderade för ökad insikt i hur äldre skötsel av skogen gynnade skogens naturvärden och ekologi, liksom att ytor som avsatts för naturvård skall ha ett starkt juridiskt skydd. ”Miljömålen som berör skogsbrukandet måste lösas med mer avsättning av statlig mark, där man ser till hela samhällsnyttan och prioriterar miljövärden, alltså en förvaltning av andra värden än skogligt ekonomiska” skrev Per i sina synpunkter på Skogsutredningen, där han också gav en mängd kloka förslag på åtgärder.

Med stor kunskap, envishet och mod kämpade han med att tillämpa detta inom Sveaskog, som under 15 år särskilt ansvarig för förvaltningen av ekoparkerna och deras utveckling åt rätt naturvårdande roll. Han tyckte verkligen att ”det var en trevlig arbetsuppgift att vårda och värna vår gemensamma natur, inte bara för oss utan även för framtida generationer”. Han skapade ett stort förtroende hos såväl ideella organisationer som inom skogsbruket. Motståndet var dock betydande, han kände det allt svårare att bedriva naturvård och att stötta rekreationssatsningar. Men det mesta handlade om pengar och för tre år sedan lämnade han företaget, i likhet med flera andra skogsnaturvårdare.

Ekoparkerna Hornsö och Böda var hans speciella skyddslingar, och framtiden i dessa stora områden börjar nu se allt ljusare ut, kanske kan de bli nationalparker, som Per verkligen ville och gav uttryck för i remissvaret på Skogsutredningen. Det är tragiskt att Per inte fick vara med om det erkännandet. Han var också mycket aktiv i och för Osaby, och det är många som mött honom just där.

I våras fick han Silverfalken som pga. pandemin utdelades vid en enklare ceremoni. Per var en mycket värdig mottagare av Silverfalken och borde fått mera tid för det han brann för.

Pers mycket breda kunskaper ingav respekt inom naturvården, han var rakryggad gentemot skogsnäringen, var en enorm inspirationskälla för många skogsvänner och gav nyligen viktiga bidrag till Naturskyddsföreningens strategidokument för skogen för några år sedan. Han fanns ofta till hands för den ideella naturvården, om än lite försiktigtvis så länge han var kvar på Sveaskog, och delade på sitt mjuka sätt med sig av sina erfarenheter och insikter till oss naturvänner. Låt oss fortsätta arbeta i Pers anda!

 

Jan Herrmann, Kalmar länsförbund

Lars Lindfors, Jönköpings länsförbund

Dela

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.