Oktober – Säg det med en sång!

“Säg det med en sång.” Det sjöng Lena Andersson i Melodifestivalen 1972. Många är vi nog som ofta sjunger med i låtar för att vi gillar melodi och musik, men utan att reflektera särskilt mycket över texten. Men så finns det sångtexter och -strofer som träffar rakt i hjärtat. Vad som träffar dig, mig eller någon annan är självklart väldigt individuellt, och kan handla om hjärtesorg, lycklig kärlek, sommaren, vintern, dåtiden, framtiden, döden, livet eller ibland något som andra tycker är rent nonsens.

Nu ska jag vara ärlig och erkänna att jag faktiskt, innan jag började googla inför denna krönika, nog aldrig har hört låten som gett krönikan sin rubrik. En betydligt mer känd låt med Lena Andersson innehåller bl a följande textrader:

“Och om man älskar hav och vindar och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort nån gång?”

Nog är vi många som känner igen oss i denna längtan till naturen och dess ljud och tystnad. Den är till och med så djupt rotad i den svenska själen att den faktiskt är en del av den svenska nationalsången:

“du tysta, du glädjerika sköna […] din sol, din himmel, dina ängder gröna”.

Gråborg. Foto: Hanna Nicklasson

“Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem”.

Jag tror inte att man måste vara särskilt religiös för att tycka att dessa psalmrader är vackra. När man läser, eller sjunger, dem är det lätt att se det öländska landskapet framför sig, med dess speciella blandning av bl a hav, strand, alvar och, faktiskt mer skog än jag, som kommer från inre Smålands skogar, trodde innan jag flyttade över bron för knappt ett decennium sedan. Det finns dock ett problem i texten. Vårt hem är inte oändligt. Strofen syftar såklart inte så mycket på våra jordliga ändliga resurser som på en gudomlig oändlighet, men tolkad bokstavligt är den en bra sammanfattning av vår västerländska livsstil, som är uppbyggd som om detta vore ett faktum.

Byrums raukar. Foto: Hanna Nicklasson

“Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo
Några månader om året, så att själen kan få ro”

Här träffar Ulf Lundell, säkert oavsiktligt, två ömmande punkter: “Nära havet” eller nära sjöar vill så många bo att strandskyddet numera är hotat. Och “några månader om året” är det många som vistas i sin sommarstuga. Hur hållbart är det egentligen ur resurssynpunkt att äga två hem? När kommer vi i den rika delen av världen inse att vi egentligen redan nu är tvungna att minimera vårt ekologiska fotavtryck? Om detta i framtiden skulle bli en realitet kommer både ägande av dubbelt boende och resande att minska. Vad skulle det i så fall innebära för de regioner som till stor del är beroende av sommargäster och turister, inte minst Öland? Skulle dessa platser kunna kompensera ett eventuellt framtida bortfall av turistinkomster genom att i ännu större utsträckning ta vara på möjligheten att utvinna hållbar energi ur det som Ted Gärdestad, visserligen inte ur energisynpunkt, sjunger om:

“Sol, vind och vatten”?

Öland är ju solen och vindarnas ö, och det finns de som hävdar att här finns potential även för vågkraft.

Eckelsudde. Foto: Hanna Nicklasson

“Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill
[…..]
Sluta att utrota skogarnas alla djur
[…..]
Låt fiskar simma bland bryggor och stenar
[…..]
Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill
Låt dem få leva, de är ju så sköna”

Evert Taubes text som skrevs till filmen Äppelkriget 1971 hade egentligen förtjänat att återges i sin helhet, men jag har valt ut några rader som tyvärr inte blivit inaktuella. Vi är mitt inne i det sjätte massutdöendet, orsakat av oss själva, och vi måste, helst innan det är för sent, börja inse att det kommer att påverka även vår art negativt. Vad ska vi t ex äta om pollinatörerna försvinner?

Bi på gurkblomma. Foto: Hanna Nicklasson

Åter till Lena Andersson. En strof ur hennes mer kända låt är:

“Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord.
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”

Och ledmotivet till denna krönika börjar med följande rader:

“Säg det med en sång det du vill ha sagt
och en värld ska lyssna
Sjung den om igen kanske fastnar den
Människan behöver väckas gång på gång”

I denna anda avslutar jag med följande egenkomponerade text, som i avsaknad av melodi får läsas, sjungas till valfria toner eller ropas ut till de som skulle behöva lyssna:

Förlåt oss, kära Moder Jord!

Förlåt oss, kära Moder Jord,
förlåt för allt som vi förstör,
för lidande, för hat och mord,
och allt det vackra vi förgör.

Förlåt oss, himmel, land och hav,
förlåt vårt destruktiva sätt.
Vår skövling kommer bli vår grav,
vi måste börja göra rätt.

Förlåt oss, du som bär allt liv,
du makalösa himlakropp.
Vår livsstil gör vår art naiv,
vi vägrar se och sätta stopp.

Förlåt, unika blå planet,
vi blundar för ditt rop, din gråt,
och fortsätter trots allt vi vet,
så, kära Moder Jord, förlåt!

Hanna Nicklasson, 2022

Foto: Hanna Nicklasson

Dela

Kommentera

One thought on “Oktober – Säg det med en sång!

  1. En mycket värdefull krönika, hoppas den läsas av många!
    Ett enastående fint avslutande poem, hoppas någon begåvad kompositör får hand om den texten….. // Jan Hn

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.