Nu är vårt jordklot och därmed också mänskligheten inne på ett nytt år. Kanske ett gott nytt år? Fan tro’t, sa’ Rellingen, även om vi ett tag nu strösslat med önskningar om en God Jul och ett Gott Nytt År. Det känns snarare som om vi kommit ett steg närmare en katastrof, ospecificerat vilken. En del av oss hoppas på NATO som motmedel, andra skräms av anslutningen. En del av oss hoppas att Grönlandsisen och Antarktis skall sluta smälta, andra tror eller vet att det fortsätter. Upp till fem meters vattenhöjning!

Årets jul- och nyårsönskande har skett under för oss eftervärldskrigsmänniskor delvis ovanliga omständigheter. Prästen i vår församling inledde julbönen i vår hemtrevligt upplysta och mysiga kyrka med att aningen stämningsstörande tala om världens ondska. Hans Majestät Konungen hann knappt inleda sitt jultal till svenska nationen förrän han kom in på temat Ukraina, som nu utsätts för en kollektiv ondska av en dimension som vi inte sett i Europa på 80 år.

Människans ondska, om det är detta som företeelsen skall kallas, tar ogärna hänsyn till den natur som är förutsättningen för ”husses” eller ”mattes” överlevnad. Ondskan är hänsynslös, antingen den domineras av sina delmängder egoismen eller överlevnadsdriften. Sett i det stora, kanske alltför stora perspektivet är människan dock inte ond. Människan är ett djur som alla andra, om än med en ansenlig förmåga att ställa till med elände. En del av oss låter sig ”tämjas”, andra inte. Som djur är vi ju inte onda. Det är gener och instinkter som styr oss. Civilisation är något påklistrat, en option.

Naturen har sina egna lagar och är i sig en lag. Man talar ju ända sedan Antiken om naturlagar. Det kan inte vara en slump att just Linné, naturkännare av Guds nåde, skrev den nu i höst (på Norstedts) nyutgivna ”Nemesis divina” som illustration till tesen att synden alltid får sitt straff, för honom en naturlag. Kanske visste redan han att försyndelser mot naturen också får sitt straff? Naturen försvarar sig och gör det med eftertryck. Och vem kommer att segra, människan eller naturen? Svaret är ganska självklart.

Prästen i vår kyrka kom under julbönen så småningom in i mer jultraditionella fåror genom att brodera på temat Jesusbarnet i sin krubba, som kom till jorden för att så småningom sprida kärlekens budskap. Vi som vill kännas vid vår historia försökte under den stunden i kyrkan undvika att tänka på kristendomens egen grymma historia, ett alldeles särskilt ondskans kapitel. Det generella i kärlekens budskap har inte nått alla ens inom kyrkan idag. Inte minst namnet Kirill förskräcker.

Såväl prästen i vår kyrka som vår kung lyckades nog ändå, trots den olycksbådande inledningen, till slut ingjuta tillfälligt mod och hopp hos oss kyrkbesökare och radiolyssnare/TV-tittare. Kanske var det lättare för oss som bor på Öland att känna denna förtröstan, eftersom vi just läst i tidningen att vi är tryggast i hela Sverige. Det finns en Gallupundersökning som kommit fram till just detta. Ett fåtal på Öland boende, inga namn nämnda, har dock offentligt uttryckt oro och otrygghet över att vi har ett så svagt militärt försvar på ön. De känner sig inte trygga. Gotland fick ju för en tid sedan ett par stridsvagnar och en pluton soldater till sitt försvar, men vi på Öland fick ingenting och har ingenting! Det är härifrån bara ett fåtal mil till det hotfulla och robotladdade Kaliningrad, Kalmars vänort, och till dess grannstad Zelenogradsk, tidigare Crantz, Borgholms vänort. I Kaliningrad och Zelenogradsk har de nog glömt all den vodka som vi vänskapligt druckit tillsammans.

Vi hade faktiskt en gång ett försvar på Öland. Man kan i dessa tider bli naivt nostalgisk när man åker Ramsättravägen söderut från Köpingsvik och passerar det före detta mobiliseringsförrådet för Ölandsbataljonen, salig i åminnelse. Själv lät jag under nedrustningstiderna skamlöst bygga mitt vardagsrum på 3×10 tums plankor från ett motsvarande och rivet mobförråd i Färjestaden. Golvet är stabilt nog att dansa schottis på. Vi hade ett väldimensionerat försvar förr i tiden! Nu är det jag som har ett stabilt vardagsrumsgolv i stället.

Ett militärt och civilt försvar räddar dock inte naturen. Den försvarar sig själv. Den tar alla chanser att i försvarssyfte dela ut egna smockor och den kan lugnt se tiden an. Mänskligheten har påverkat jorden bara under några få centimeter på det långa snöre som bland andra Lasse Berg använder under sina föredrag för att illustrera människans korta närvaro på jorden. Massutrotning av arter har förekommit flera gånger tidigare i historien. Får jorden bara några tusen eller miljoner år på sig, så återställs allting, om än på ett annorlunda och nyskapande sätt.

Hur snabbt det å andra sidan kan gå på mikroplanet har jag sett i den nylagda asfalten utanför bokbindarföreningens lokal i Färjestaden. Redan efter en kort tid har växtligheten gjort ett hål i asfalten och ur hålet skjuter gröna blad upp. Ulla-Britt och Thomas skulle säkert med en enda blick identifiera den modiga och tilltaxna växten. Kanske är det en maskros. Och om jag inte höll efter vegetationen i trädgården runt mitt hus, tog bort körsbärs- och askslyet och höll efter murgrönan på väggarna skulle ingen om bara några få decennier se att där står eller har stått ett hus. Så fort går återställningen i det korta perspektivet!

Om vi i det långa perspektivet bara kunde släppa den rädsla som framkallas av vår instinktstyrda vilja att överleva som individer, familjer och art, så kanske vi kan finna tröst i att naturen alltid överlever. ”Människan spår, naturen rår”, är en parafras på ett känt ordspråk, som härmed lanseras.

”Nemesis divina” över alla syndare! En riktigt God Ny Årmiljon önskar jag er övriga!

ANDERS MARELL

PS. Vid närmare eftertanke bör tilläggas att de som känner ansvar för naturen nog trots allt bör fortsätta att kämpa för att blidka den och därigenom försöka förlänga mänsklighetens existens på jorden, även om de sista årtusendena kan bli jobbiga att uthärda för dem som då lever.

Bilden på jordklotet: NASA, Public domain, via Wikimedia Commons