Ljuset

Ljuset – över allt och alla.

Också den minsta insekt – har en skugga.

(Bo Setterlind)

Amiral sommaren 2017 på Eriksbergs nya kyrkogård

Det är snart hundra år sedan som min sagesman Gunnar Sands morfar Kasper Svensson avled 1927. Kasper och hans lagvigda Amanda Charlotta Larsdotter levde den större delen av sitt liv på det lilla torpet Åsen, 1/8 mantal Sträte Landbogården, Eriksbergs socken i mellersta Västergötland. Kasper föddes i maj 1853 i Od, grannsocken till Eriksberg och Amanda i maj 1871 i Eriksberg. De bildade hjonelag i augusti 1891. Amanda var då fyllda 20 år. Kasper var betydligt äldre, 38 år. År 1887 hade Kasper köpt sin mors hem Åsen för 1 500 kronor som då var ett dödsbo efter Kaspers morbror ”Olle i Åsen”. Under åren 1891 – 1910 föddes åtta barn i familjen. De hade ingen häst på gården men några kor, grisar och höns. En ladugård med svinhus, kåltäppa och trädgård med gammaldags blommor och fruktträd, särskilt körsbär. Eftersom Kasper var betydligt äldre än Amanda började han tröttna på 1920-talet och sålde gården 1925 till dottern Henny och hennes man Oskar Johansson som bodde i granngården Storegården. De tog undan för sitt uppehälle med hus och tomt, vedbrand och potatis till husbehov.

Jag föddes 1947, 20 år efter Kaspers död och växte upp på Storegården där Henny och Oskar tidigare bott och jag var åtta år när Kaspers Amanda lämnade jordelivet 1955. Kasper och Amandas torpstuga stod kvar i några år efter deras död, men revs sedan. Fruktträd och andra träd och buskar försvann och efter några få år kunde man knappast se att det här hade legat en liten gård med liv och rörelse, brukade åkrar och djur på ängar, i hagar och i ladugården. I blomsterlanden hade det funnits löjtnantshjärtan. Jag minns den stora björken på gårdstunet och syrénbusken i trädgården.

Syrénbuske.

Men ’min barndoms hage’ fanns kvar där jag ofta lekte när jag var barn. Där fanns ’stenen som var stor när jag var liten’ och som tycktes bli mindre ju äldre jag blev! Mellan odlingsrösenas stenar i hagen växte blåbär och smultron. Det fanns en håla där man ’bråkat lin’. En liten grandunge och en ek växte också där. Så fanns det två märkliga stenar som jag kallade för ’soffan och stolen’ – de passade precis för en barnrumpa! I hagen växte odon och några hasselbuskar med goda nötter. Jag lekte också med grannpojken Ingemar. Vi hade vår ’hemliga spiondeckarklubb’ och skickade meddelanden till varandra i en bakpulverburk som vi gömt i ett av körsbärsträden i Åsens trädgård.

Det var här i Åsens hage, min barndoms hage, som min kärlek till naturen började. Det var här jag blev ’berörd av naturens rikedomar’, något som har följt mig ända upp i vuxen ålder. Jag minns de åren med stor tacksamhet när jag nu ser tillbaka på livet och är ungefär lika gammal som Kasper var när han avled 1927.

För 50 år sedan studerade jag på folkhögskola och fick som gåva för mitt naturengagemang ett medlemskap i Svenska Naturskyddsföreningen. Jag kan tänka mig att orsaken till den gåvan egentligen började redan då jag i 8-12-årsåldern lekte där i Kasper och Amandas hage. Kanske var det därför jag blev så berörd av naturens rikedomar?

Tystnaden

Ingen har mött tystnaden som den vilar i en sjö om aftonen.

Vi har känt på glasblå ytan. Sval den bär sin vattenkula i vår hand.

Ingen har sett tystnaden som den lyser djup i våra ögon.

Vita svanmoln i en spegel glider in mot land.

(Bo Setterlind)

Simmande svanar

Lars-Olav Adolfsson