Författare: Kim Teleman. Jag sitter under det gamla päronträdet och skriver, en av dessa varma dagar i slutet av sommaren 2014, när själen vill rusa runt och samla i ladorna inför dystrare dagar men då kroppen manar till långsamhet. Solen har redan rört sig runt gaveln på gårdshuset. Ja, eller tvärtom. Högt uppe i himlen möter en ormvråks gälla skrik ljudet från ett passagerarplan på väg från öst till väst. Det ena tidlöst. Det andra högst tillfälligt, men med spår som stannar kvar i en oändlighet.

I dagens nyhetsflöde berättas om igen om hoten mot vår tillvaro. Forskare uppmanar ännu en gång världens beslutsfattare att agera. Att identifiera en gemensam strategi och sätta till alla klutar för att bryta den onda spiral som vi har hamnat i. Endast personer med en synnerligen välutvecklad strutsmentalitet tror väl längre på att allt kommer att ordna sig ”av sig själv”. Eller?

Nu i september går svenska folket till val. Oberoende av vilken partifärg man gillar så gäller det nu att lägga sin röst på personer som förstår vad det handlar om. Politiker som vågar ta beslut som verkligen gör skillnad vad gäller användningen av fossila bränslen, avskogning och asfaltering av åkermark och klimatpåverkande köttkonsumtion.

Det handlar alltså väldigt mycket om våra kära bilar. Tvärt emot vad man skulle vilja tro ökar försäljningen av stora energislukare dramatiskt. Och detta är fordon som fortfarande kommer att rulla om femton år när regeringen vill att vår ”fordonsflotta” skall vara fossilfri. Hur tänker man? För mig är det berättigat att fråga VARFÖR man år 2014 fortfarande FÅR sälja bilar som drar kring litern per mil. Naturligtvis är det ägare till just sådana bilar som klagar högst när höjda bensinskatter kommer på tal. Men argumentet att detta innebär ett hot mot den svenska landsbygden håller inte. Byt bil istället. Och kör klimatsmart!

Christer Sanne, som har skrivit Naturvårdsverkets rapport om klimatåtgärder, menar att vi måste gå tillbaka till 1990 års konsumtions- och standardnivå för att klara miljömålen. Samt använda oss av den allra senaste klimatsmarta teknologin. Det handlar alltså inte om att åter leva som på 1800-talet. Men den ökning av t ex köttkonsumtion och flygresande som inneburit en fördubbling på kort tid måste brytas. Det krävs livsstilsförändringar.

Det är bråttom nu. Vi som älskar den öländska naturen kan lätt föreställa oss vad en havsnivåhöjning på en meter kommer att innebära för våra strandängar. Och ändå är detta absolut ingenting jämfört med vad som kan ske globalt.  I området uppe i ishavet finns tiotals miljarder ton metan ännu bundet, växthusgas som är tjugo gånger farligare än koldioxid och som frigörs om haven blir varmare. Översvämningar och torka  kan göra stora delar av jordens befolkning hemlösa. Vad detta innebär för stabiliteten i världen vågar jag inte tänka på.

Att agera kommer att kosta. Allt förblir inte som det varit. Men förändringarna är små i förhållande till alternativet. Att inte göra något kostar mer. Framför allt för våra barnbarn. Att se nödvändiga åtgärder som en slags försäkringspremie borde vara godtagbart även för de få som fortfarande tror på en obegränsad tillväxt. Hoppas jag.

Uppe på den blå himlen ovanför mig ligger fortfarande två strimmor kvar som ett kortvarigt bevis på en händelse som tömt ytterligare några sandkorn ur det timglas som håller på att rinna ut i allt snabbare takt. Frågan är bara vad vi kan – och vill – göra för att vända utvecklingen. Vad tycker du?

Kim Teleman

Kristinelund på Norra Öland