Månadens krönikör: Anne Wilks

Äntligen november. Årets mest lagoma månad. Inte för ljust, inte för blommigt, inte för mycket av allt.

De sista flockarna av gäss har gett sig av med sitt kackel. Yes, nu är det lugnt och skönt. En svag dager och dimmor omsluter mig som en stor, trygg militärfilt.

Innan det ljusnat drillar en skir och mild sång i spridda strofer från rödhaken. Inne får jag tända lampan. Jag har en sån där lågenergilampa som tar god tid på sig innan den lyser riktigt. Det är bra, så man inte får ett för häftigt uppvaknande. Med laddad pannlampa stiger jag ut ur mitt hus i Mittlandsskogen i den dämpade gryningen. Koltrastarna skingras snabbt där de kalasat på fallfrukten.

Så bär det av till jobbet på Station Linné. Byggnaden ligger ju högt och fritt vid alvarkanten söder om Skogsby, så utsikten är vid. Även riktigt mulna dagar blir det aldrig så skumt här som hemma i Mittlandsskogen för här är det ju så mycket himmel.

En regnig novemberdag när regnet prasslar på rutorna har vi det mysigt härinne på stationen. Sommartid kan alla 28 bäddar vara fullbelagda av forskare från världens olika hörn. De jobbar här i fält eller i våra labb. Men vintertid är vi inte mer än 5-6 personer som sorterar insekter – och så jag, som är allt-i-allo. Då är det bara vi och 80 miljoner insekter här.