När jag skriver detta sitter jag på tåget. Jag gillar att åka tåg. En tågresa är lite av ett andningshål. En tid att tänka, kanske läsa en bok, kanske lyssna på musik, kanske göra upp planer eller skriva någonting, som detta. Ibland är resan lite av ett äventyr. Att möta nya människor som man inte skulle mött annars.

Ibland att ser jag på landskapet som passerar förbi utanför fönstret. Man får en helt annan bild av ett landskap när man passerar det i järnvägsfart. Ibland fotograferar jag landskap från tåget. Det blir förstås helt annorlunda än när man noga valt tid och plats, satt kameran på stativ och allt det där.

 

 

En bra tågresa får inte vara för kort. Jag vill väl liksom hinna bli ett med skendunket. Hinna slappna av. Kanske hinna ha det lite tråkigt, för på andra sidan tråkigheten finns något annat. Snart ska jag byta tåg i Alvesta. Det är lite svårt att hitta den där rytmen när det snart är dags att byta tåg. Då måste man ju få med sig alla grejorna, komma av och på igen.

Jag har funderat lite på varför jag gillar att åka tåg. Som barn bodde jag nära en av de stora järnvägsknutarna och tänkte bli lokförare. Jag tror inte det är en helt originell pojkdröm, men jag tror inte det är det avgörande. Jag tror det kom senare. Snarare var nog tåget en avgörande del av något slags tonårsfrigörelse. Att ta sig bort från hem, trassliga föräldrar och oförstående skolkompisar och till riktiga kompisar som förstod, kunde förklara, var intresserad av och ville ungefär samma saker.

Väg till äventyr och

upplevelser

Tåget var också vägen till ny natur och nya upplevelser. Det var via tåget jag upptäckte Öland. På den tiden kunde man pollettera sin cykel. Jag skickade farsans gamla Nordstiernan till Kalmar. Några polare från Eskilstuna gjorde likadant, sen åkte vi själva efter samma sträcka. I Kalmar kvitterade vi ut cyklarna och cyklade över bron till Öland. Jo, på den tiden fick man cykla över bron. Vi var bara grabbar den gången och kom tillbaka med många upplevelser, nya kryss och en massa bilder. Jag kom tillbaka, någon gång med någon flickvän. En av dem kom att bli min fru och nu bor vi tillsammans på Öland.

Ett skäl att tycka om tåget är förstås att det är ett miljövänligt och hållbart sätt att resa. Jag är alldeles övertygad om att vi som individer och samhället som helhet mår bra av att vi reser, ser nya saker, möter nya människor, lär oss nya saker. Hitta likasinnade och folk som tycker och tänker helt olika. Då är tåget ett av de allra bästa sätten. Metallhjul på metallräls rullar väldigt lätt och drar väldigt lite energi. Drivs dessutom tågen med grön el är det förstås allra bäst.

Flyget står i bjärt kontrast mot detta och skitar ner något alldeles ofantligt. Jag måste erkänna att jag flugit en hel del I mina da’r också, mest på mitt förra jobb, men nu håller jag igen på flygandet så gott det går. Till Stockholm går det utmärkt att ta tåget och jag har åkt tåg till Berlin, Rom, Prag och förstås diverse platser i Sverige och även detta har gått jättebra.

Att jag gillar tåget betyder inte att jag är helt okritisk och jag tycker inte att allt går åt rätt håll.

Naturligtvis ska tåg komma i tid och gå även om det råkar vara lite väder. Som för nåt år sedan när det snöade lite och SJ fick plocka ut lok från Järnvägsmuseum för att deras ordinarie inte klarade snön. Då har man helt enkelt köpt in fel grejor för svenskt klimat.

(Om fem-sex minuter ankommer tåget Nässjö, avstigning till vänster i tågets färdriktning)

Så var det det där med att få med sig cyklar och annat bagage. Flyger man kan man checka in sitt bagage och vid mitt första Ölandsbesök polletterade vi våra cyklar. Den tjänsten borde komma tillbaka i moderniserad form, men det behövs också mer utrymme för bagage som man som passagerare bär med sig själv. Tänk barnvagn och barnbilstolar, skidutrustning eller rejäla fjällryggsäckar eller resväskor för fjorton dagars bortovaro. De där anorektiska bagagehyllorna funkar väl på sin höjd för en weekendbag.

Restaurangvagnar är trevliga, men de som ansvarar för hur det ser ut, fungerar och inte minst smakar i Sverige borde ge sig ut och titta hur det funkar i resten av Europa. Jag minns öl i riktiga glas, på bord med vita dukar i Tjeckien och en alldeles underbar tallrik med allehanda korvar och skinkor i Italien. Undrar just vad som serveras på det här tåget.

(Nu fungerar i alla fall nätverket. Sa åt konduktören att det behövde startas om och nu är det igång)

Tanken på snabbtåg är inte helt fel, men vi borde satsa på att bygga en triangel där förbindelsen mellan Malmö och Stockholm någorlunda följer kusten. Vi sitter där fast i en artonhundratalspolitik som kallades ”antikust” och som gick ut på att järnvägen inte skulle konkurrera med kustsjöfarten och vara utom räckhåll för fientligt fartygsartilleri. Numera har vi knappast någon kustsjöfart och främmande makt kan nå vilken plats som helst i landet med bombflyg och kryssningsrobotar, så de argumenten har sedan länge fallit. Däremot kan det finnas goda skäl att knyta samman universitetsstäder som Malmö, Lund, Växjö, Kalmar, Linköping, Stockholm och Uppsala med en bra förbindelse.

Nåväl, nu ska jag inspektera restaurangvagnen.

Jag hittade en högst anständig IPA och föll för en plastburk med ”tapas”. Till detta plastbestick. Ja, som ni hör, uppläggningen hör inte till de mer sofistikerade. Innehållet i burken var rätt smaklöst. ”Salamin” var mer som prickig korv och den ”lufttorkade” skinkan var inte heller särskilt kul.

 

Nåväl, restaurangvagnen är ju ändå en ljuspunkt när man jämför med att köra bil. Det blev en öl till och kanske blir det något ytterligare innan vi kommer fram. Hade jag kört bil hade det ju inte gått för sig.

Nattåg är en annan sak jag gillar och tyvärr har de blivit färre. Ska man långt, som upp I fjällen eller ner till södra Europa är det nästan nödvändigt att sova en del av sträckan. Det går liksom fortare då, även om nattågen ofta rent fysiskt går rätt sakta. Jag minns nattåget I Skottland där konduktören erbjöd en whiskey innan man gick och lade sig. Sån’t sätter ju guldkant på tillvaron.

 

 

Så kliver jag av tåget för några intensiva dagar i Stockholm. Det egentliga målet är Capellagårdens monter på Möbelmässan, men det blev tid för såväl kultur som besök i några specialaffärer.

Nu är det söndag och jag sitter med hustrun på tåget söderut, fylld av intryck, men också lite trött efter en intensiv helg. Den här gången blir tågresan ett tillfälle för arbete och när vi kliver av i Kalmar är filmen färdigredigerad.

https://www.youtube.com/watch?v=tyVBHnV0jPw

Den färdiga filmen