I sin avhandling Om Öland (1703) berättar Nicolaus Vallinus om de öländska skogarna och då inte minst skogen kring Köpings prästgård. ”Denna är lika vacker som nyttig för prästgården”. Här ger han en bild av ett mycket omväxlande skogslandskap med alltifrån ”oblandad tallskog” till alskogar med bl.a. hassel och björk men också lundar av ek och björk. Nyttigheten bestod i att den ”skänkt ett gott skydd inte bara mot skadliga vindar utan också år 1677 mot danskarnas våldsamma anfall därför att dessa fruktade dolda bakhåll i denna skog”.

”Själva prästgården, vilken ligger mitt på den jämna mark, som är omgiven av dessa skogar, har mellan sig och skogarna vackra närbelägna sädesfält och är prydd med mångfaldiga buskar och plommonträd i tydliga rader. Så att den visar betraktaren den allra skönaste bostad”.

Vallinus var prästson och uppvuxen i Köpings prästgård där han senare kom att efterträda sin far i ämbetet. Själv kom jag av en lycklig slump att födas i samma prästgård 267 år senare men känner, trots det stora tidsspannet, väl igen mig i den natur han så målande beskriver. Samma omväxlande miljöer omgav prästgården då som under min barndom kring mitten av förra seklet. Sedan dess har förändringarnas vindar med obeveklig kraft svept fram över detta lilla stycke öländsk natur.

Att växa upp i en sådan miljö var den bästa tänkbara grogrund för ett livslångt naturintresse. Eftersom familjen saknade bil måste utflykterna ske till fots eller med cykel. Inom bekvämt cykelavstånd fanns Hörninge mosse men också Kapelludden i Bredsättra. Med lite större ansträngning kunde jag också utsträcka exkurerandet till Petgärde träsk. Dessa tre lokaler blev något av mina favoritmål under uppväxttiden.

Kornknarr – vart tog du vägen?

Min läromästare och utflyktskamrat under denna tid var sedermera läkaren Jan W Mascher, välbekant för alla som försökt tränga in i den öländska fågelfaunans dynamik. Hans insatser finns väl beskrivna i det förnämliga verket Ölands Fåglar (2015). Otaliga är de utflykter vi sommartid, under framförallt 60-talet, gjorde i trakterna kring Köpingsvik. Ett stående inslag var midsommaraftnarnas inventering av kornknarr längs vägen Köpingsvik – Egby – Löt. Jag vill minnas att rekordet låg på drygt 20 spelande hanar. Allt under 15 betraktades med viss oro.

Redan under 1950-talet upplevde jag närkontakt med kornknarren. Det enda sommarjobb som erbjöds ungdomar på landet vid den här tiden var gallring av betor. Trots steniga och ogräsfyllda åkrar, som gav sönderslagna knogar och svullna knän, har jag många härliga naturupplevelser från dessa försommardagar. Ringande lärksång och diken fyllda med blodnäva och kråkvicker gav outplånliga intryck. Under flera år hade vi minst tre spelande kornknarrar på omgivande åkrar och vallar. Då och då försökte vi smyga oss på de spelande fåglarna. Trots att vi lyckades komma alldeles inpå en spelande fågel, åtminstone kändes det så, lyckades vi aldrig få syn på den.

Först några år senare skulle jag få tillfälle att beundra kornknarren på riktigt nära håll. Det var i samband med ringmärkning på en åkervall väster om Hörninge by. I skydd av nattens mörker smög vi oss sakta fram mot den spelande fågeln.  Med oss hade vi ett s k japannät uppspänt mellan två stänger. Plötsligt hördes ett avgrundsvrål. En uppskärrad råbock blev lika överrumplad som vi och skällde ut oss som bara råbockar kan. Vi lyckades emellertid fånga kornknarren och än idag minns jag tydligt den eufori jag kände när jag med fågeln i handen och i ficklampans sken kunde njuta av fjäderdräktens utsökt subtila färgnyanser. Det är nu många år sedan jag senast hörde kornknarren spela i dessa trakter.

Min första sommargylling

Ett annat tydligt minne från ungdomsåren har jag från den praktfulla almlund som förr fanns norr om prästgården. Grundvattnet som trängde fram på kalkstensplattan skapade förutsättningar för en yppig flora och en osedvanligt hög bonitet hos lundens ädla lövträd. Numera sipprar där inget vatten eftersom den kommunala vattentäkten sänkt grundvattnet med drygt 6 m!

En tidig junimorgon fick jag höra en mjuk vissling uppifrån ett träd alldeles intill stigen genom lunden. Någon framgångsrik fågelhärmare har jag aldrig varit men den här sommargyllingen var tydligen mindre nogräknad. Jag fortsatte mina visslingar hela vägen hem vilket var ca 300 m. Fylld av entusiasm skyndade jag mig att väcka min äldre syster som med möda pressade fram ett ”sen”. Något ”sen” blev det aldrig och systerns entusiasm för fåglar har inskränkt sig till ett välmenande fågelbad och några påsar solrosfrön om vintern. Tilläggas kan att sommargyllingen vid den här tiden sällan observerades utanför Ottenby lund och detta möte var mitt allra första med denna exotiska fågel.

Hörninge mosse – en klassisk agmyr

Från Hörninge mosse har jag många angenäma minnen framför allt från 50-talets senare hälft och början av 60-talet. Att en av mina klasskamrater hade sitt hem i gården närmast myren bidrog säkert också till de många besöken.

Så sent som under andra världskriget bröts här torv som lämnade djupa hålor i de centrala delarna av myren. Hörninge mosse är en av Ölands djupaste myrar med ett sedimentlager på mer än 3,5 meter. När torvbrytningen upphörde fylldes torvgravarna med vatten och en mycket tilltalande våtmarksmiljö bildades. Här häckade under 50- och 60-talen simänder som stjärtand, kricka, årta liksom flera par svarthakedopping. Men vad som främst bidrog till Höringemossens goda rykte som fågellokal var ängshöken och svarttärnan. Som mest häckade tre par ängshökar. Att se ett 20-tal svarttärnor sväva över den nyuppkomna bunkestarren en försommarmorgon gav ett outplånligt intryck. Även rödspoven var en pålitlig häckfågel på de vidsträckta strandängarna. Som mest kunde vi anteckna 3 häckande par.

En annan bild som etsat sig fast i mitt minne är synen av ett 60-tal brushanar på den välbetade ängen i väster. Flertalet av dem på flyttning till nordligare häckningsplatser. På en liten upphöjning hade myrens egna häckfåglar sin spelplats, väl markerad genom det nedtrampade gräset.

Under senare delen av 70-talet gjordes en fördjupning och breddning av myrens utloppskanal.

Hörninge mosse. Dike från 1970-talets avvattning.

Dräneringen ledde till en explosionsartad igenväxning av videbuskar. Tillsammans med en kraftig minskning av betestrycket ledde förändringarna till en drastisk nedgång i antalet våtmarksfåglar. En sammanställning visar att de 29 arter som häckade under perioden 1950–67 hade minskat till 10 under perioden 2001–2005. En motsvarande drastisk nedgång kunde också ses i antalet häckande par.

Under hösten och vintern 2006–2007 genomfördes omfattande röjningsarbeten samtidigt som ett dämme uppfördes i utloppskanalen. I överenskommelsen med markägarna ingick också att betestrycket skulle ökas väsentligt. Så här drygt 10 år efter insatsen kan man konstatera att man inte nått ända fram. Buskvegetationen är på väg tillbaka inom vissa områden. Den snabba återkomsten av buskar och träd tyder på att regleringen bör justeras så att vårens högvatten förlängs vilket olyckligt nog står i konflikt med markägarnas intressen att så tidigt som möjligt kunna utnyttja sina betesmarker.

Petgärde träsk – en gång flaggskeppet bland öländska våtmarker – men nu?

Även om Hörninge mosse kunde erbjuda det mesta vad gäller våtmarksfåglar så saknade myren en av de öländska myrarnas verkliga klenod – dvärgmåsen. För att kunna njuta av denna näpna mås var Petgärde träsk ett givet utflyktsmål.

Petgärde träsk med några kvarvarande vattenytor, 1966.

Petgärde träsk med torrlagda blekebottnar, 1966.

Sett ur ett mer än 60-årigt tidsperspektiv är kanske Petgärde träsk den myr som genomgått den mest radikala förändringen av de två. Tyvärr inte till det bättre.

År 1920 genomfördes en dikning som sommartid frilade stora delar av blekebottnarna. Träsket återhämtade sig emellertid relativt väl och vid mitten av förra seklet framstod Petgärde träsk som öns förnämsta fågellokal. I verket Natur på Öland (1955) ger Ramel en god beskrivning av myrens utseende under denna fågellivets ”guldålder”: ”något vass förekommer i den mellersta delen av träsket” och ”Agen är förhärskande i de perifera delarna”. Videbuskar förekom vid denna tid bara i utkanten av träsket. Ramel påpekar också att ”Vattenståndsvariationerna i de öländska mossarna i allmänhet är synnerligen stora, och i särskilt hög grad gäller detta för Petgärde träsk”. Här ligger sannolikt en stor del av förklaringen till den, ur fågellivets synpunkt, misslyckade restaureringen. Vid planeringen av åtgärderna har man enligt min uppfattning inte tagit nödvändig hänsyn till betydelse av de naturliga vattenståndsvariationerna för att begränsa igenväxningen.

Petgärde träsk mot sydost. Fortfarande med stora, öppna vattenytor, 1971.

Petgärde träsk från fågeltornet. Videt har nu invaderat stora delar av myren och de öppna vattenytorna har praktiskt helt tagit försvunnit, 2015.

Om Petgärde träsk skall kunna återfå något av sin forna glans krävs uppenbarligen stora insatser. Vid restaureringen av Alby och Triberga mossar var det nödvändigt att avlägsna de övre markskikten för att återskapa fungerande våtmarker. Mycket talar för att detta blir nödvändigt också i Petgärde träsk.

 Om förändringar i insektslivet

Under senare tid har ett antal larmrapporter kunnat visat på en katastrofal minskningen av mängden insekter såväl i Sveriges om utomlands. Det senaste ”drevet” inleddes i och med en tysk långtidsstudie som nyligen kunde visa på en 75-procentig nedgång hos insektsfaunan i de undersökta områdena.

Någon motsvarande långtidsstudie finns veterligt inte från vårt land. De undersökningar som nu leds från Ekologiska stationen i Ölands Skogsby kommer emellertid att ge en utmärkt bild av situationen under senare år och blir en ovärderlig utgångspunkt för framtida studier av förändringar i insektsvärlden. Bristen på äldre undersökningar gör det svårt att få en objektiv uppfattning om nedgångens verkliga omfattning.

Även om vetenskapliga undersökningar saknas så kan nog många äldre vittna om hur bilarnas vindrutor förr i tiden snabbt ”murades igen” med döda insekter. Själv har jag mycket påtagliga erfarenheter på det området. Under några år i början på 1960-talet jobbade jag sommartid på en bensinmack i Borgholm. I arbetsuppgifterna ingick bl.a. att rengöra kundernas bilrutor. En inte alldeles lätt uppgift med hänsyn till mängden djur och hur hårt de satt fast på vindrutan. För att klara uppgiften måste vi använda speciella insektssvampar. Trots slitet gjorde vi ändå gärna jobbets eftersom dricksen ofta var väl tilltagen. Några speciella insektssvampar finns inte längre på bensinmackarna. Än mindre ser man någon sommarledig gymnasist sno runt bilarna i sin iver att förstärka feriekassan.

Den bortglömda orkidén

Sommarjobben på bensinmacken i Borgholm ledde inte bara till handfasta upplevelser av dåtidens rika insektsliv. På lunchrasterna strövade jag ofta i den hasselrika skogen öster om staden. Sommaren 1963 stötte jag så på en oansenlig orkidé under några hasselbuskar. Första tanken var att det måste röra sig om en ovanligt spenslig skogsknipprot. Men nej, det var något som inte stämde. Jag tog några bilder och skickade till min gode vän och exkursionskamrat Åke Lundqvist. Med sedvanlig grundlighet kom han fram till att det måste röra sig om en smal knipprot (Epipactis phyllanthes/ E. confusa). Senaste, säkra belägget för artens förekomst på Öland var från 1883. Emellertid har det vid noggrannare genomgång av herbariematerial visat sig att arten påträffats också 1916 och 1947 men då felaktigt bestämts till en närstående art. Senare inventeringar har lärt oss att smal knipprot ingalunda är någon sällsynthet på ön utan finns jämt spridd, utom i de sydligaste socknarna. Botanisterna hade helt enkelt glömt bort att söka efter den.

Slutord

De härliga skogarna kring Köpings prästgård, som Vallinus så målande beskriver i sin bok, och som till stora delar fortfarande fanns kvar kring mitten av förra århundradet, är nu till stora delar borta. De har i senare tid ersatts av prydliga villakvarter liksom anläggningar för den kommunala vattenförsörjningen. Förgäves skall man från den gamla prästgårdsträdgården i ljumma vårkvällar lyssna efter trädlärkans ljuvligt vemodiga melodi över sandlotten på andra sidan trädgårdsmuren.

HANS BERGGREN. Född och uppvuxen i Köpingsvik. Limnolog som varit avdelningsdirektör vid Länsstyrelsen i Kristianstad. Ägnar sig numera åt filmproduktion inom naturområdet