Tidigt i höstas blev jag tillfrågad om jag ville skriva en månadskrönika, ett hedersvärt och ansvarsfullt uppdrag, tyckte jag. Efter viss tvekan tackade jag ja till förtroendet. Maj månad föll på min lott. Underbart! Pånyttfödelsens tid, den tid under året då naturen sjuder av spirande liv. Jag hade ju gott om tid på mig, tid att fundera.

En krönika, som jag har förstått, bör vara personlig och handla om det man själv upplever och erfar; subjektiv, avslöja värderingar, väcka känslor, såväl positiva som negativa, eventuellt provocerande.

Vad betyder egentligen krönika? Krönika härstammar från det grekiska ordet chronika, chronos, som betyder tid, tid i den bemärkelsen att det handlar om yttre händelser i bestämd tidsföljd, en liniär, det vill säga en kronologisk mätbar tid, exempelvis årets indelning i årstider, månader, dagar, timmar etcetera.

Tiden har även en annan mera filosofisk dimension, ett begrepp som benämns kairos – ett ögonblick av obestämd tid, det perfekta och fulländade ögonblicket, där allt förefaller hända i ett tidlöst perspektiv, evigheten mitt i tiden, om man så vill definiera det. Om man lever med öppna sinnen kan man, utan att jaga upplevelser, få uppleva stunder av lycka och glädje, som egentligen bara går att beskriva i poetiska termer.

Punktligt, efter sin vintervistelse i Afrika, återvänder mina hussvalor till sina gamla bon. Tänk att de återkommer på exakt samma dag som förra året, den 26 april, och att de hittar hit igen. Jag bjuder in dem och välkomnar dem med glädje. Genast är de igång att reparera sina bo, bygga på det som behövs putsa till dem. Snart är häckningen igång. Blir det två kullar även i år?

Lövsångaren anländer samma dag, även den tillhörande långflyttarna och punktlig med sin tidsbundna ankomst. Denna förtjusande lilla fågel som sällan syns men med sin melodiska, lågmälda sång utmynnande i ett diminuendo väcker känslor och berör en på djupet, speciellt när man hör den första gången på året.

De första St Persnycklarna och mandelblommen börjar sticka upp på min ängs- och alvarmark redan de sista dagarna i april – tidigt i år som så mycket annat! Snart blommar allt i sin regelbundna, förutbestämda ordning. Fågelsångkören blir komplett när rosenfinken, en av de sist anlända långflyttarna hittat tillbaka hit i slutet av maj från sin övervintring i Indien eller någon annan del av Sydostasien. Med sin karakteristiska, igenkännande vissling hälsar den: Pleased to meet you!

Varje försommar blommar det längs våra vägar. Förra året rikligare än vanligt, trots den torra våren. Plötsligt från den ena dagen till den andra tar ögonfröjden slut. Vägrenarna har klippts ner. Varför så tidigt? Vi är ju bara i början av juni! Blåeld, cikoria, sötväppling och många andra blomster som vi längtat efter har precis börjat kanta vägrenarna.

Skötselråd utfärdas i naturvårdssyfte som bygger på botaniska studier av ängar, betesmarker och andra öppna gräsmarker. Varför tar Trafikverket eller andra ansvariga här på Öland inte större hänsyn till vad forskningen anser vara optimalt bäst och rekommendabelt ur alla aspekter, även ur trafiksäkerhetssynpunkt? Sommartid sänker man hastighetsgränserna på vissa större vägar för att bilisterna ska lätta på gasen. Det är bra! Samtidigt slår man vägrenarna som, enligt min mening, skulle kunna utgöra en turistattraktion och kunna få människor att vaksamt upptäcka naturens skönhet. Nu berövas man denna möjlighet och ignorerar istället hastighetsskyltarna. Inte lär det bli bättre ur naturvårdssynpunkt när man nu beslutat att bredda vissa vägar, höja hastighetsgränserna och möjliggöra snabbare framkomlighet av tidsbesparande skäl – minuter som man sparar in i vilket syfte? Tid är ju det enda vi har, sägs det ibland.

Strax före midsommar förra året var jag på Gotland, som med sin kalkrika berggrund har samma förutsättningar som Öland för en rik och säregen flora. Där lyste vägrenarna i prunkande färger –rikligt förekommande pukvete bland cikoria, blåeld och vägklint.

På Gotland har man en särskild skötselplan för vägrenarna. Redan på 80-talet var det två kloka vidsynta gotländska vägmästare som började testa att spara blommor på vissa sträckor. De ville undersöka hur man skulle kunna få mer blomning, se till att växterna hann fröa sig och skapa större artrikedom. Deras kunskaper ligger nu till grund för de skötselråd man följer i dag. Gotlands blommande vägrenar uppskattas och är utan tvivel en turistattraktion.

Trafikverket på Gotland blev 2017 utsett till Årets Pollinatör av Svenska Bin med motiveringen: för en medveten slåtter som gynnar en unik, blommande flora och ger livsutrymme för bina. ”Vi är stolta över utmärkelsen. Här på Gotland är vi extra sparsamma med att slå vägrenarna. Trafiksäkerheten kommer först, men vi sparar så mycket växtlighet som möjligt. I den tidiga slåttern slår vi bara innerkurvor och korsningar” berättar Trafikverkets projektledare.

Alltså, en vädjan till ansvariga här på Öland: Låt Gotland få bli en förebild, låt vägrenarna även här på Öland få blomma!

BRITTA LÖÖV, ursprungligen från Halmstad, ölandsbo sedan 1989, jobbat inom kriminalvård, studerat sociologi, miljörätt m m. Engagerad i naturvårdsprojekt