Augusti – ”Vilken liten tanke kan inte fylla ett helt liv?”

– Jo, det var något konstigt på vägen när vi gick förbi hemma hos dig, säger sommarväninnan från staden under en fikastund i juni.

– Jasså, vad då? säger jag intresserat.

– Det var som ett mörkt moln med flygande insekter. De hängde liksom en och en halv meter över vägbanan ungefär, lika brett som vägen.

– Oj! säger jag, oroad av vad som ska berättas.

– Ja, men vi duckade och kunde gå på huk under molnet. Det surrade en hel del! Så kom vi på att det nog var du som släppt ut och rastade dina bin lite!

– … Ehh, ni menar att ni såg att det var bin? Hur dags på dagen var det?

Jag ställer några följdfrågor till för att bekräfta att jag några timmar tidigare förlorat ett halvt bisamhälle på grund av att de svärmat. Det grämer så klart en biodlare att bin går förlorade, men än mer det faktum att man inte lyckats förutspå och vidta åtgärder för att förebygga svärmen. Svärmning är dock en del i binas naturliga beteende och ett tecken på välmående, så känslorna är blandade.

Det är lätt att fascineras av bin, nästan omöjligt att inte göra det om man iakttar dem en stund. Ta till exempel bidrottningen: Hon styr hela livet i ett samhälle med cirka 60 000 individer genom att finnas där och lägga ägg. Som jag upplevt det så är ett bisamhälle harmoniskt så länge drottningen sköter sitt jobb. En bidrottning lägger ungefär en halv miljon ägg på ett år! Hon kan bli runt 5 år gammal och efter parningen lämnar hon i princip aldrig kupan. Ett liv i mörker, där hon lägger ägg tills hon dör eller tills kollektivet byter ut henne mot en yngre. Det är då hon ibland flyr fältet genom att svärma.

Jag satt alltså där i trädgården och drack kokkaffe. Jag ville hem för att försöka lista ut vilket samhälle som svärmat, men jag förundrades samtidigt över hur lite en annan människa kan veta om det som är självklarheter för mig. Att ”rasta sina bin” … Det är långt ifrån hur vi biodlare hanterar våra bin. Tänk allt annat som jag går runt och tar för givet att människor i min närhet känner till. Och tänk på allt som jag själv inte känner till! Filosofen Ludwig Wittgenstein skrev en gång: ”vilken liten tanke kan inte fylla ett helt liv!”. Orden gör det uppenbart att det alltid är värt att lära sig om det som vi ännu inte är bekanta med. Ta till exempel min goda vän som skrivit en hel avhandling, alltså i runda slängar fyra års arbete, om uttalet av bokstaven u! Än finns det mycket att lära.

När man lär sig om sådant man inte tidigare känt till, kan man känna sig utsatt om ens okunnighet blir uppenbar. Det är en konst att vara kunnig och delge andra kunskap utan att för den skull få den ”okunnige” att känna sig dum. Det kan röra sig om konsten att äta med pinnar eller förklara att biodlaren INTE håller sina bin inspärrade. Vi kan alla vara snabba att glänsa med snillrika svar, barn inte minst, utan tanke på att det ibland kanske krävts en del mod för att ställa en fråga. En lysande förklarare var Hans Rosling; om du inte läst eller lyssnat på hans självbiografi ”Hur jag lärde mig förstå världen”, så försök att göra det. Lika läsvärd är Elisabeth Åsbrinks bok ”Och i Wienerwald står träden kvar” baserad på brev skrivna från Wien under slutet av 1930-talet. Ett tredje mästerverk som jag vill tipsa om är Michael Endes ”Momo, eller kampen om tiden”, fortfarande aktuell. Alla tre hittar du som fysiska böcker eller ljudböcker på biblioteket, välkommen dit!

En dag i våras ställde vi på biblioteket i Löttorp frågan till en grupp skolbarn: ”Hur kan du göra världen bättre?” Snabbt kom svaret: ”Genom att göra någon glad”. Svaret måste sägas vara lika tänkvärt som filosofen Wittgensteins ord från 1800-talet och får i alla fall mig att bli än mer övertygad om att barn är fantastiska!