Oktober. Slaktmånad. Årets längsta månad. Inledningen på årets sista tertial. Och man får krama det sista ur fältsäsongen.
Mitt naturintresse började tidigt. Den första tiden var det botanik som gällde. Med ”Kroken” som min ständiga följeslagare upptäckte jag den otroligt artrika växtvärlden. I de sena tonåren utökade jag med fågelskådning (det var ju där killarna höll till). Strax därefter gav Fältbiologerna ut en bestämningsbok till Sveriges trollsländor och jag blev fast även i denna organismgrupp. Nu började det bli lite besvärligt att vara ute — skulle man titta upp eller ner? Använda kikaren, håven, luppen eller allt på en gång? Men sysslolös var (och är) jag aldrig…
Under de senaste tio åren har jag fascinerats allt mer av insekter. Nattfjärilar har blivit en liten passion. Jag har en ljusfälla i trädgården som lyser under nätterna. På morgonen tittar jag vad som irrat sig in och släpper sedan ut dem. Nattfjärilar kan tyckas vara gråbruna och trista, men tittar man nära så är de tecknade i fantastiska mönster. En kappa med mönster från ett mållfly skulle nog vara både dyr och vacker… Och många nattflyn har en helt underbar uppsyn när man zoomar in, särskilt hanarna med sina kamformade antenner. Det finns många exempel, men alflikmätare och ängsringspinnare hör till några av favoriterna.
Mållfly, Trachea atriplicis. Foto Ben Sales (CC)
Alflikmätare, Ennomos alniaria
Ängsringspinnare, Malacosoma castrense.
En annan grupp av insekter som förundrar ju mer jag lär mig om dem är bina. En tidigare krönika handlade visserligen om bin, men då om honungsbin. Deras samhällen påminner om vissa humlors (utom snylthumlorna), men de flesta arter av vilda bin lever ensamma. Det finns 273 arter av vilda bin (inklusive humlor) som är bofasta i Sverige. Drygt 200 av dessa finns på Öland. På senare tid har forskningen visat att de vilda bina är mycket viktigare för pollineringen än man tidigare trott. De är till exempel effektivare pollinatörer än honungsbina. Till skillnad från honungsbina, som samlar pollen från många olika växter, så är de vilda bina ofta specialister. De samlar bara pollen från en enda art eller ett släkte. Exempel på viktiga vildbiblommor för specialisterna är blåklockor, väddar, väddklint, fibblor, blåmunkar, videarter och ärtväxter.
De flesta vilda bin bygger bo i marken. Här är det sandig mark som gäller, annars klarar de inte att gräva en bogång. Vildbina är fantastiska mödrar, även om de inte finns där när bilarven kläcks. De samlar ett precis lagom förråd av pollen och nektar och formar det till en perfekt liten boll. Förrådet läggs i en egen bocell och ovanpå läggs ett ägg. När ägget kläcks äter larven upp sitt skafferi och sedan har den fått i sig tillräckligt med näring för att bli puppa. Det är häpnadsväckande tycker jag. Hur kan bihonan veta hur mycket pollen som behövs? Jag funderar ofta på hur många pollenkorn som krävs för att föda en bilarv. Och hur många blombesök som krävs för att få ihop alla pollenkorn. Men talesättet ”flitig som ett bi” säger väl en del om hur mycket jobb det är.
Stortapetserarbi, Megachile lagopoda (NT Nära hotad) (Lagopoda betyder hartass och ni förstår nog varför den fått detta namn)
Så här i oktober väntar de flesta bin på våren. En del har kläckts och övervintrar som fullbildade bin, medan andra väntar som s.k. vilolarver. Ytterligare några parar sig under hösten och då är det bara de befruktade honorna som övervintrar. Men fortfarande kan man träffa på några arter av humlor, svartpälsbi, ängsbandbi, mellanblodbi och ett par smalbin.
Sorgligt nog så får våra vilda bin allt svårare att klara sig. En dryg tredjedel av bina är rödlistade. Och utan dem försvinner både en stor del av vår mat och biologiska mångfald. Det är svårt att mäta den nytta de gör, men siffror som nämnts är att bina pollinerar 75% av våra grödor och 90 % av de vilda växterna. Men nu börjar världen vakna. Och än är det inte för sent, särskilt inte på Öland. Regeringen har till exempel i budgetpropositionen avsatt 400 miljoner för att förstärka den biologiska mångfalden. Och alla vi kan göra skillnad. För bina och för alla andra av naturens innevånare som vi är beroende av. Vi får inte ge upp!
Om du vill kan du läsa mer om våra vilda bin i dessa två broschyrer från Länsstyrelsen i Kalmar län:
Nu räddar vi världen!
Helena Lager
Kommentera