En absolut höjdpunkt under dagen är denna timslånga vandring över sjömarkerna här på östra sidan. Sällan känner jag ett sådant lugn och ro som när jag står på ancylusvallen och blickar ut över det öppna landskapet som breder ut sig mot, och möter, havet där borta. Ljuset som strålar fritt från en vintrig men blå himmel, rymden under den väldiga himmelskupan som bara begränsas av horisontlinjen. En grundläggande och från djupet kommande harmoni sprider sig genom kroppen, en nästan berusande frihetskänsla. Varför denna frid? Jag tror därför att landskapet är kravlöst gentemot mig. Den begär ingenting av mig, kräver mig inte på några beslut. Lika stillsamt evig i sin närvaro betraktar landskapet mig, som jag det. Kravlöst. Här finns ingen intentionalitet. Jag tror att intentionaliteten är en av de orsaker som stressar oss och gör oss ibland till olyckliga människor. Martin Heidegger förklarar intentionalitet (enkelt uttryckt) som vår vilja att en sak ska göra något åt oss. En kaffekvarn är inte en kaffekvarn egentligen. Den är en pryl konstruerad av plast och metall. Enbart. Surrealisten René Magritte exemplifierar tanken med sin berömda målning av en pipa betitlad: ”Ceci n’ est pas une pipe”, (det här är ingen pipa).
Det är först vid min intention att brygga mig en kopp kaffe som jag bestämmer mig för att den här prylen är en kaffekvarn – så bra! Passar mitt syfte perfekt! Jag trycker på knappen och kvarnen börjar mala. Det är min handling som gör den till det den är. Liksom Marcel Duchamps urinoar och flasktorkställ. Han ställde ut dessa bruksföremål i ett konstgalleri (1914–1915) och förklarade dem som konstnärliga objekt, ”Readymade” och gjorde skandal så klart. Men hans poäng var klar. Hans intention gjorde objekten till något helt annat än det tillverkaren hade avsett med dem.
Detta kan, i och för sig, bli ett mentalt problem för oss. Fast inte just här och nu där jag går över morgonfrostiga grästuvor ner mot havet, allt vattens slutmål. Heidegger menar att vi omger oss av en mängd objekt vars funktion bestäms av vår intentionalitet. Tingen finns där bara. Dom ÄR i världen. Men det är vår intention som ger dom ett värde, en funktion. Vi HAR världen (äger). Skivspelaren ska spela musik, datorn ska skrivas på, spelas med, dela sociala medier med. Böckerna ska läsas, räkningarna betalas, trädgården ska räfsas fri från löv och vinterbonas. Det är vi som subjekt, vi som kungar i vårt eget liv som styr och ställer med våra praktiska som mentala objekt (drömmar, visioner, känslor).
När vi mår bra, känner styrka och lust fungerar det utmärkt, men när vi blir stressade, oroade, inte hinner med och börjar känna oss jagade blir det inte lika roligt. Vi jäktar runt/ rusar runt i allt högre tempo i ett aldrig sinande spektrum av objekt som ger oss dåligt samvete: jag skulle ha läst boken, jag måste kolla om jag fått respons på mitt facebookinlägg, hur många likes på Instagram? Jag skulle ringt min gamla mamma…. Objekten ropar högljutt till mig: Läs mig, Ring mig, Spela mig, Kolla mig….. och jag kan uppleva det som om vi vänt på relationen, nu är det dom som har intentionen och jag blivit deras intentionala objekt. Jag har tappat kontrollen, stressen jagar mig och panikångesten rör sig hotfullt under mina fötter.
Att då gå ner till strandängarna, låta blicken glida över de över två hundra år gamla stenmurarna med sina lav- och mossklädda stenar, markerna som betats i över två tusen år och se ut över havet som är oändligt i både tid och rum…. Jag finns här just nu, mitt liv är runt, säg 80 år? Sjömarkerna kommer finnas kvar låångt efter att jag försvunnit. Det finns en absolut vila och frid i den tanken, att jag försvinner – strandängarna består, nämligen ett värde som är mycket större än mig själv.
Eller som Anders Österling tolkade det om Ale stenar:
Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila,
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom,
och lärkan slår, och Skånes somrar ila.
En känsla som emanerar från friheten från objekt, från intentionalitet. Krav- och tidlöshet.
Fast en egendomlighet är att denna vidd, denna oändlighetskänsla och kravlöshet som gör mig så, i tiden och varat, liten och därmed fyller mig med frid, kan hos andra skapa en känsla av panikångest? Hmmm, hur kan det hänga ihop? Får fundera över det vid nästa vandring.
Lars Rudling
Härlig krönika!
Känslan vid närhet till havet är mycket talande beskriven, vi kan vara lyckliga som får bo på en ö där vi alltid har nära till vattnet.
Jag upplever något liknande, men då oftast på ”västre siin”.
Dock har jag aldrig tänkt på Heidegger vid sådana tillfällen.
Emellertid förstår jag att hans förklaring av intentionalitet kan tillämpas på det första man fick lära sig med ett exempel då man läste informationsbehandling: 10 siffror i en rad är data – men, om det sägs att dessa utgör ett personnummer blir det plötsligt information! (Personens födelsedatum, kön och – åtminstone för oss äldre – födelselän).
Nästa gång jag går till stranden ska jag känna upplevelsen ännu tydligare, nu när jag fått ord på den, Tack Lars!
Bra exempel du har med 10 siffror data som blir information så fort man tänker personnummer. Man kan säga att kunskap styr perceptionen. Ju bättre kunskap man har desto bättre blir vår förmåga att tolka och förstå uttrycken för verkligheten omkring oss, men inte bara kunskapen utan också att intentionaliteten styr perceptionen, dvs vi ser det vi vill se. Rika exempel finns i vår nutid med grasserande vaccinmotståndsargument, Trumps egenfabricerade fejk news om det mesta och andra ovederhäftiga utsagor som tas som sanningar.
Observationer som grundar sig på tillfälligheter, enstaka händelser, personliga upplevelser och de enklaste sambanden blir allmängiltiga sanningar därför att intentionaliteten styr perceptionen. Med den kunskapen blir man försiktigare med att ta till sig det som sägs, man prövar sannolikheten och söker efter den vetenskapliga akribin (de kriterier som krävs såsom upprepade försök av olika personer och att påståendet ska kunna prövas faktamässigt) innan man accepterar utsagan.
Jag önskar dig en underbart tankeväckande strandängspromenad under en förhoppningsvis klarblå öländsk himmel.
/Lasse R
Jätteintressant resonemang Lars!
Jag har alltid tyckt om att vandra runt i eller bara befinna mig i naturen utan att tänka på varför. När du kopplade upplevelsen till all informationsstress vi har om kring oss kom jag att tänka på min konvalescens efter en hjärnskakning. Då var det bara i naturen jag kände mig frisk, där kände jag inga symptom alls. Jag har också hört om hur patienter på sjukhus tillfrisknar fortare om de har utsikt över en park. Din förklaring att det kan relateras till intentionalitet var en riktig aha-upplevelse. Jag tycker också havet är rogivande, speciellt att sitta och titta ut över vatten och fåglar. All stress eller känsla av att man måste göra en massa saker försvinner och tiden känns oändlig. Men lustigt nog kan det kännas lika rofyllt hemma på balkongen sent på kvällen med fri utsikt över trädgårdar, skogsbryn och stjärnhimmel. I den stunden finns heller ingen intentionalitet, bara en plats med nån sorts evig natur att bara VARA i utan krav eller särskild mening. Tack för de tankarna, nu förstår jag bättre och kan tänka på att ta till vara såna stunder!
Vilken fin krönika du skrivit Lars. Tänkvärd, med våra tolvsiffriga födelsenummer.
Ibland får jag läsa högt för mig själv när det är tid att vila.
Naturen är ett av de finaste rehabiliteringar vi har.
Annars är det också härligt att skratta och vara glad.
Bor du fortfarande i N:a Möckleby? Jag vill minnas att det var där vi sågs för ett antal år sedan.