Anlände till sommarhuset först i mitten av månaden. Slogs direkt av det uteblivna regnets framfart. Det är tredje året i rad med både torka och hög värme. Men det är det jag gillar, det sätter sin prägel på landskapet och arterna som finns där. Värmekrävande arter är bara en av de många speciella egenskaper som Öland har. Den första, och enda anteckningen från anländardagen är: amiral på buddleja.
Augusti är för mig slutet på den verkliga, varma sommaren, dvs ett mycket märkbart uppbrott från en (oftast) varm period till en svalare. Det är också ett nästan slutligt stopp för mina fjärilsiakttagelser som jag påbörjat varje vår sedan många år. Min fjärilssäsong varar alltså från tidig vår till och med augusti. Det är då jag ägnar mycken tid att studera vilka fjärilar som besöker vilka växter och hur de då och där beter sig. Jag tänker redogöra för att fjärilar är närapå lika goda pollinatörer som de mer anpassade bina, både vilda och de tama. Fjärilarna är inte så fladdriga och oförutsägbara som många kanske tror. Avbrottet detta år skedde den 23 då det blev ett annat klimatläge med kallare luftmassor som drabbade Öland.
En av min grannar är Barbro Lindgren som beskriver sommarhuset i några av sina böcker som ”det fula eternithuset där experten bor”. Men för mig spelar det ingen roll hur det ser ut för jag trivs där med gräsmattan, äppelträden och den lilla odlingen med nektarrika växter. I första hand är det dagfjärilar och deras födointag som jag studerar, men naturligtvis är även andra insekter välkomna. Det brukar framför allt vara eftermiddagarna som är trädgårdens plats. Då intas kaffe, livets mångfald iakttas och kanske funderar man på hur allt utvecklats eller bara vad som ska ätas till kvällsmat. Några dagar efter ankomsten hit kom närapå en lyckokänsla över mig när jag en eftermiddag fikade och kollade en hane av större bladskärarbi som patrullerade mellan piggtistelblommorna. Den känslan kom överraskande och var ny, för det var drygt två år sedan min hustru råkade ut för den fatala olyckshändelsen, just här i trädgården. Kanske både lusten och glädjen till livet återvänder i och med denna eftermiddag?
Hane av större bladskärbi landade vid basen av ett torrt grässtrå och gick sakta upp till toppen samtidigt som han slickade strået. Varför har vi ingen aning om.
Piggtistel utnyttjar större bladskärarbi när väddklint som normalt är den främsta nektar- och pollenkällan torkat bort.
Honor av större bladskärbi samlar helst pollen från väddklint. Arten var tidigare sårbar enligt rödlistan, men är enligt den senaste listan uppgraderad till Nära hotad.
I flera fall är vi beroende av import av arter. Det gäller exempelvis tistelfjärilar, även om de sakta men säkert kommer att bli en ’svensk’ art. De gladde oss så mycket året innan, men detta år lyser de nästan helt med sin frånvaro. Endast tre fynd rapporteras denna månad på Öland. Jämför denna siffra med året innan då det sågs 200-400 gånger fler individer under samma tid! Av höfjärilarna brukar både ljusgul och rödgul komma invandrande, men denna sommar är det endast den ljusgula som iakttas, den sällsyntare, rödgula ses inte alls i år.
Efter att miljontals individer av tistelfjärilar invaderat Sverige 2019 så var det överraskande att finna så få individer 2020. På Öland sågs endast en handfull under augusti.
Ljusgul höfjäril påträffas som en mer eller mindre årlig migrant. I början av sommaren finns den i litet antal, och ibland avsevärt talrikare under sensommaren på främst lusernfält. Den har också haft reproducerande populationer på norra Öland mellan Föra och Byerum.
På grund av klimatförändringen kommer vi att få allt fler hitflygande arter som blir svenskar. Migranter som amiral och större dagsvärmare är med mycket stor sannolikhet redan svenska, men fortfarande är vi beroende av årlig invandring.
Amiral är en migrant som hunnit långt att bli svensk. Allt fler rapporter visar att den med synnerligen stor sannolikhet övervintrar i landet sedan början av 2000-talet.
Tidigare var större dagsvärmare en sällsynt gäst, men den har blivit allt vanligare antagligen beroende på ett varmare klimat. Sedan 2002 har den varje år funnits i större och mindre antal, varför man kan anta att den numera är en i Sverige reproducerande art. Fjärilen näringssöker ivrigt på många nektarrika blommor.
Det är tredje året i rad som värmen och torkan slår hårt mot vegetationen och därmed även de som är beroende av den. Alla växter torkade bort på Stora alvaret så sandgräsfjärilarna flydde till omgivningen där man kunde se hundratals fjärilar suga vätska från nerfallna äpplen! I princip kan man i vägkanterna endast se torkhärdiga, xerofila växter som cikoria, gul och blå lusern, röllika och renfana i blom.
Tack vare att cikoria är torktålig kan praktbyxbina, här en hona, hitta både nektar och pollen i blommorna.
Omslaget till kallare väder kom alltså detta år den 23. De sista tio dagarna i månaden märks temperaturbrottet tydligt. De flesta fjärilarna försvann. Sjöfåglarna började flytta söderut, och det är intressantare att sitta vid Stora Rör och kolla dvärgmåsar, kustlabbar och andra fåglar när de sträcker söderut. Även ägretthägrar patrullerade efter kusterna, men de är ännu inte på väg söderut. Hösten är på väg.
Dvärgmåsars höstflyttning är utdragen från juli till och med september, ibland längre. Man kan då se dem efter Ölands alla kuster. De övervintrar på öppet hav nära kusten i Nordsjön, Atlanten och Medelhavet.
Ägretthägrar har under sen tid blivit allt vanligare i landet. I Beijershamn sågs 11 individer den 20, men det antalet slogs den 28 september då hela 42 stycken gästade Ottenyområdet.
För andra året i rad kunde man se den klarblå mosaiksländan vid södra Lundsjön i Ottenbylund.
2020 var andra året i rad som klarblå mosaiksländor fanns vid södra Lundjön i Ottenbylund. Revirhävdande hanar sågs så det är inte omöjligt att vi snart har en fast population här.
Augusti är den sista månaden av ljus, grönska och värme innan vegetationen flammar upp i ett sista flämtande, levande andetag; en glödande färgrikedom i gult och rött innan den så småningom falnar och går in i en till synes evig tystnad och vintervila.
Lars-Åke Janzon
Kommentera