Året är 1981. Och det är i mitten av juni. Platsen är Lilla Horns löväng på norra Öland. Vädret är strålande och efter några dagars välbehövligt regn vibrerar hela naturen av liv. Ängen innehåller hela färgskalan, främst av gult och grönt. Och med enstaka fläckar här och där av vitt och lila. I en av de hamlade askarna visar sig plötsligt halsbandsflugsnapparen. Båda föräldrarna har fullt sjå med att mata sina tre hungriga ungar.

Till det här nybildade naturreservatet Lilla Horns löväng anlände jag och skulle nu som student tillbringa flera veckor med att göra fältjobbet på mitt examensarbete. Ett jobb som skulle innefatta en botanisk kartläggning av ängen. Främst gräsmarken då, men även träd- och buskskiktet skulle dokumenteras. I uppdraget ingick även att reda ut hur ängen hade skötts genom åren. Det vill säga ta reda på hur ängarna här i Persnäs socken hade brukats i äldre tider när ängarna verkligen var viktiga för att försörja kreaturen över vintern med foder.

Det här visade sig vara ett rätt krävande uppdrag. Den där ramen på 1×1 meter fick man ju knappast ner genom den frodiga vegetationen. Och för att kartlägga ängens buskar och träd fick jag kalla in både min kusin Carina och andra gamla kompisar. Men till slut fick jag rätt hyfsad koll på vilka arter och naturtyper jag hade med att göra.

Lilla Horns löväng

Efter kartläggningen av vegetationen återstod det att försöka få lite kläm på ängens historia. Det innebar en rad fikastunder med ägaren till ängen – Adie Jacobsson. I samtalen med henne upptäckte jag en helt annan aspekt av lövängen – berättelserna om hennes bror Thode, som hade varit noga med att fortsätta slåttern trots att de flesta andra i byn tyckte det vara lite väl gammalmodigt. Och hur hon själv sen hade fortsatt i sin brors fotspår.

Jag fick även lära mig att det fanns namn på olika delar av ängen. Det lilla kärret hette ju egentligen Haprunds grop och åkern strax bredvid hade alltid kallats Själåkern. Och hur man förr hade spritt ut komockorna på våren med hjälp av skarnpåkar. Hur ”fint folk” kom ända från Borgholm med häst och vagn för att besöka ängen i Lilla Horn. Och mycket, mycket mer!

Under arbetets gång blev jag nu alltmer medveten om att ett naturområde är så mycket mer än det jag hade sett till en början. Områdets historia hade ju också en mycket stor betydelse. Och helt plötsligt blev den här slåtterängen ännu mer intressant för mig. Jag såg människorna som hade slagit gräset i den här ängen år efter år – inte bara artrika grässvålar med spridda askar och hasselbuskar.

Det här lyckliga ”äktenskapet” av ekologi och historia, för att verkligen förstå sig på ett naturområde, har därefter följt mig genom åren. I och med examensbetet i Lilla Horn hade jag börjat inse att varenda kvadratmeter på Öland hade en lång historia av någon slags brukande.

Långt senare fick jag reda på att det även fanns ett begrepp för det här: Biologiskt kulturarv. Det var på 1990-talet som tanken på detta kulturarv hade fötts på Riksantikvarieämbetet. Och begreppet definierade de kortfattat som ”natur som berättar om kultur”. Det här var något helt nytt inom kulturmiljövårdens område. Och en följd av att man insett att stora delar av vår natur även kan läsas som en historiebok. Landskapet och dess natur är ett tydligt uttryck för människans fysiska påverkan och brukande.

Grässvål i slåtterängen

Det där examensarbetet har fått stor betydelse för mitt efterföljande arbetsliv. Och fått mig att dra vissa lärdomar: Först och främst – varje plats är helt unik. Ingen annanstans finns det precis samma förutsättningar i form av växt- och djurliv, jordmån, markhistorik m.m. För det andra – för att vi ska kunna förstå oss på den öländska naturen måste kunskapen om områdets ekologi och kunskapen om markernas nyttjande kombineras. För det tredje – den här kombinationen är ju dessutom helt oslagbar när vi ska få andra personer nyfikna på naturen och viljan att slå vakt om den.

Ängen sägs ju ofta vara en metafor för paradiset. Och i dessa lite oroliga tider kan det vara rätt skönt att söka upp just sådana här platser. Nu i mitten av juni står ängarna i sin fulla prakt. Så till slut alla naturvänner på Öland; lyss gärna till uppmaningen i en av våra mest populära sommarpsalmer: ”I denna ljuva sommartid gå ut, min själ, och gläd dig vid den stora gudens gåvor ….” .

Och till sist; besök nu gärna slåtterängen i Lilla Horn. En av Ölands allra främsta i sitt slag om du frågar mig. Just nu i mitten av juni står den i sin fulla prakt.

Trevlig sommar!

Lennart Nilsson