Det är juli månad. Det är varmt och torrt på Öland. Jag har gått och sneglat på väddklinten i trädgården under ett par veckor och så plötsligt är den där, stortapetserarbiet. Det är en hona den här gången. Hon putar upp med sin rödorangea rumpa när hon sticker ner sin sugsnabel i blomman för att suga nektar. Det är ett mycket stort och vackert bi och en av mina favoriter. Men intresset för bin är nytt för mig.

Bild 1. Stortapetserarbi (NT) som besöker väddklint. Arten samlar nästan uteslutande pollen från väddklint. Foto: Michael Tholin.

Jag doktorerade för 12 år sedan i botanisk ekologi vid Uppsala universitet. Min avhandling handlade om öländska varianter av nattviol och deras pollinationsbiologi. Evolutionära anpassningar hos växter intresserade mig mycket under min studietid och ledde till två studieresor till Sydafrika för att studera orkidéer. Jag fascinerades av hur blommor i färg och passform specialiserats till olika sorters pollinatörer som solfåglar, skalbaggar eller långtungade svävflugor! Pollen kan förflyttas med hjälp av vind eller vatten men cirka 90 procent av våra vilda växter får hjälp med pollineringen av olika djur. I Sverige är blombesökarna uteslutande insekter, framför allt bin, men också andra steklar, dagfjärilar, nattfjärilar, flugor och till viss del skalbaggar.

Våra svenska vildbin har oerhört intressanta anpassningar för att överleva och fortplanta sig. Ta till exempel tapetserarbiet som omsorgsfullt skär ut bladbitar för att tapetsera en barnkammare åt sin avkomma nere i bogångarna. Eller storullbiet som samlar växthår från lammöronens ludna blad för att bädda fint åt den kommande larven. Vissa arter har utvecklat extrema attribut som praktbyxbiet. Honornas stora håriga ”pollenbyxor” är optimerade för att samla pollen och effektivt kunna gräva sina bon i sanden och skyffla ut sanden i stora tag med bakbenen. I motsas till praktbyxbiet har vi de hårlösa och ”alien-lika” gökbina. De lägger sina ägg i andra bins grävda bon och samlar inte själva pollen till sin avkomma. Därför behövs ingen behåring för polleninsamling. Och vem kan inte bedåras av hur hanarna av blåklocksbin sover tillsammans ihopslingrade i en blåklocka. Där är de skyddade för både predatorer och dåligt väder. Blåklockorna är också en plats för romantiska möten för arten och den parade honan samlar bara pollen på blåklockor till sina larver.

Bild 2. Författaren med ett annat favoritbi, ett svartpälsbi, en hane. Bihanar har ingen gadd och kan inte stickas. Håller man dem varsamt kan man inspektera dem på nära håll med luppen. Foto: Eric Arenius.

De vilda bina är små men livsviktiga. De är våra viktigaste pollinatörer och har stor betydelse för vår matförsörjning och för våra vilda växter. Vi har cirka 300 arter i Sverige. En tredjedel av dem finns med på svenska rödlistan. Man tror att knappt hälften av alla världens bin har försvunnit de senaste årtiondena. Det är de stora förändringarna i landskapet som är den största orsaken. De hotas av brist på mat, boplatser och övervintringsplatser men också av bekämpningsmedel, klimatförändringar, sjukdomar och invasiva arter.

Sedan 2020 har jag haft förmånen att jobba med hotade vildbin på Länsstyrelsen i Kalmar. Ett EU-initiativ ledde till en nationell treårig satsning för att gynna pollinatörer och gav oss äntligen de resurser som vi behövde. Vi är nu inne på det sista året med olika åtgärder för att gynna hotade vildbin i Kalmar län. Ölands sandiga och torra marker hyser en stor andel ovanliga arter och här har vi jobbat med att öka blomrikedomen och skapa mer bomiljöer av blottad sand och död ved. Nu hoppas vi att arbetet med pollinatörer inte avstannar utan fortsätter att leva vidare genom olika initiativ i samhället.

Jag har under våren haft förmånen att få vara delaktig i en produktion av en utställning om vilda bin till Naturum på Öland. Det har vi gjort för att öka intresset och sprida kunskapen om bin och pollinatörer. I utställningen finns svar på många av de vanligaste frågorna om de hemliga solitärbinas liv. Här finns en modell av hur boet av ett markbyggande bi ser ut i genomskärning, en bildvägg av Krister Halls vackra närbilder av bin, metallkonstverk av Joanna Eriksson och Alunskolans elevers fantasifulla skapelser av små humlor och fjärilar. Missa inte att besöka Naturum Ottenby nu i juli. Skulle du ändå göra det får du ett nytt försök i september, då utställningen flyttar norrut, till Naturum i Trollskogen.

Vi behöver förstås vågade politiska beslut för att få till storskaliga förändringar och stoppa artutdöendet men det finns mycket som även du och jag kan göra. Sluta klippa gräset till exempel.

På hundpromenaden här om dagen blev jag så glad när jag passerade en trädgård i vårt område. Nu fann jag att en stor del av gräsmattan inte längre var prydligt kortklippt utan vajade högt med blommande fibblor, prästkragar, gulmåra, väddklint, cikoria och blåeld. Allt fler väljer blommorna framför golfgreenen och det är ett steg i rätt riktning.

Andra saker vi kan göra för att gynna våra pollinatörer är att välja rätt växter, buskar och träd i trädgården, arter som ger pollen och nektar till insekter och som inte är invasiva och sprider sig okontrollerat i naturen. Sluta använda bekämpningsmedel och onödig kvällsbelysning som förvirrar insekterna. Var rädd om den döda men levande veden. Skapa bomiljöer som sandbäddar eller bihotell. Välj ekologiska alternativ när du handlar mat.

Våra vilda bin är små men livsviktiga. Lycka till med din räddningsinsats!

Elin Boberg