Söder om Ängjärnsudden, men norr om Fagerrör på nordöstra Öland besöker jag ibland en Oxel som står alldeles nere vid den steniga stranden. Tillsammans med vinden som rör sig i de majestätiska, vridna, gamla tallarna bakom mig överröstar vågorna från Östersjön alla andra toner, och får dem att mjukna. Det känns vilsamt. Oxeln är precis lagom att luta sig mot med min medhavda termos kaffe, linda sina tankar kring. Än håller dess rötter den stabilt på plats även om Östersjöns enträgna vågrörelser fortsätter erodera sanden och jorden under den. Östersjön kan förstås inte sträcka sig upp mot land med sina vågor utan att samtidigt lämna minnen och påminnelser efter sig. Den skapar nya förutsättningar för livet som rör sig över stranden, för dem som spolas upp på stranden och för dem som lever av det som lämnas kvar på stranden.

Figur 1) Oxeln och jag. Ängjärnsudden sträcker sig ut mot nordöst.

I varje lager av vågor som slår upp mot land finns också ett annat liv. Liv så litet att det består av en enda cell, och där ungefär tusen av dem skulle få plats om man radade upp dem efter varandra på ett millimeterstreck på en tumstock. Jag tänker på pikocyanobakterier – den allra minsta sortens cyanobakterier, och den allra minsta sortens pikofytoplankton. Det är en fascinerande och fantastisk, mångsidig och urgammal fotosyntetiserande organism. Som alla cyanobakterier är de nära besläktade med de organismer som för mer än två miljarder år sedan inledde vad som skulle leda till syresättningen av vår atmosfär, och lade grunden till förutsättningen för allt liv på land.

Trots sin ringa storlek, men på grund av hur talrika de är, står pikocyanobakterierna för en fjärdedel av allt syre som produceras i jordens samtliga hav, vilket ju är en ganska stor andel. De spås också gynnas av uppvärmningen av haven som följer i spåren av klimatförändringarna, vilket gör att de kan tänkas få ännu större relativ betydelse för de andetag vi tar i framtiden.

De är fantastiskt vackra små celler, i en färgskala från klart hallonrött till mjukt rosa till krusbärsgrönt där de olika arternas färg bestäms av deras fotosyntetiserande pigment. Olika pigment är anpassade till olika ljusförhållanden i vattnet.

Figur 2) Fyra olika pikocyanobakterier i färger från grönt till rött till aprikos och rosa

Den är även den allra minsta fotosyntetiserande organismen i Östersjön, och är därmed en av de organismer som återfinns i basen för Östersjöns näringsväv. Vilka predatorer det är som konsumerar de här små färggranna organismerna i just Östersjön vet man ännu inte så mycket om, men försöker lära sig mer om, men det pågår forskningsprojekt där man försöker lära sig mer.

I olika marina vatten har deras vanligaste predatorer ofta varit små nanoflagellater, större än pikocyanobakterierna men fortfarande små, mycket små. Även nanoflagellaterna är encelliga men har små flageller (svansar) som de använder för att skapa strömmar i vattnet för att på så sätt försöka fiska in pikocyanobakterierna till sig.

Liksom i de ekologiska system med komplexa evolutionsdrivna mekanismer mellan predatorer och bytesdjur som vi lärt känna via större djur, växter och alger både på land och i hav evolverar även de pyttesmå pikocyanobakterierna strategier för att undkomma sina predatorer. Sådana strategier kan se olika ut. Hos en del arter kan nyproducerade celler söka upp andra celler för att på så sätt göra sig större och mer svårfångade för sina predatorer. Man skulle kunna säga att de drivs att leta upp en kompis som de kan hålla i handen. Andra arter kan använda olika kemiska (men inte giftiga) substanser för att göra cellens yta mer svårtillgänglig och svårkonsumerad, medan en tredje kan ha fäst ett stort protein i sin cellyta, och därigenom skaffat sig en svårsmält form. Allt för att göra det så besvärligt som möjligt för sina predatorer men samtidigt utan att själva missgynnas för mycket.

Kanhända blir situationen ändå mer komplex för predatorn, som faktiskt inte bara är predator utan också i sin tur byte för små djurplankton. Den måste alltså utveckla en strategisk fångstmetod där den effektivt kan fiska efter picocyanobakterier, men utan att tilldra sig för mycket uppmärksamhet från sina egna predatorer. Man kan tänka sig att om den plaskar på för mycket och på fel plats, kommer dess egna predatorer snart att stå där och knacka den på axeln. Sådana fascinerande dramatiska scener kan jag tänka på ibland när jag sitter där intill Oxeln, rynkar ena ögonbrynet och hör min inre röst som ett eko av Astrid Lindgrens rumpnissar: ”Voffor gör di på detta viset?”

Figur 3) Nordvästra sidan av Öland, mellan Neptuni åkrar och Byxelkrok. Det är också en vacker plats, och de små pikocyanobakterierna fotosyntetiserar även här, även om de är för små för att synas i bild.

Hoppas att du har en härlig julimånad att se fram emot, och att du har det fint, var du än är.

Noa Håkansson