Nu har vi lämnat år 2024 bakom oss och nytt år står för dörren. Det är en förmån att få följa inte bara årstidsväxlingarna utan också att kunna jämföra och blicka tillbaka på förändringarna i landskapet under många år. Vad gäller fågellivet på norra Öland följer här några reflektioner från en fyrtiotalist som tillbringa större delen av livet på en bondgård i byn Frönäs på nordöstra Öland.

Fram till på 1990-talet kunde man se starflockar i tiotusental, böljande fram över himlen likt bisvärmar eller sillstim, utan att krocka med varandra. Nedanför vår gård finns en våtmark som kallas Maren, och där kunde de slå sig ner i vassen och sjunga nästan bedövande starkt. Sedan dess har antalen avtagit så att numera ser man flockar om endast ett tiotal. Beståndet av starar har minskat med 70-75% sedan 1970-talet. Det antas bero på nedläggning av jordbruk med kreatur samt igenvuxna gräsmarker. Stararna trivs med att leta mat på marker med kort gräs och rikt insektsliv, såsom i välbetade kohagar.

Det minskade naturbetet och hagmarkerna har bidragit till nedgången av många arter, såsom sånglärkor, tofsvipor och storspovar. Alla dessa finns fortfarande kvar i byn, men minst tre av fyra individer har försvunnit. Storspoven var vanlig på 60- och 70-talet på Nordöland. Jag gläds åt minnen av dess säregna läte. Honan avviker i halva juli, och hanen blir kvar att passa ungarna i den mån det behövs.

På 1960-talet fanns talrikt med häckande tofsvipor och de rastade i tusental. På ett fält om tre tunnland (1,5 ha) kunde viporna ha tio bon. Jag som liten grabb fick gå efter slätharven och markera var bona fanns, så vi inte skulle köra sönder dem utan att de kunde ruva klart äggen och få ut sina ungar ur bona. I mitten av april 1966 kom en köldknäpp med sen snö som varade i fjorton dagar, vilket skulle bli ödesdigert för tofsviporna. De kom inte åt någon mat i den frusna marken utan svalt ihjäl, och efter detta vinterns bakslag kunde man se drivor av döda tofsvipor ligga ute i markerna. Beståndet har tragiskt nog aldrig helt hämtat sig sen dess.

Det var farsgubben som var mån om alla fåglar, även svalorna på höskullen. Vi fick inte lägga hö intill svalbona, för då hade han för sig att katten skulle nå dem, så vi lämnade en bra bit i utrymme. Svalorna for ju annars runt fritt på höskullen. Vi har fortfarande gott om både ladu- och hussvalor i Frönäs och grannbyn Trosnäs.

På 1960-talet minns jag att jag en viss tid varje vår såg brushanar nere vid Frönäsmossen. De burrade upp sig med bröst som syntes väldigt väl. Nu har de tråkigt nog också avtagit i antal och det är många år sen jag själv såg någon överhuvudtaget. Den finns nog inte längre kvar som häckfågel.

Jag upplever även att näktergalen, Ölands landskapsdjur, har minskat i antal. Näktergalen sjunger ju genom nätterna. Under sommarkvällar på 50, 60- och även in på 70-talet, hade jag fönstret öppet för att lyssna till dess vackra sång. Den hörs fortfarande den tiden om året, men i mindre omfattning än tidigare.
Gäss av alla sorter, men främst den vitkindade, har istället ökat mångfalt, så att flockar om hundratals eller tusentals gäss numera är en väldigt vanlig syn. De ställer till stor skada på de åkrar där de går och betar. Före 2010-talet såg man dem bara i mindre grupper här i byn.

Även tranbeståndet har formligen exploderat bara de senaste fem åren. För mindre än tio år sen hade vi ett tranpar som häckade i Frönäsmossen. Jag kunde se dem gå på en åker ihop med ungarna när de blev större, vilket då fortfarande kändes exklusivt. Åren dessförinnan såg vi bara tranor i måttliga mängder som flög över på väg söderut, men inte häckande.

Så nog har fågellivet ändrats, bara under en kort tidsrymd och på denna begränsade yta.

Jan-Erik Bernersson