Det är inte på förhand givet att ett intresse för naturen och allt underbart som finns i vår omgivning kommer till oss med modersmjölken. Vissa har turen att ha engagerade föräldrar eller syskon, kanske en pedagog som på vägen väcker ens nyfikenhet. Undertecknad visste som liten att naturen är det självklara valet, färre kompisar och lite tråkningar, men det överlever man. Från förskoleålder och upp till högstadiet fanns paradiset varje dag utanför dörren, inga komplicerade ekvationer, bara att vända på stenar och samla fågelfjädrar. För varje dag växte girigheten, allt var intressant, att kunna alla fåglarna i biologisalens glasskåp var 1+1=2, möjligtvis fanns faran i en förtorkad buskskvätta. Tänk att en bäck eller damm kunde ihop med en rödmyrestack nästan vara ett sommarlov, lägg då till en brygga med tusenbröder ilande under ekorna.

Med tiden mognar intressen, fåglarna fick ta mer plats. I lilla Borgholm trängdes fältbiologer med Hans Abrahamssons fågelklubb, ett fantastiskt insteg för en suktande tioåring. När så Berndt Krusell öppnade sina dörrar för mig var det klippt, ett möte i en källarlokal vid församlingshemmet i Köpingsvik blev till flera trevliga år med termos och korvsmörgås längs ölands långa kuster. Men med ökad förståelse kom också ängslan, i sjuttiotalets Sverige kom alarmistiska rapporter om DDT, PCB och försurade sjöar, vi fick följa nyheternas rapportering om helikoptrar som bombade sjöar med kalk. De stora rovdjuren jagades och rovfåglar misslyckades med sina häckningar. Som naturälskande tonåring var det en mörk värld som målades upp. När tiden för högstadiet kom gick ridån upp, en otrolig biologilärare gick till grunden med lektioner som började med en spade i slottsskogen och slutade med fågelsång. Fler än jag fick upp intresset för ett äventyr utanför fotbollsplaner, idrottshallar och datorspel i källare.

När vi nu ser 2025 så måste en sak erkännas, tidevarv komma och tidevarv gå, barn, hus och jobb kan sätta lite käppar i hjulet, men någonstans där i bakgrunden finns allt det roliga kvar. Alla har inte förmånen att jobba med sitt intresse, man får stjäla stunder när tid finns, desto mer värda blir då dessa. En snabb runda ner till Beijershamn eller lyxa till det med Västerstadsviken, här finns alltid erfarna naturvänner att servera svar till nyfikna lekmän. När vi nu ser i backspegeln så har vissa bitar blivit till det bättre, rovfåglarna är fler och söker sig tillbaka på bred front, vissa större rovdjur kämpar på och uttrarna syns vid Ölands kuster.

Men framåt då, populistiska beslut om arters vara eller inte vara står på agendan, varg och lo ses som fiender till människan, dessa har oturen att alltför mycket likna människan i sitt tänk att jaga och leva. Någonstans så tror jag då på dessa goda förebilder som sätter sin prägel på oss, föräldrar, opinionsbildare, pedagoger och andra frivilliga krafter, det är dags att kraftsamla för möjligheten och äran att vandra i en relativt orörd natur även för kommande generationer.

Som avslutning vill jag tipsa om en underbar plats, vandra till Ismanstorps borg och försök att en tidig junimorgon hitta en bättre plats på jorden. Att alltid vara nyfiken och söka svar på naturens under skapar inte bara förståelse för vår omgivning, det ger livet så mycket mer mening.

Vill avsluta med lite lästips för en ökad förståelse. Korpen fakta och myter av Bengt Engholm och Linda Blixt. Smartast bland mesar av Anders Brodin samt Ålevangeliet av Patrik Svensson. Garanterat kommer ni att se på dessa arter med andra ögon.

Er vän i naturen Pär Hermansson