Googla kollektiv och svaret som ges är: ”Ett kollektiv är en större grupp som hålls samman av ett gemensamt intresse. Det intresset kan vara arbetsvillkor, bostadsform och yrkesmässigt samarbete.” Eller för all del det gemensamma i att vara en samhällsmedborgare. Eller en resenär på väg. Just resenären är det jag lägger mitt fokus på i denna krönika, detta då jag bedriver ett företag inom persontrafik och ständigt fascineras över det vackra och fina i det kollektiva resandet.

Här är vi, ett bussföretag, som dagligen ser till att människor i behov av förflyttning får just detta. Och, vårt motto är givetvis att detta ska ske under trygga, säkra och väldigt gärna familjära former. Man ska känna sig ”som hemma” på bussen, då kan chauffören stolt framföra sitt fordon.

För att bygga ett arbetsklimat som kan tillåta en resenär att känna sig som hemma på bussen krävs mod, transparens, tillgänglighet och ärlighet hos alla delar i kedjan. Från ledningen ska det spridas en vilja av framåtanda och en trygghet som tillåter just dessa punkter.

För att bygga ett samhälle som kan tillåta alla invånare att känna sig trygga och säkra krävs mod, transparens, tillgänglighet och ärlighet. Bland annat. Och detta bygger vi tillsammans, ansvaret är ju allas vårt, vi samhällsmedborgare. Det samhälle vi vill ha behöver vi bygga på gemensamt. Gyllene regeln som lärs ut i skolan är en bra modell: ”Som du vill behandlas av andra, så ska du själv behandla andra”.

I vårt arbete där vi möter resenärer i olika delar; den som ska till arbetet, eller den som ska åka på en nöjesresa, så krävs en öppenhet och nyfikenhet för att kunna ge bästa service. Vi behöver möta resenären där den är för dagen. Är det en trött resenär som kanske sovit dåligt krävs ett ännu större smajl än vanligt. Är det en resenär som själv sprudlar av glädje, ja då hakar vi på och kan dubblera, och trippla, och fyrdubbla glädjen så att den genomsyrar hela bussen – tillsammans! Det är det som är det fina i det kollektiva – att vi skapar stora, och små saker och tillfällen i symbios och samklang.

Att leva i ett ganska litet samhälle är en ynnest, här kan vi se varandra oftare och skapa relationer till varandra på många olika vis. Grannen som vi vet är äldre och har svårt med snöskottningen, att kunna hålla lite extra koll och hjälpa till med att dra ut soptunnan eller skotta snö, det är dubbel och delad glädje. För mig är förmågan att kunna hjälpa till en stark drivkraft. Och i det lilla samhället är vi många som vill, och kan, hjälpa till och det ger så fina ringar på vattnet i form av glädje i många led.

Att få välkomna en resenär ombord kan ofta börja i ett telefonsamtal med en bokningsförfrågan och att där ta sig tiden att kunna prata om lite ditt och datt, det kan betyda mycket för den som är ensam. Jag tänker ofta att kanske är det ett av få samtal den personen har den dagen, och att då kunna lyssna ordentligt och ge av sin tid, och samtidigt få av samtalspartnerns tid, det är en fin gåva här i tillvaron.

När jag fick frågan om att skriva en krönika för Naturskyddsföreningen så blev jag glad och hedrad. För mig var valet av ämne självklart. Hållbarhet! Och just här riktar jag in mig på hållbarhet i form av social hållbarhet, för det är ett viktigt ämne.

Vi går mot trender som handlar om social isolation, man ska sitta uppkopplad mot världen, men i en skärm i ett ensamt rum. På affärsmöten har det blivit allt vanligare att mobiltelefonen ligger uppe på mötesbordet. Och för mig signalerar det att ”Om det ringer är det mer intressant än mötet” – en form av
dålig respekt för den man möter, och dennes tid.

För ett tiotal år sedan höll jag vårtalet på Borgholms slott i samband med Valborgsmässofirandet. Då talade jag om just detta, vikten av att se varandra och inte bara leva i en skärm. Utvecklingen har gått i motsatt riktning men ibland kan jag känna medsystrar- och bröder i detta, att man lägger undan sin skärm och istället för att stirra in i en skärm av blått ljus så tar man sig tiden att lyssna, betrakta och uppleva det som sker. Inte bara marineras i reklam.

Jag kan drömma mig tillbaka till tillvaron när telefonen satt fast i väggen. Men i nästa stund så behöver jag beräkna tidsåtgång för att ta sig mellan A till B, och gläds åt att det är ett knapptryck bort på valfri skärm. Så som vanligt, en balans i tillvaron kan vara eftersträvansvärt.

Lagom är ledordet – och social hållbarhet för oss alla att skapa, är framtidstron för mig. Kollektivt tar vi oss fram i tillvaron, och att bjuda på ett leende – det är alldeles gratis!

Och med mars månad framför oss är det svårt att inte le för oj vad vi kan glädjas åt vårens första sköna solstrålar på nästippen, snödroppar och vintergäck som kikar fram, och så de ljuvligt mjuka videkissarna (sälgen).

Månadstipset; Ta med en vän ut i naturen, och ha fina samtal och dela en gemensam skön tystnad under en promenad i vårsolen. Helande och läkande för kropp och själ!

Jag önskar en ljuvlig vår-tid för oss alla!

Elisabet Angelin