Nu verkar det som om stormen Gorm har gjort sitt i våra trakter. Här i byn var vi strömlösa nästan ett dygn och det var precis nyss som vi fick tillbaka kontakten med omvärlden via Internet på riktigt. Man märker hur sårbara vi är. Nåväl det har inte gått någon nöd på oss, ved till kaminen finns hemma liksom stearinljus, tändstickor och batterier till ficklamporna.

 

Vi har inte längre någon flaggstång på tomten. Den vek sig för vinden och jag var tvungen att fälla den i den minst skadliga riktningen. Några träd har rasat i byn och ett av dem träffade transformatorstationen, så ström får vi från ett jättestort, stinkande dieselelverk, kanske inte så vältajmat med klimatkonferensen, men vad gör man.

Nu var det inte stormen jag tänkte skriva om, utan mina tankar om prioriteringar i en miljöroganisation, om den sen heter Naturskyddsföreningen, Fältbiologerna eller är en lokal miljögrupp. Det finns mycket att ta tag i men resurserna är alltid begränsade, så man måste välja.

Allt vi gör förstör naturen?

Det är ju också så att allt människor gör påverkar naturen och nästan allt gör det på ett negativt sätt — samtidigt är det inte en framkomlig väg att ”vara mot allt”. Medlemmarna skulle fly och politiker, myndigheter och media skulle sluta att lyssna. Det är vore dessutom ett rätt deppigt budskap. Vi måste alltså fokusera på det viktigaste, vad nu det nu kan vara. Jag återkommer till det, men först en fälla att undvika:

NIMBY

Ibland dyker någon medlem eller någon annan upp och vill få oss att engagera oss i någon väldigt lokal fråga. Inte sällan är det havsutsikten från vederbörandes sommarstuga som riskerar att bli aningen skymd. Vi brukar kalla det här fenomenet NIMBY efter det engelska uttrycket not in my back yard. Jag kan förstå att folk irriterar sig och engagerar sig utifrån sina personliga ekonomiska intressen — värdet på stugan kanske inte växer så snabbt som det annars gjort. Men något fall för Naturskyddsföreningen eller någon annan miljöorganisation bör det inte bli, om det inte också finns andra tyngre och mer principiella argument.

Vad är då riktigt och viktigt att engagera sig i?

Då får man försöka uppskatta hur omfattande skadan kan bli rent geografiskt. Vi sätter ju alla våra fötter ute i naturen ibland och med detta bryter vi av blommor och dräper insekter och andra småkryp. Det är ju till och med så att vår förening arrangerar aktiviteter där sådant händer. Skadan bör nog ha en lite större geografisk omfattning för att det ska vara ett verkligt och allvarligt problem. Tydligast är det med globala problem som uppvärmingen av vår planet och utrotningen av arter.

Det finns också en tidsaspekt. Kommer skadan att läka av sig själv relativt snabbt när störningen upphör eller kan förstörelsen väntas vara långsiktig eller rent av evig. Ljudet från en musikfestival klingar ut när man stängt högtalarna för kvällen, vi har alla sett husrester ute i markerna och efter bara några decennier får man vara uppmärksam för att skönja en grundmur eller resterna av en murstock. Resten har naturen tagit tillbaka. Miljögifter kan ställa till det för oss under mycket lång tid och avfallet från våra kärnkraftverk måste hållas inneslutet hundratusentals år.

Naturligtvis har också själva skadans allvarlighet en stor betydelse. Det finns som bekant mycket som kan irritera folk eller kan få en fågel att lyfta från sin favoritgren, men vi bör nog lägga krutet på sådant som leder till värre saker än så även om det inte nödvändigtvis vara så att folk och fä dör knall och fall.

Tittar man på de här tre dimensionerna och hittar något som omfattar stor yta, riskerar att förbli skadat länge och om skadan i sig är allvarlig bör vi förstås engagera oss.

En annan fälla är konspirationsteorier

Det finns de som tror att strecken som bildas på himlen när flygplanen flyger över oss beror på att någon makt medvetet sprider kemikalier över oss för att hålla oss lugna eller något, så kallade chemtrails. Det är förstås nonsens. Sanningen är att det är vattendroppar eller iskristaller, alltså vanliga moln som bildats runt partiklar i flygplanens avgaser.

Problemet med flyget är av helt annan art, nämligen att det är ett av de mest klimatkorkade sätten att ta sig mellan två platser. Foliehattarna riskerar att skymma de verkliga problemen med sina virriga påhitt.

Det minst onda

De flesta av oss vill kunna använda en dator, kunna ställa maten i kylskåp, ha det varmt där vi bor och jobbar och i alla fall den mörka tiden ha lite belysning. Då behöver vi en del energi.

Vi vet då att kol och olja sabbar klimatet, kärnkraften ger ett svårhanterligt avfall, för att inte tala om vad som händer när ett kärnkraftverk pajat ihop vilket händer med jämna mellanrum. Ett av de äldre och skraltigare verken ligger för övrigt tvärs över sundet.

Vi kan spara en hel del energi. Ett av de snabbare och enklare sätten är att byta glödlampor mot lysdioder, även kallade LED.

Så har vi sol, vind och biobränslen, som förnyar sig själva. De är inte perfekta och naturligtvis ska man göra rätt sak på rätt plats, men på det stora hela är det någonting vi bör föredra framför mer smutsiga och icke förnybara alternativ.

Naturligtvis vill vi kunna göra mer

Vi har jättemånga medlemmar och blir hela tiden fler, och det är bra, men vi behöver fler som är aktiva. Ju fler aktiva vi blir, desto mer hinner och orkar vi göra och desto större möjlighet har vi att verkligen påverka. Det kanske kan vara ett nyårslöfte?

Urban Anjar