Planer och prognoser flyttar framtiden till nutiden så vi kan förbereda oss för den
Veckorna rusar fram. Vi har redan passerat mitten av januari. Den här krönikan borde Stefan, ÖNs webredaktör, fått före nyåret. Skämsigt är det. Helgledigheterna innehöll ju egentligen gott om skrivtid. Men när allt var städat, maten fixad, gästerna hemresta och lugnet hade inställt sig, då blev det istället tid för reflektion, vandringar på östra sidan och böcker intill den varma vedkaminen. Någon har påpekat att reflektion är att ”utveckla kompetens ur sin egen vardag”, att försöka reda ut hur man tänker, agerar och varför. Reflektioner bygger både på tillbakablickar och tankar om vad som väntar.
En sådan tillbakablick handlade om flytten till Öland vintern 1979. Jag lämnade snökaoset i ett lamslaget Skåne[1] och, tro mig, här fanns något ännu värre, den öländska fåken. Den vintern noterade SMHI snörekord på Öland[2]. I Bödaskogen var snötäcket 1 m djupt (0,96 m om ni föredrar decimaler). På Öland pågick intensiva förberedelser inför folkomröstningen om kärnkraftens framtid i Sverige[3]. Det var en omfattande folkbildningsinsats, som understöddes av staten via studieförbunden. Studiecirklar och föreläsningar varvades med offentliga debatter, flygbladsutdelning och demonstrationer. På Öland var Folkkampanjen mot kärnkraft (nejsidan) en bred gräsrotsrörelse, som samlade lokalt aktiva inom miljörörelsen (t.ex. naturvärnet, nuvarande ÖN) och de politiska partierna (främst C, V och KD).
Snövallar på Öland 1979
Så här i efterhand är det tydligt hur mycket diskussionerna präglades av 70-talets antiauktoritära ifrågasättande, som träffsäkert förebådades i det femte av Bertram Russels liberala budord[4]:
”Have no respect for the authority of others, for there are always contrary authorities to be found.”
Det avgörande var alltså inte vem som påstod något, utan vad ett påstående byggde på. Vilka var bevisen, var argumenten hållbara? Det gällde att kunna granska och ifrågasätta statens och kärnkraftsförespråkarnas visioner och prognoser. Inte minst skrämdes opinionen med det armod och den kyla som skulle drabba oss om inte kärnkraften byggdes ut. För ”nejsidan” var det uppenbart att det krävdes mer oberoende utredningar och bättre kunskaper än vad de andra var intresserade av. Båda sidor anklagade varandra för att vara känslostyrda. Så här sjöng t.ex. ”Flis a´la Malte”[5]
”Han är fylld av romantik
inför storskalig teknik.
Mera känslor än logik,
styr honom”
Malte[6] blev akronymen för Miljörörelsens alternativa energiplan. Den var alternativ till den statliga energikommissionens slutrapport. Energikommissionen förordade att kärnkraften skulle fortsätta byggas ut. Motiven var att det krävdes för att vi skulle kunna minska oljeberoendet. Alla känner till hur det gick i folkomröstningen 1980. Jasidans två alternativ fick majoritet, men inte på Öland! Här samlade nejsidan 59% av rösterna.
Idag är några av kärnkraftverken avvecklade och andra är sällan i drift. Det märkliga är att elpriserna trots det är låga. Och vinterkylan tycks inte skapa problem med elförsörjningen. Kärnkraftverken har problem med lönsamheten och verkar nu avvecklas på företagsekonomiska grunder. Så vad är det egentligen som har hänt under de här åren? Hur har energianvändningen förändrats efter folkomröstningen. Om vi jämför med visionerna, hur gick det med energibesparingarna och introduktion av förnyelsebara energikällor? Hur bra var prognoserna? Det var frågor som jag funderade på under promenaderna i julas. Svaren gick att få fram på energimyndighetens utmärkta hemsida[7]. Det tog lite tid men resultatet fick mig att häpna!
Det visar sig att den ”slutliga energianvändningen” i stort sett inte förändrats sedan 1970-talet (se figur 1). Användningen har varierat runt ett medelvärde på ca 380 TWh. Prognoserna i energipropositionen (1978/1979:115) och miljörörelsens avvecklingsalternativ[8] överskattade grovt energibehovet för industrin, transportsektorn, bostads- och service sektorn. Ingen förutsåg de stora besparingsmöjligheterna, som vi nu vet finns i ett effektivare energiutnyttjande.
Om vi istället ser på förändringen i den totala energianvändningen, som inkluderar förluster som inte kan nyttiggöras, så blir mönstret annorlunda. Då ser det ut som om energibehovet ökat med drygt 100 TWh över perioden. Men i stort sett hela den ökningen beror på ”omvandlingsförlusterna” som uppkom när kärnkraften togs i bruk (figur 2). Alla andra förluster i energisystemet är 3-6 gånger mindre och har inte förändrats nämnvärt under perioden. Mellan 100 och 150 TWh värmer upp havsvatten och ”eldar för kråkorna”.
Kärnkraftens omvanlingsförluster ingår i ”Energitillförseln”, den statistik som brukar redovisas i t.ex. Ekonomifakta[9] när bidraget från olika energikällor redovisas. Det betyder att kärnkraftens bidrag till den faktiska, slutliga energianvändningen ser ut att vara mycket större än vad det faktiskt är.
Vindkraften antogs i avvecklingsalternativet kunna bidra med 15 TWh år 2000. Men det skulle dröja ända till 2010 innan utbyggnaden av vindkraften tog fart. Åren 2010-2014 ökade vindkraften från 3 till 11 TWh. Utvecklingen av biobränslen gick snabbare. Biomassa ökade åren 1980-2010 från 48 till 128 TWh. Under samma period minskade fossilbränslena från 294 till 196 TWh (185 TWh i avvecklingsalternativet). Minskning har fortsatt och var 163 TWh.
Skeptiker till framtidsprognoser brukar framhålla att det enda som är säkert är att framtiden kommer att bli annorlunda. Och visst blev utvecklingen annorlunda än vad både ja- och nejsidan kunde förutsäga. Båda sidorna underskattade kraften i energieffektiviseringen och kärnkraften bromsade länge utvecklingen av den förnyelsebara elproduktion. Men den intensiva diskussionen om energifrågorna påskyndade förmodligen processen mot ett mer energieffekt och hållbart samhälle. Planer och prognoser flyttar framtiden till nutiden så vi bättre kan förbereda oss för den.
Börje Ekstam, ordförande ÖN
[1] http://www.sydsvenskan.se/lund/1979-var-det-vinter-det-har-ar-vinter/
[2] http://www.smhi.se/kunskapsbanken/meteorologi/olands-klimat-1.4870
[3] https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomröstningen_om_kärnkraften_i_Sverige_1980
[4] http://www.panarchy.org/russell/decalogue.1951.html
[5] https://youtu.be/6Sm_gFgav04
[6] MALTE 1990. Förslag till miljörörelsens alternativa energiplan (1978) Huvudrapport DsI 1978:11.
[7] http://www.energimyndigheten.se/statistik/
[8] Kjellström, B. & Kågeson, P. 1979, Rösta Nej! En bok om alternativ till kärnkraft och olja.
[9] http://www.ekonomifakta.se/Fakta/Energi/Energibalans-i-Sverige/Energitillforsel/
Börje, käre bror,
stort tack för en mycket intressant krönika. Dessutom trefligt skriven. Häpnadsväckande siffror du redovisar, man höjer ögonbrynen.
Bra att du grävt fram vad som menas med begreppen ”slutlig energianvändning”, ”total energianvändndning” och ”omvandlingsförluster”. Mycket märkligt att myndigheter & media, i varje sammanhang när energifrågan är uppe, inte förklarar skillnaden. Här anas att det finns krafter som gärna tar in energiinnehållet i kärnkraftverkens kylvatten som en slags tillgång. Det handlar tydligen om hela 150 TWh. Jag minns att en namnkunnig kärnkraftsvän år 1979 framhöll att havsvattnet vid de platser där kylvattnet från reaktorhärdarna släpps ut skulle kunna förlänga badsäsongen. Häpp!
Genom din krönika har vi äntligen fått de häpnadsväckande siffrorna om svensk energianvändning vs tidigare prognoser på bordet. Man kan då fråga sig varför framtidssiffrorna från den livaktiga – och nyttiga – omröstningen om kärnkraften 1980 inte har använts och ställts mot verkligheten tidigare? Jag har i vart fall inte sett att någon gjort det. MALTEs energiplan (1978), som tecknade ett scenario för energianvändningen 12 år framåt (i.e. 1990) ansågs vara utopisk och extrem, rent av samhällsfarlig, ± en fråga för SÄPO. Nu visar det sig att den var alltför försiktig och återhållsam!
Både energipropositionen från 1979 och MALTE (1978) använde sig av sedvanlig ”trendframskrivning”. Detta mer eller mindre viljelösa sätt att styra in i framtiden kan liknas vid att köra bil på en krokig väg och styra med backspegeln. Då är lätt att man hamnar i diket. Faktum är att din krönika – efter en mindre redigering – borde publiceras, så att den når en bred allmänhet. Varför inte pröva med DN. eller SvD.
/Urban
Håller fullständigt med föregående talare! Tack Börje!