Den mänskliga hjärnan är av evolutionen så konstruerad att den reagerar blixtsnabbt på en akut fara typ lejon eller bil, men en smygande, osynlig fara anser vår hjärna inte vara lika farlig, tyvärr. Således är det lätt att se stora, synliga, hotfulla vindkraftverk som dessutom rör sig som en större fara än klimatförändringar eller mikroplast. Så därmed kan man tvätta sin fleecetröja i plast så mikroplast till slut hamnar i våra kroppar med okänt resultat, medan man på samma gång skriker högt i skyn över miljövänlig vindkraft.

Från NASA via Wikimedia Commons

Enligt senaste ”Living Planet Report 2016” från WWF lever vi idag globalt som om vi hade 1,6 jordklot istället för det enda vi har. Tillsammans med länder som USA, Kuwait och Australien har Sverige störst ekologiskt fotavtryck per capita. Från att i 2014 års rapport behöva 3,7 jordklot så är vi nu uppe i 4,2 jordklot. Med tanke på hur många det är som hyllar landet USA genom att bära dess flagga på sina kläder kan man ju undra om de strävar efter att dela topplaceringen med dem. Earth hour som inträffade 25 mars engagerade glädjande nog 87 % av Sveriges kommuner. Några dagar före Earth hour kom nyheten att vinterns nivåer av havsis på Norra Ishavet är de lägsta som uppmätts på 38 år.

Trots detta alvarliga läge hyllas den nyligen avlidne Hans Rosling som en sanningssägare och för sin optimistiska syn. Hans Rosling må ha varit en lysande pedagog och en stjärna på att synliggöra smygande förändringar, som vi har så svårt för att se, om hur världen till synes blivit bättre. Men det är för mej en gåta hur han kan hylla denna utveckling och hur så många hyllar honom. Han säger ju inte hela sanningen, utan glömmer ju att titta på medaljens baksida.

Den indiske författaren och miljökämpen Arundhati Roy skriver i boken ”Kapitalismen en spökhistoria” (Celanders förlag 2014):

”Vi, de trehundra miljoner människor som efter Internationella valutafondens ”reformer” utgör Indiens nya medelklass – marknaden – lever sida vid sida med underjordens andar, poltergeisterna efter de döda floderna, de uttorkade brunnarna, de kala bergen och de avlövade skogarna, vålnaderna av de tvåhundrafemtiotusen skuldsatta bönder som tagit livet av sig och av de åttahundra miljoner människor som har utarmats och fördrivits för att bana väg för oss. Och som överlevare på mindre än tjugo indiska rupier om dagen”.

De har kommit ur asken i elden. Har en indisk familj fått det bättre om de når vår levnadsstandard men på samma gång lever med en tickande bomb på bakgården? Jag ser framför mej en dokumentärfilm om ett västerländskt läkemedelsbolag som pumpar ut läkemedelsrester, med resistenta bakterier som följd, ut i floden. För att inte tala om vad textilindustrin som tillverkar kläderna vi går omkring i ställer till. Men det finns ljuspunkter och en heter DUNS som tillverkar miljömärkta kläder hela vägen i Tamil Nadu i södra Indien. På deras hemsida kan man läsa om deras klädtillverkning.

Vad skulle Hans Rosling sagt om A Roy´s ord mån tro? Det kanske låter som om jag missunnar indierna sin ”utveckling”, men nej jag beklagar att den inte tagit en annan riktning, men det är oss svenskar jag missunnar både det ena och det andra såsom resor och kött till exempel. Det tillhör inte de mänskliga rättigheterna att resa. Det kan inte vara ok att åka till Thailand en vecka på solsemester eller till New York på en shoppinghelg. Det är fullständigt oacceptabelt! Det finns barn som kommer hem från skolan och berättar om kompisar som får visa bilder från sina resor jorden över och frågar varför de aldrig får flyga, precis som om det skulle var normalt. De som reser borde inte få plus utan minus för det. Vidare behöver man ju inte skrämma slaget på köttätare med att säga de måste bli vegetarianer utan det skulle säkert göra mycket om man drog ner sin köttkonsumtion till 2-3 dar i veckan (vilket nog är mer vad människan ursprungligen är anpassad för) och så får vi behålla vårt öppna landskap med betande djur.

Jag kommer ihåg att man på 90-talet inom miljörörelsen pratade om att det vore katastrof om alla länder följde i de rika ländernas spår och att vi måste gå före och visa en annan väg. Men vad har hänt, vi är ju där nu och hur mycket har vi ändrat vår livsstil? DET GÅR FÖR LÅNGSAMT! Måste det ske en katastrof för att vi ska vakna upp?

David Jonstad har skrivit boken ”Vår beskärda del” (Ordfront 2009) som kanske beskriver lösningen på klimatkrisen, nämligen: KOLDIOXIDRANSONERING. Han beskriver hur man under andra världskriget lyckades ställa om industrin på rekordtid och att befolkningen istället för att protestera mot alla ransoneringar visade upp en överraskande stark vilja att få vara med och bidra, det är mycket intressant läsning. Vattenkrisen på Öland förra sommaren visade väl också på en vilja att bidra om ALLA var med på det. Det är där skon klämmer det måste vara rättvist, det ligger djup i oss människor. Det är inte många som självmant avstår från Thailandsresan när alla andra inte gör det. Precis som det finns posttraumatisk stress så kan man säga att det finns pretraumatisk stress. Det är alltså inte bara när det förflutna är för hemskt som förnekelsen träder in utan även när framtiden är det. Jonstad skriver ”Hela samhällen kan glida in i denna kollektiva förnekelse. Det är som om massans passivitet skänker en kollektiv trygghet d.v.s. om inte andra tar något ansvar så behöver inte heller jag göra det”. Idag har vi alltså möjligheten att använda samma koncept som från krigsransoneringen, men i en digitalversion för 2000-talet. Det borde vara dags för det nu. Kortfattat kan man säga att åker man för att kryssa en fågel över halva Sverige får man ta konsekvenserna av det och sen kanske cykla till jobbet när ransonen sinar.

Men det räcker givetvis inte med koldioxidransoneringar, så ett citat av Arundhati Roy ur samma bok som ovan får visa på roten till det onda och alternativet heter givetvis inte det Noam Chomsky kallar statskapitalism som fanns i det gamla Sovjet:

”Kapitalismens verkliga ”dödgrävare” kan till slut visa sig vara dess egna lögnaktiga kardinaler, de som har förvandlat ideologi till religion. Trots sin strategiska skicklighet verkar de ha svårt att begripa ett enkelt faktum: kapitalismen är i färd med att ödelägga vår planet. De två gamla knepen som har räddat den ur tidigare kriser – krig och konsumtion – kommer helt enkelt inte att fungera”.

Med tanke på det alvarliga läget har jag länge undrat över vad TV sysslar med som sänder det ena fåniga tävlingsprogrammet efter det andra, nu senast nått som sägs handla om fågelkunskap men i själva verket är en tramsig lek som inte har det minsta med kunskap om fåglar att göra och dessutom innehåller en flygresa till Peru i slutet av serien. I slutet av mars kunde man läsa om extremt väder i Peru med enorma översvämningar. Kan det vara den globala uppvärmningen vi ser resultatet av? Hur känns det för deltagarna i programmet att höra? På 90-talet fanns ett program som hette ”Effekt” med Pia Fridén som tog upp frågor om miljövänligt leverne. Jag trodde då naivt att det var en ny trend men ack så fel man hade. Det måste vara ett strutsbeteende vi ser i TV för annars så hade vi väl åtminstone haft ett program som heter miljönytt när det nu finns både kulturnytt och ekonominytt. Ett ljus på himmelen finns dock i form av realityserien ”Zero impact” med Özz Nujen där olika familjer tävlar om att leva mest miljövänligt. Kan det vara en ny trend kanske?

Vad har framtiden i sitt sköte mån tro? Smygande förändringar som att plastpartiklar kanske ändrar vår hjärna och vårt sätt att tänka tillsammans med kemikaliecocktailen vi badar i? Kommer det då att finnas någon ny Hans Rosling som kan upptäcka en sådan osynlig förändring eller kommer vi att ändra oss och påstå att det är det normala, eftersom motsatsen är för svår att ta till sig?

Åsa Bodenmalm