Det som är vårt fysiska jag, är bara lånad materia. Vi har både ärvt våra atomer från de som gick före oss, och lånar dem av tidsrymderna efter vårt ögonblick på jorden.

Detta och andra funderingar kommer till mig när jag en novemberkväll ser upp mot en fantastisk stjärnhimmel. En sådan där himmel som man bara kan se från Öland med 440 miljoner år gammal kalkstensflisa under fötterna. Under mig har jag minnen lagrade i berggrunden, för årmiljoner sedan levande organismer som simmade omkring i de grunda vattnen nära dåtidens ekvator.

Kalkstenen under mina fötter, liksom kalciumatomerna i mina tänder är stora atomer som för mer än 7 miljarder år sedan formades i stjärnor som då levde och nu har dött. Likaså järnet i blodets hemoglobinmolekyler, eller jodatomerna i sköldkörteln. De tyngsta atomerna har passerat flera stjärngenerationer för att bildas, och turligt nog berikades jordens tunna skorpa med alla de nödvändiga atomer och molekyler som krävdes för liv på vår planet. Universum är mörkt, kallt och gammalt, 15-18 miljarder år – en förutsättning för att tunga atomer ska kunna bildas.

Samma förundran och ödmjukhet drabbar när man vänder blicken mot mikrokosmos och jorden som föder oss alla. Den fantastiske Stefan Edman förklarar att ”under en yta som motsvarar en skosula…lever 100.000 rundmaskar, 19.000 kvalster, 1.500 hoppstjärtar, 400 småringsmaskar, 20 mygg- och fluglarver, 20 trevfotingar, 15 skalbaggar, 10 spindlar och en och annan daggmask”. Och då har vi inte räknad de allra minsta, mikroorganismerna. En knivsudd fruktbar jord kan rymma fler bakterier än det finns människor på jorden.

Vördnad och kärlek till jorden har uttryckts i alla religioner, vishetstraditioner och myter i människans historia. Redan under antiken avverkades de stora skogarna runt medelhavet till bl a fartyg och metallindustrin. Platon uttryckte sig sorgset om tiden då Greklands berg var täckta av skogar: ”Det man nu ser liknar, jämfört med förr, mest en sjuk mans tärda kropp – allt fett och den mjuka jorden är borta”. Idag hör vi larmrapporter från många länder att jordarna degraderas och försvinner i snabb takt.

Det som på senare tid uppmärksammas är också är att våra jordar binder enorma mängder kol, ett hot men också en möjlighet att i jorden och dess biomassa till viss del binda den koldioxid som i överskott nu finns i atmosfären. Kan vi människor ta hand om våra existerande jordar och återskapa de förlorade? Ja, säger vissa forskare. Om vi gör det på rätt sätt och tar inspiration och lär oss av naturen själv.

Mineralerna i en granitsten kokades samman för miljarder år sedan, djupt i jordens inre. Inlandsisen skavde berggrunden, från stenblock ned till de minsta lerkornen – vår morän. Lavar etablerades och med sina syror löste de upp och frigjorde mineralkornen från berget. De förmultnade lavarna blev sen mossor, alger och enkla fröväxter, och jordtäcket växer med kanske 1cm på 400 år. En fantastisk samverkan mellan växter, djur, vind, vatten och berggrunden.

Att förvalta våra jordar och organismerna som lever i dem är fundamentalt för mänskligheten, och något av de finaste uppdrag man kan ha. Men det förvaltarskapet öppnar också för möjligheter att bidra till lösningar på mänsklighetens stora utmaningar – att minska koldioxiden i atmosfären och samtidigt bidra till hållbar matproduktion för 10 miljarder människor. Jag kan inte komma på något som är mer inspirerande än detta uppdrag.

Åter kväll och aftonstjärnan Venus står lågt i horisonten nära Resmo kyrktorn. Jag tänker på djuren och mikroorganismerna under mina fotsulor. Vår sol, som har 200 miljarder syskon i vår galax Vintergatan, är snål med sina solstrålar så här i november. Men så slår det mig, att jag består av atomer som är stjärnstoft vilka skapades i vår sols förfäder för miljarder år sedan. Tanken svindlar, vem är jag? Och jag ser upp mot ett bländande mörker…

Bilden på förstasidan föreställer Andromedagalaxen.

Astronomen Jeans: ”Universum liknar mera en tanke än en maskin”

Claes Kollberg