”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.”

Se där ett bra anslag för en decemberkrönika! I synnerhet givet hur storyn fortsätter: Ett ungt par far illa i processen och får föda sitt första barn, en son, under svåra omständigheter långt hemifrån. Underliga händelser inramar förlossningen, med änglar och herdar och långtifrånkommande stjärntydare. Efter hand får läsaren veta något om barnets släktskapsförhållanden – vilken ätt han tillhör, vem som är hans far och mor, namnen på några äldre släktingar. Men skattskrivningen som historien börjar med glider bort från fokus och blir bara till en del av storyns tidsförankring. Den hotande tråkiga listan av obegripliga namn blir istället till ett antal oväntade berättelser.

Jag knyter an till denna avbrutna skildring av en tidig folkräkning, när jag nu skriver om mitt förhållande till den öländska naturen. Alla har vi våra ingångar till den. Min är följande:

Familjen och jag blev sommarölänningar kort efter min utnämning till professor i genetik vid Lunds universitet. Positionen försatte mig i en besvärlig situation eftersom jag bara studerat matematik och logik innan jag 1968 specialiserade mig i genetik. Detta innebar att jag aldrig fått någon utbildning i allmänbiologi eller gått någon kurs i botanik eller zoologi. Nu skulle jag emellertid undervisa studenter om allt möjligt biologiskt, inte minst om evolution. De teoretiska delarna klarade jag nog av, men vad skulle jag säga om naturen, som jag visste så lite om? Situationen var inte lätt, i synnerhet som det bland mina studenter fanns gott om fältbiologer med expertkunskap om organismer jag knappt ens visste existerade.

Då kom de långa somrarna i Enerum på norra Öland till hjälp. Här satte jag igång med att göra min egen skattskrivning av naturen. Stolt lärde jag känna igen blåeld och havsörn, grynsopp och amiralfjäril, ortoceratiter och trilobiter. (Matlagning hjälpte också till; vid spisen snappar man upp en hel del biologi och biokemi.) Somliga böcker blev som vänner i arbetet. Viktigast var Sterner/Lundqvists Ölands kärlväxtflora, från vilken jag hämtade geografiska och historiska sammanhang till arterna jag identifierade.

Samtidigt visste jag redan från början att jag aldrig skulle kunna lära mig naturen via denna typ av artbaserad bokföring. Jag har bara inte det sinnet. Kan inte komma ihåg namn. Finner det ointressant om växten jag har framför mig är en fältvädd eller en åkervädd – ”vädd” räcker gott åt mig.

Det finns också så fruktansvärt mycket där ute i naturen, hur många arter som helst. Till detta måste slutligen läggas något som Öland efter hand lärde mig om mig själv – visst uppskattar jag naturens artrikedom, men jag är faktiskt inte särskilt intellektuellt intresserad av den. Det som verkligen fascinerar mig är livet som ett dynamiskt system. Livet som en magnifik, planetarisk process.

Liv har existerat på jorden i flera miljarder år. En process vars beståndsdelar överallt är likartade: tydligt avgränsade celler inom vilka DNA, enzymer och fettsyreuppbyggda membran interagerar med varandra. Samtidigt har evolutionen gett denna enkla process en otrolig mängd disparata former. (Om liv finns eller har funnits på andra planeter vet jag inte; frågan om livets eventuella kosmiska mångfald hör emellertid inte hit – existensen av en sådan process här på jorden räcker att förundra sig över.)

Ur detta perspektiv blir de minimala och svårbestämda artskillnaderna mindre viktiga, medan upptäckten av trollsmör vid en vägkant som representant för en (för mig) helt ny organismtyp jätteintressant. Bland annat tvingar den mig att tänka djupare på hur livscykler organiseras med avseende på hur och när sex göres.

Min tacksamhetsskuld till Öland är således stor. Här har jag lärt mig mycket om naturen och fått utforma mitt eget förhållningssätt till den. Öland har också bidragit med såväl frågor som material åt mina studenter. Denna min tacksamhet sträcker sig till alla dem som vårdar naturen på ön, som beskriver den, och som författar berättelser som får mitt och andras naturintresse till att bli något mer än ett enkelt artuppräknande.

När jag tänker på denna intellektuella rikedom, drabbas jag emellertid av en insikt. Något saknas i bilden – Östersjön. Jag trodde att jag hade fel, så när jag i somras besökte bokhandeln i Stenåsa frågade jag efter böcker om Östersjön och dess strandnatur. Vilka arter finns där, på vad sätt kan man studera dem, hur interagerar de? Svaret blev: Det finns i det närmsta ingen sådan litteratur alls. Möjligtvis en barnbok (som kunde beställas), men inget annat, i alla fall inte med uttalad Ölandsanknytning.

Underligt! Här har vi en ö med massor av fantastisk natur som många bryr sig om. Ön är kringfluten av vatten (vilket öar brukar vara), men denna randmiljö ignoreras nästan helt. Finns det då inget liv i mötet mellan ön och havet? Jovisst – men så kommer vi till kruxet: Östersjön ses av alla som ett problem, ETT STORT NATURVÅRDSPROBLEM. Något som skär mot alla positiva naturupplevelser. Om hoten mot Östersjön finns således litteratur, men inte om livet som sådant i den Östersjö som existerar här och nu. Åtminstone inget positivt och inspirerat.

Reaktionen är förståelig och rimlig. Alla innanhav är associerade med allvarliga problem: uttorkning, försaltning, nersmutsning. Och alla åtgärder för att förbättra livsvillkoren i Östersjön måste självklart stödjas: Bromsa tillflödet av näringsämnen. Röj upp efter de giftproducerande fabrikerna längs kusterna. Och här i Skåne – där jag skriver denna text – måste vi förstärka kritiken mot Köpenhamns och Malmös markkrävande utvidgningar som naggar Öresund. Vattenflödet genom de dansk-skånska sunden skall självklart värnas.

Men givet omständigheterna är läget, åtminstone för tillfället, inte alltför uselt. Östersjön lever – om än ibland lite väl mycket (algblomning). I takt med att vi rent allmänt lär oss att det faktiskt inte finns någon orörd, naturlig, natur, får vi också vänja oss vid att fascineras och glädjas åt det liv som finns – om än det ibland är lite påvert eller nedsolkat. Även ett äckel-päckel-liv är liv, och som sådant oändligt intressant och lärorikt.

Ytterligare en aspekt har säkert har haft sin betydelse för att Östersjöns strandmiljö inte inspirerat fler naturskribenter. Innanhav innehåller bräckt vatten, och väldigt få organismer tycker om att leva i vatten som är varken salt eller sött. Därför finns det fascinerande kartor som visar hur antalet arter kontinuerligt minskar från Nordsjön genom Skagerack och Öresund och sen upp genom Östersjön. Minimum nås någonstans norr om Öland, innan nya arter tillkommer vid älvutloppen i Bottenhavet. Östersjön har således relativt få fiskar, få alger, få musslor; kort sagt, få arter av i det närmsta allt. Detta innebär naturligtvis att det vore tråkigt att försöka göra en biologisk skattskrivning längs till exempel Böda Sands magnifika strandlinje.

Men kanske ändå inte? För med färre arter inblandade så bör ju interaktionerna dem emellan bli tydligare – eller hur? Kanske går det ovanligt bra att utifrån Ölands kust berätta om hur liv fungerar i havet och på stränderna – just eftersom här finns så få livsformer? Kanske sanden i Böda Sand inte alls är så steril som den ser ut? Kanske någon kan förklara för mig hur tångludden lever och vilken effekt den har på sin värd blåstången? Kanske strandstenarnas lavar kan få den skildring de behöver – för hur i all världen är det möjligt att leva på så utsatta platser med nästan inga andra resurser än ljus och vatten, där ljuset dessutom är livsfarligt genom sina DNA-skadande effekter?

Som läsaren förstått är denna decemberkrönika ett uttryck för den tacksamhet jag känner gentemot Öland och alla dem som vårdar och skildrar naturen där. Samtidigt är den en önskan om hjälp att bättre se och förstå livet i och vid Östersjön. Fler tankeväckande berättelser behövs för att strandpromenaderna och kvällsdoppen skall bli än mer berikande. Jag hoppas få läsa många.

Också önskningar hör ju december till.