Efter att ha läst matematik, atomfysik och astronomi i Lund flyttade jag 1971 som nybliven lärare till Löttorp för jobb på Åkerboskolan som matte/fysiklärare. Flytten till Öland var ganska självklar, då min hustru Mari-Ann var från Grönhögen och naturen på Öland var och är väldigt speciell. Att travestera Linné då han nådde Öland behövs nog inte för denna läsekrets.

Trots min akademiska bakgrund klappade mitt hjärta för den levande naturen och 1968 gick jag med i SNF. Redan då hade det börjat hända negativa saker i vår natur. ”Mina” barndoms bondeskogar i södra Småland började försvinna, naturbetesmarker växa igen och våtmarker dikas ut. Mörrumsån brunifierades och sjöarnas fiskbestånd krympte. Flodkräftan försvann.

När jag och Mari-Ann bosatte oss i Löttorp kunde vi njuta av en fantastisk natur. Bödaskogen, stränderna på båda sidor om ön, Hornsjön med sitt rika gäddbestånd, och alla träsken och småalvaren uppvisade en ymnighet av arter, som sammantaget utgjorde en skattkammare för den naturintresserade.

Som fjärilsintresserad och samlare upplevde jag nu en fantastisk tid. Så många ”nya” bekantskaper bland fjärilarna hade jag inte ens upplevt i södra Skåne under min Lundatid. Alla småvägar i de två nordliga socknarna ledde mig till mängder av platser med mer eller mindre unika särdrag. Jag fick kontakt med Åke Lundqvist, vår kanske främste botaniker vid sidan av Richard Sterner och vår nu verksamma auktoritet, Ulla-Britt Andersson. Vi bjöd tillsammans in till exkursioner där Åke var ögat och kunskapen, och jag rösten. Han lärde mig oerhört mycket och vi tillbringade hundratals timmar ute i terrängen. Ofta återkom vi till en plats han för länge sedan hade besökt för att undersöka eventuella förändringar. Det var en ljuvlig tid jag minns med värme.

Detta var alltså redan på 1970-talet. Vid denna tid bildades också Ölands Naturvärn, ett tidigare namn på den lokala naturskyddsföreningen. Drivande krafter var bl.a. Anna Horn, Bo Lindell och Urban Ekstam. Varje år anordnades exkursioner under ledning av kända (främst) botanister såsom Erik David Johansson, Fred Svensson, Sigge Samuelsson, Bengt Lundgren, Lars Rodenborg, Herman Björkman, m.fl. Själv verkade jag i periferin som självutnämnd insektskännare. Insekter hade ju i många fall nära samband med växter, som utgör födokälla för larver och nymfer.

Under de 27 åren jag bodde på norra Öland förstod jag alltmer vilket fantastiskt område jag befann mig i. Det var främst fjärilar som ägnades en mer systematisk undersökning, och många hundra arter tidigare okända för ön kunde rapporteras. I tidskriften Calidris 1980/4 kunde jag presentera de ur insektssynpunkt mest spektakulära områdena i Böda socken. Jag kan inte påstå att artikeln gav en fullständig bild av de viktigaste områdena, men några lokaler var av särskilt intresse.

Byrum Sandvik med sina gigantiska tallar i flygsand bland yngre tallar kunde tyckas vara en mycket mager terräng, men av någon anledning var detta område ett verkligt eldorado. Tyvärr har området alltmer exploaterats av sommarstugebebyggelse. Tallskogen når upp och förbi Masthuggsudden och vidare till Hagudden förbi svarttallsdungen, även där ett intressant område för entomologen.

Nära stranden vid Bocketorp fanns vad som skulle kunna karaktäriseras som urgamla trädesåkrar med mängder av backnejlika växande på lavtäckt sandmark. Ekdungar avbröt det gamla åker-/beteslandskapet. Området blev tyvärr otillgängligt genom att vägen ner avstängdes.

I Svartvikskärret i norra kanten av Böda fanns öppna ytor med flera arter sileshår och mindre diken med vattenskräppa. Här fanns både silehårsfjädermott och vattenskräppemott m.fl. ovanliga småfjärilsarter. I bestånd av kaveldun fanns igelknoppsfly, som tyvärr utrotades av en alltför idog fjärilsamlare genom att skära av alla stänglar för att leta efter puppor.

 

Trollskogen var i stort sett ett okänt område för entomologer på 1970-talet. Genom ett generöst tillstånd av jägmästaren Sven Lundgren fick jag köra in med bil för att nattetid med elaggregat undersöka fjärilsfaunan. På den tiden upplevdes Trollskogen nästan som en urskog, åtminstone i vissa delar. Linnea växte här rikligt under de gamla granarna.

Rakt västerut, vid Holmebodar och Hälluddsviken, var växtligheten speciell. Här fanns flera numera hotade fjärilsarter, men de har troligen försvunnit p g a ett alltför hårt bete. Strandkvannen härbärgerade den sällsynta strätteblomvecklaren och på backnejlika levde backglimsgallmal, som numera är mycket svår att hitta i vårt land.

Ängsgranskogen vid Hagudden har numera förlorat sitt stora värde genom stormen Gudrun och avverkningar. Här upplevde jag en oförglömlig stund då den gäckande skogsfrun hade blomning precis när Åke Lundqvist och jag hade en exkursion. Det blev en högtidsstund för alla närvarande att se denna rara orkidé, för första gången observerad på Öland.

Ovanstående berättelse är en rapsodisk tillbakablick på den fina natur som finns (fanns) på norra Öland. Mycket har hänt däruppe, vilket några besök i sen tid har visat. Den närmast unika gran-hassel-skogen längs Ebbeskogsgatan tycks ha helt förändrats, delvis avverkats. Thujaskogen vid Skäftekärr försvann nästan helt genom stormen Gudrun, men entomologisk/botaniskt var väl detta skogsparti inte något som stod överst på besökslistan, såvida man inte var turist. Annars var Skäftekärrsområdet av stort intresse för entomologen genom de många trädslag som hade planterats där och mosaiken av öppna marker och träddungar i olika åldrar.

Vid Bränsle, en bit söder om Skäftekärr, försökte man sig på hyggesplöjning med ett förskräckligt resultat.

 

Det är en tråkig tendens att man gärna bygger sommarstugor mitt det vackra. Vad finns kvar därefter? Mycket är ändå kvar i de nordliga socknarna och man får hoppas att efterkommande generationer får uppleva den fina natur som jag fick uppleva fram till 1998, då jag flyttade ner till Öl. Skogsby för att ha cykelnära till Mittlandsskogen och Stora alvaret. Men det är en annan historia som också har sina poänger. Varje del av Öland innehåller värdefull natur som vi ska vårda väl. Men norra Öland är bland de finaste områden jag har upplevt i vårt land. Den mångfald av habitat som finns där är svår att finna på andra ställen.

Bengt Å. Bengtsson