Klädbytardag. Naturskyddsföreningens bildarkiv

Länge har jag gått och tänkt på den här krönikan. Ikväll ska jag börja skriva, har jag tänkt. Inte ikväll kanske, men imorgon! Så har novemberveckorna gått. Nu sätter jag mig äntligen ner, startar datorn och scrollar mobilen medan den drar igång. Och då! Jamenvisst! Flera inlägg påminner om att idag är årets circular Monday, kretsloppsmåndagen. Dagen som sätter fokus på att återanvända, laga, låna och göra om. Inget kan väl passa bättre, när jag nu vill skriva om kläder!

Jag har mer och mer börjat tänka på min garderob som en regnskog. Med grenarna som ekologiska nischer, alla med sin speciella funktion för att systemet ska fungera. Högst upp stoltserar de där sällanplaggen som bara går i full blom nån gång om året, som maskeradkläder, festklänning och svarta paljettväskan. På grenarna under kontorskläder. Längre ner vardagskläder, också de i olika grenhöjd beroende på tillfälle och status. Nederst, gäckande nära mark och nedbrytning; lagningshögen.

I jorden tänker jag mig mykorrhizan, de där svamptrådarna som fäster vid rötter och utbyter näring mellan växter i ett underjordiskt raffinerat system. I mitt rotsystem består de av vandrande klädkassar i källaren, märkta med lappar som ”klädbytardag”, ”Myrorna” eller namnet på vänner som ingår i kläddelningen. En kompis kan ärva det mesta jag behöver rensa bort. En annan ska på danskt bröllop och en extraklänning är på väg till henne eftersom alla måste byta mellan vigsel och fest. Oftare än man kan tro, skjuts den hemsydda clowndräkten ut i rotsystemet.

Precis som mykorrhizan är rätt okänd, har de här informella systemen för att dela kläder gått under radarn. Forskning visar att faktiskt fler plagg byter ägare utan inblandade pengar, än med. Att varje plagg används fler gånger anser många vara nyckeln till en hållbarare klädkonsumtion. Det beror på att det är i produktionen den största miljöbelastningen sker.

En gång fick jag möjlighet att göra en bok om kläder och hållbarhet. Året var 2008. Vi skrev om odling, färgning och material förstås. Men också om människorna. Jag besökte en småskalig textilfabrik i Sri Lanka som två svenska entreprenörer startat för att tillverka schyssta t-shirtar. Där var bomullen ekologisk och textilarbetarna fick en lön de kunde leva på.

Jag intervjuade Rukmani Dharmalatha. Hon hade tidigare varit ansvarig för ett tiotal sömmerskor på en vanlig textilfabrik. Där skulle de varje dag sy ett omänskligt antal plagg. För att hinna, var de i den tropiska hettan förbjudna att dricka vatten, eftersom toalettbesök tog för mycket av tiden och därför hade nästan alla njurproblem. Var dag jobbade de över flera timmar för att hinna. När chefen kom och sa att Rukmanis arbetslag fick lov att öka takten för att kunden ville pressa priset ytterligare, sa Rukmani att det inte var möjligt. Då fick hon gå.

I reportaget från hennes nya arbetsplats skriver jag: ”Den lilla syfabriken i Kadawatha som med svenska mått är rätt normal, där det två gånger om dagen är terast, där det småpratas lite över tillskärarbordet, där folk går hem vid fem och får en lön som det är möjligt att överleva på, denna fabrik är ett paket dynamit i ett land där det kan beordras gruppvåldtäkt på en sömmerska som råkat sy fel.”

Billiga kläder har alltid ett högt pris. Vår garderob är del av de globala storfrågorna. Kläder står för tio procent av världens utsläpp av koldioxid, mer än flyget och sjöfarten tillsammans, enligt FN:s handelsorgan. Kläder handlar om vårt gemensamma vatten. Jordens arter. En del säger att vi inte skulle behöva tillverka ett enda klädesplagg till. Vi har redan så det räcker. Andra säger att en hållbar garderob ändå kan köpa in fem nya plagg om året.

Så jag tar itu med lagningshögen. Färgar in några blekta jeans. Gör fynd i secondhand. De nya kläder jag väljer att investera i planerar jag noga för. Dem vill jag köpa i levande stadskärnor där det går att strosa, torghandla och gå på konditori. De ingår i en större småstadupplevelse och i år föll valet på vackra Nora och Borgholm.

Nu har jag hängt in plaggen i min regnskogsgarderob. Och hoppas på många år ihop.

Cecilia Bertilsson