Vi är i slutet av januari. Idag viner vinden utanför fönstret och där ute går allt i brunt och grått. Ganska frestande att ta en kojdag och fundera lite över… hur det är och hur det borde vara. Håll till godo!

En föreställning vi människor dras med är den om natur och kultur. Det är olika saker tänker vi oss. Natur är det alla andra håller på med och kultur är det vi människor håller på med. Det finns förstås längre och finare definitioner, men strängt taget är det väl så vi menar. 

Jag har aldrig gillat den där ivern att särskilja människor och det vi gör från allt annat liv och leverne. När vi använder begreppen så blir det också en självuppfyllande profetia. Om natur är det som är opåverkat av människor så innebär det också att vi inte hör ihop med de andra, att vi och våra liv är något… annat. Och om kultur är det som bara människor sysslar med så säger ju det att just våra aktiviteter har en särställning i fråga om viktighet eller kvalitet. Fy va ensamt att tänka så, och vilka förfärliga konsekvenser det har fått för världen.

Förstås finns det behov av att benämna och beskriva det vi kallar natur, och bristen av den, men finns det sätt som inte placerar människan på piedestal? En av mina favoritpoeter, amerikanen och miljöaktivisten Gary Snyder, har ägnat sig mycket åt att försöka reda i begreppen natur och kultur men föredrar att tala om det vilda och det tama. Inte som i vilda och tama djur, inte heller så att vissa platser är antingen det ena eller det andra, utan gränsen, med poetens ord, går rakt igenom oss. Vi har alla, alltså alla, inte bara människor, både vilda och tama tankar, processer och handlingar i oss. Vi kan agera vilt och vi kan agera tamt. 

Jag har ägnat mig åt odling sen tidiga tonåren. Det kom sig ur ett stort miljö- och djurskyddsengagemang. Min tanke var, kort och gott; att producera mat, som ju är livsviktigt, på ett sätt som inte plågar andra djur och inte leder till giftspridning och övergödning måste vara det finaste och viktigaste en kan ägna sig åt. Den åsikten har inte ändrats på de över 30 år som gått sen dess. Däremot har jag vänt och vridit en del på tankarna om hur detta viktiga och svåra kan/ska göras. 

Odling om något är kultur, det är ju till och med det latinska ordets ursprungliga betydelse. När vi odlar ger vi oss på att försöka styra upp och reglera processer som pågår. Vi vill bestämma vad som ska växa, hur det ska växa, när det ska växa. Vi försöker styra hur mycket näring och vatten som tillförs och när växtligheten ska vara klar för skörd. För att klara all denna kontroll krävs hårt och ihärdigt arbete, oftast olika insatsmedel och inte minst att vi håller antalet arter i vår odling på ett minimum jämfört med vad som skulle kunna växa där om vi inte odlade. Jag tror att Snyders skulle kalla detta en riktigt tam process. 

För mig blev där tamheten med åren allt mer olustig att ägna sig åt. Både när det gällde att odla för prydnad/skönhet i en trädgård eller för skörd i en grönsaksodling upplevde jag att de mer vilda processerna överträffade det tama odlandet varje gång. Efter att ha klippt, rensat, styrt och ställt i trädgården hela dagen tog jag en promenad till vår närliggande mosse och slogs av skönheten och mångfalden som uppstår när det finns många medskapare – inte bara en trädgårds”mästare”. När jag tog en vilopaus i åkerkanten av min grönsaksodling insåg jag vilken dignande produktion av utmärkta livsmedel som pågick där; smultron, slånbär, nypon i överflöd helt utan mina ansträngningar. 

När jag sen först hörde talas om agroforestry, på svenska trädjordbruk, föll det på plats för mig hur jag kunde odla på ett sätt som är mer vilt. Mindre poetiskt uttryckt handlar det om odlingar som försöker efterlikna eller anpassas till befintliga fungerande ekosystem där olika nyttoväxter trivs. Istället för att börja varje vår med att plöja jorden svart och släcka ut allt pågående liv för att ge plats åt ett fåtal arter jag själv valt kan jag lära mig odla, gynna och skörda i en mångfald av pågående växtlighet. Såklart är det inte helt enkelt, det kräver större kunskap om fler arter och om hur de påverkar varandra, det kräver större uppfinningsrikedom och observationsförmåga och det kräver tålamod att låta fleråriga växter ta plats och etablera sig. Och inte minst innebär det att utmana sina invanda föreställningar om hur en odling/trädgård “ska” se ut. Om fler än vi människor ska trivas kan inte raka rader, tuktade buskar, välrensade odlingsbäddar och kortklippt gräs alltid vara idealet. Mer vilt, mindre tamt…

Och trädjordbruk är verkligen inget nytt. Ordet används som paraplybegrepp för ett antal brukningsformer, bland annat fäbodbruk och skogsbete som ju är en form av integrerad djurhållning och trädodling som människan ägnat sig åt förmodligen redan innan vi blev bofasta. En annan variant av trädjordbruk är skogsträdgården, en trädgårdsodling av nyttoväxter där den glesa, artrika lövskogen står som modell för systemet. En sån skogsträdgård har vi anlagt på min arbetsplats Ölands folkhögskola och den har sedan starten 2018 fostrat en hel del skogsträdgårdsodlare. 

Skogsträdgården på Ölands folkhögskola. Vi skymtar bland annat mullbär, pekannöt, havtorn, mandel, sötrönn, rabarber, ulltistel, pepparbuske, kvitten och silverbuske.

Ofta tänker jag att om det är någonstans som det verkligen borde finnas förutsättningar för ett genuint hållbart och mångfaldigt odlingssystem att på nytt slå igenom så är det här på Öland. Här finns en lång och levande tradition av att odla en mängd olika grödor och här finns ju förlagan, förebilden, den unika, underbara mittlandsskogen. En miljö med en hisnande mångfald som samtidigt alltid varit brukad, mer eller mindre. Om jag får uttrycka mig lite vilt så släpp ut skogen på åkrarna igen och släpp in odlingen bland träden! Hassel och andra nötter, frukter, örter, svampar och bär integrerat med djurhållning och odling av ettåriga växter. Odlingar som skapar mångfald, bygger mullhalt i jordarna, behåller näringsämnena och klarar extrema väder. Odlingar som producerar mat, ved och virke men med skönheten och rikedomen av liv hela tiden intakt. Det är mina vilda drömmar i vintermörkret. 

Jag tillsammans med min vän och kollega nordsvensken Frejvid när vi mångbrukar i mittlandsskogen.

I Ölands naturskyddsförening är vi en liten grupp som jobbar för att de öländska skolgårdarna ska bli grönare och odlas enligt skogsträdgårdsprincipen. Om förändring ska kunna ske, till hållbara samhällen och odlingssystem så är det väl där det ska börja. Fler öländska barn som på själva skolgården får närkontakt med det vilda, brokiga, sinnrika, föränderliga livet så som det är när det inte klipps ned och asfalteras över. Så odlar vi kloka, fantasifulla människor tror jag, såna som känner sig delaktiga i livet, inte som beslutsfattare över det. Men nu får det vara färdigfunderat. Vinden har mojnat, dags att smyga igång årets odlingssäsong!

Maria Lindmark