Jag hade tänkt skriva om mina första år som ölänning, om hur jag känner harmoni i närheten till naturen, årstidsväxlingarna, flyttfåglarna, föränderligheten på Stora alvaret som jag har ett stenkast bort, alla orkidéerna, de små vita växterna där som är så svåra att komma ihåg namnen på, härmsångaren, göktytan och mindre hackspetten som varit med mig i trädgården hela våren, hur jag känner mig hemma här, i Kastlösa, till och med fått några nya vänner, de gamla vännerna passerar förbi vår och höst, precis som flyttfåglarna, om hur mörkt och kallt det är i november, hur bra det blir när min vedeldade bastu är på plats till hösten, hur jag fascineras av den ständigt närvarande forntiden, särskilt järnåldern, hur förvånad jag blev när jag hittade en stenyxa från trattbägarböndernas tid i trädgården, hur jag hittat det där paradiset i södra Sverige som jag saknade när jag som nedflyttad norrlänning flyttade norrut igen för några år sedan. Nu har jag det bästa av två världar, ett paradis på södra Öland som jag kombinerar med fjäll och skidåkning när jag vill det.

Präströr, Vickleby alvar

Min innergård, ett paradis i odlingszon 1

Vedeldad bastu ska rädda mig i november

Det var alltså det jag hade tänkt skriva om, och lämna mitt jobb utanför men nu blir det ändå inte riktigt så. Jag jobbar som sekreterare i miljömålsberedningen, en parlamentarisk utredning med uppgift att visa hur Sverige kan uppfylla sina internationella åtaganden för biologisk mångfald och kolinlagring i landbaserade ekosystem, som direktiven säger. Mitt jobb är att som sakkunnig på biologisk mångfald, tillsammans med en jurist, en ekonom, en klimatexpert och en statsvetare, efter bästa förmåga ta fram allsidig, vederhäftig fakta som politikerna sedan kan använda för sina beslut utifrån deras värderingar och prioriteringsgrunder.

Jag har den senaste tiden funderat alltmer över något som jag vill dela med er. Det handlar om det demokratiska samtalet och hur viktigt jag tänker att det är att slå vakt om det och att vi alla har en uppgift att fylla där. Det kan låta som ett trist ämne i en sommarkrönika men jag lovar, ju mer ni funderar över det desto intressantare blir det.

Jag älskar, och har alltid älskat, möten mellan olika traditioner, discipliner och kulturer och de oväntade och nya tankar som kan födas då. Det är både roligt och kan leda till lösningar som aldrig upptäckts utan dessa möten. Jag är biolog och har jobbat med och lärt mig massor av skogs- och jordbrukare, kulturmiljövårdare, jurister, ekonomer, turistföretagare, renskötare, ideella naturvårdare, skogsbolag, kommunala planerare, naturbetesföretagare, experter på hotade arter, det biologiska kulturarvet, arkeologer, forskare av alla de slag, i Baltikum och Ryssland, i hela Sverige…

Ja, ni märker att jag har svårt att sitta still. Jag vill alltid nytt och är nyfiken på mycket. På gott och ont såklart…

Min erfarenhet av alla dessa möten har lärt mig att om möten mellan människor med olika bakgrund ska bli framgångsrika behövs mycket ödmjukhet och tillit till varandra, att vi verkligen lyssnar på riktigt på vad den andre har att säga. Det är inte alltid enkelt, särskilt om saker sägs som inte stämmer med ens egen världsbild och ännu svårare om den man samtalar med värderar saker på ett annat sätt än vad jag gör.

Hur kan t.ex någon som värderar biologisk mångfald i skogen högst föra tillitsfulla samtal med någon som värderar ekonomi och de träprodukter som ersätter de fossila högst?

För att få till ett fint samtal behövs det som jag ser det några saker. Respekt för varandra och varandras värderingar och kunskaper är såklart jätteviktigt. En nyfikenhet på den andre och vad jag själv kan lära är en av mina drivkrafter i livet. Jag tycker om att lära mig nya saker och ifrågasätta mina egna ståndpunkter. Det kan låta tråkigt att ifrågasätta sig själv men jag tycker det är jättekul!

Det krävs enligt mig en sak till för tillitsfulla samtal och framgångsrika dialogprocesser, att man är överens om att beslut ska grundas på bästa tillgängliga fakta, det må vara fakta baserad på forskning och/eller erfarenhet, men ändå fakta. Kloka samtal och beslut måste baseras på allsidiga, oberoende faktaunderlag. Att frisera faktaunderlaget så att det passar det beslut du vill ta är att omöjliggöra det demokratiska samtalet. Vi bör alltså göra allt vi kan för att hålla isär tyckande och fakta.

Det är där betydelsen av sakkunniga i det offentliga Sverige kommer in. Det är därför oberoende medias uppgift att granska makthavares påståenden är så viktig. Det är där alla lärare i skolan har sin kanske viktigaste uppgift, att visa på skillnaden mellan fakta och tyckande. Det är där vi alla spelar roll, i våra dagliga samtal, att vi försöker ta till oss fakta, även sådan vi inte tycker om och att vi strävar efter att bygga tillit, där det kanske viktigaste är att vi alltid talar med varandra med respekt och framförallt inte talar om varandra utan respekt.

Det goda samtalet, baserat på respekt och fakta är grunden för ett gott och demokratiskt samhälle men inget vi kan ta för givet, det behöver vi skapa och kämpa för varje dag. Vi alla tillsammans!

Ha en fortsatt härlig sommar!
Hälsar Tommy i Kastlösa