Torrår var nästan ett nytt begrepp för mig när jag för 13 år sen flyttade till Öland. Jag kom då från en av landets nederbördsrikaste platser – Halmstad. Jag minns från min uppväxt hur det kunde gå månader utan att vi såg solen. Det var konstant grått på himlen och regnet föll i princip oavbrutet.

Öland är raka motsatsen. Här kan det gå månader med bara några skvättar från himlen.

Ibland ringer jag min pappa i Halmstad bara för att provocera honom lite. Jag berättar att vi fått bra med regn, hela 15 millimeter. Då blir det tyst… I Halmstad är 15 mm ”en piss i Nissan” – knappt mer än ett duggregn i en västkustbos ögon.

Men varför har vi då så lite vatten på Öland? Eller har vi det? För att förstå våra förutsättningar behöver man zooma ut lite. Förstå hur landskapet fungerar och vad vi gjort med det historiskt.

Flödena i våra vattendrag kommer från så kallade avrinningsområden. Det är områden som avgränsas av naturen själv i form av höjder, berg och kullar. Allt regn och smältvatten inom ett sådant området rinner mot samma punkt – en recipient.

Lite förenklat kan man säga att ju större avrinningsområde ju mer vatten får vattendraget. Nissan som mynnar i Halmstad är 240 km lång, avvattnar 268 000 ha och transporterar i medel 45 000 l/s. Strömmen, ett av Ölands större vattendrag, avvattnar 5 600 ha och är 15 km lång och transporterar i medel 268 l/s. Då kan man lätt föreställa sig att det ryms betydligt mer vatten i och tar betydligt längre tid för vattnet att transporteras genom Nissans avrinningsområde än genom Strömmens.

Men som bekant är det inte bara storleken som räknas. På Öland har vi dessutom rätat ut och fördjupat i princip vartenda vattendrag. De naturliga uppehållen för vattnet i form av just svämplan, våtmarker och till och med små sjöar har dränerats bort. Där vattnet tidigare skulle ha stannat kvar, bildat grundvatten och dämpat flöden nedströms, passerar det nu snabbt igenom och rakt ut i Östersjön.

Det är lite som att dra ut proppen ur badkaret – så länge kranen rinner finns lite vatten i botten men så fort du stänger kranen så töms karet snabbt och det blir snart torrt.

Som om det inte vore nog så har vi på Öland tunna jordlager med få mäktiga grusformationer/isälvsavlagringar och mycket berg i dagen med snabb ytavrinning, vilket inte skapar goda förutsättningar för grundvattenmagasinering. Som grädde på torkan så regnar det bara hälften så mycket på Öland som det gör i Halmstad på ett år.

Vi har alltså utmanande förutsättningar redan från start vilka vi under de senaste två århundrandena snarare förstärkt än förbättrat genom den enorma utdikningsepok vi har bakom oss.

Många av de större, dikade våtmarker som skulle kunna göra stor skillnad i vår vattentillgång dikades ur för att kunna odlas. Mycket av den utdikade marken används dock inte längre inom jordbruket, ofta för att utdikningen inte fungerade som planerat, och idag står dessa marker vanligen bara och växer igen och blir allt mer svårtillgängliga.

Det finns kunskap, metoder och verktyg för att restaurera hydrologin i sådana områden, i regel utan att behöva påverka angränsande marker och intressen. Idag går det dessutom att få bidrag från staten. En markägare behöver i regel betala noll och ingenting.

Så varför händer det inte mer? Vi måste inse att nederbördsmönstren har förändrats, att torka är det nya normala och att vi behöver värna om de lilla flöden vi får på ön. Om du som läser detta äger en utdikad våtmark som så här i maj börjar torka upp – ta då en promenad ut i slyet och snåret, vilket oftast är resultatet av en dikad våtmark som inte längre brukas eller betas. Föreställ dig en öppen yta med blått vatten och grönt gräs som smälter samman i skimrande färger, som på bilden nedan. Tänk på vilket fantastiskt bete du kan skapa, som håller sig grönt och frodigt när de andra hagarna är sönderbrända. Tänk på allt liv du kan ge förutsättningar för – fåglar, grodor, salamandrar, spännande insekter, fiskar, fjärilar och mycket mer.

Det finns så mycket att vinna – för naturen, för vattenbalansen och för framtiden. Men vi måste våga stoppa i proppen igen.

Viktoria Nilsson