När våren och sommaren kommer funderar jag över olika sätt som jag knyter an till naturen.

Upplevelser på specifika platser är ett sätt. Att bada på östra Öland, där den unika smaken av brackvatten i näsan väcker en svärm av barndomsminnen. Att återvända till en plats, år efter år, och känna att man vet vad som händer där – och kan följa vad som förändras. Förra sommaren var ön inte lika torr i slutet av juli som den ofta är, vilket gav en fantastisk blomsterprakt. Jag minns särskilt axveronikan (Veronica spicata) på sandmarkerna vid Gårdby. I år är det annorlunda.

Axveronika, gulmåra m fl Foto: Stefan Svenaeus

Med biologföräldrar så har namngivning av naturens olika delar – växter, insekter, fåglar, moln – alltid varit ett sätt att upptäcka naturen. Den här våren har en app från Cornell University (Merlin) gett mig en ny dimension – den identifierar fågelläten med imponerande noggrannhet. Plötsligt blir kvitter och läten inte bara ljud utan individer: bofink, steglits, drillsnäppa. Att namnge blir som att bygga relationer – arter blir som ”gamla vänner”, som man med igenkänning kan möta på en ny plats.

Oväntade möten är ett tredje sätt som ger mig särskild glädje. Plötsligt springer en knubbig grävling över grusvägen tio meter framför mig. En stor blågrå trollslända som surrat runt mig en stund bestämmer sig för att landa på mitt bröst när jag sitter och läser min bok. Hen stirrar rakt in i mina ögon och vi betraktar varandra. Häromdan dinglade en lustig liten gulgrön larv med en röd tofs (Bokspinnarlarv, Calliteara pudibunda) plötsligt framför mig på stigen, hängande i en lång osynlig tråd. Ett överraskande vackert och fascinerande litet djur jag aldrig tidigare mött.

Bokspinnarlarv, Ivar Leidus, CC BY-SA 4.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0>, via Wikimedia Commons

Jag har ett öga för naturen. Den dyker upp i mitt medvetande var jag än är – insekten som glittrar i ögonvrån, de spirande bladen på träden när jag kliver av bussen, upptäckten av en ny exotisk – eller välbekant – växt när jag är ute och reser. Det är lätt att förstå var det kommer ifrån. Jag växte upp på Öland med ett rikt och varierat landskap där jag kunde röra mig fritt och jag fick tidigt lära mig att notera min omgivning. Sedan dess har jag gjort val som gör att min uppmärksamhet på och nyfikenhet kring naturen kunnat bli en meningsfull del av både mitt arbete och mitt vardagsliv.

Jag är miljöforskare och i den akademiska världen finns det många olika begrepp för att tala om vad natur, ekosystem, arter och landskap betyder för oss. Ekosystemtjänster, naturkontakt, biofili, biokulturella kopplingar, människa-natur relationer. ‘Relationella värden’ är ett relativt nytt begrepp som fått allt större uppmärksamhet som ett komplement till att förstå naturens instrumentella (nyttovärden) och inneboende (naturens värden i sig själv) värden. Relationella värden är meningsfulla relationer som vi utvecklar, både som individer och genom det samhälle och kultur vi är en del. Dessa relationer spelar stor roll för om och hur vi utvecklar en känsla av omsorg och ansvar för naturen.

Det sista är avgörande.

Sommar och semester är ett fint och viktigt tillfälle att se, känna, uppleva och förundras – men det räcker inte. Vi behöver handla och bidra på olika sätt till den brådskande omställning mot hållbarhet som är nödvändig i samhället. För naturens skull, för vår egen skull och för vår ömsesidiga samexistens. Hur och när blir du berörd av naturen? Var sker de meningsfulla mötena? Hur visar du omsorg? Vad ser du för sätt att bidra till samexistens? Hur kan regler och politik underlätta för detta? Detta är nyckelfrågor i min forskning – som jag är mycket nöjd över att delvis kunna utföra på Öland.

Maria Tengö