Det är nu det händer. I augusti fylls södra Ölands strandängar och tångbeklädda kuster av tusentals arktiska vadare. Det är flyttning och vadarna stannar till några veckor då de frenetiskt söker efter föda med sina långa näbbar djupt i tången, under stenar och i sanden. Allt för att lagra flygbränsle i form av fett inför sin nästa flyttningsetapp. Jag minns ännu min första säsong som ung fågelskådare och ringmärkningsassistent vid Ottenby Fågelstation på södra Öland. Stationen fortfarande brunmålad och lokaliserad strax norr om den vita fyrvaktarbostaden i sin tur uppförd vid fyren Långe Jan. Fyrsamhället har alltjämt behållit sin ålderdomliga charm, men fågelstationen är numera moderniserad, vitmålad och har solpaneler på taket.

Ottenby fågelstation

Det är nu många år sedan jag arbetade med ringmärkning på stationen för första gången, men doften eller snarare stanken av ruttnande tång som slog emot mig när jag drog vadarstövlarna på mig för att gå en runda runt udden, med påsar av jeanstyg och sandsåll i plast, för att vittja de vadaburar som snillrikt stod placerade på tången är för evigt inristade i mitt doftminne. Det var med stor nyfikenhet och förhoppning som morgonens första runda startade i mörkret innan solen gick upp och de större strandpiparnas lockläten ekade mellan strandstenarna då jag trevade mig ut i allt djupare tånglager. I
vadarstövlar sjönk jag djupt ner i den rödbruna ruttnande tången. Vissa dagar fångade vi flera hundra eller till och med tusentals vadare och det var ett intensivt arbete att ringmärka fåglar utan ring och kontrollera vilka som redan märkts på någon annan plats, till exempel på andra sidan Östersjön i Polen eller Baltikum, eller ett tidigare år på någon lokal längre söderut längs flyttvägen mot sydvästra Europas kustområden.

Kärrsnäppor

Idag har vi flyttfågelforskare andra metoder till hands för att studera flyttningen hos vadarna förutom ringmärkning och det kan innebära att vi observerar dem när de passerar förbi södra delen av Öland, med hjälp av radar eller laserkikare. Ytterligare möjligheter finns i den teknologi som möjliggör att vi kan montera loggar på enskilda vadarnas rygg fästa med en mjuk sele. Loggarna som samlar in positioner, acceleration och temperatur kan sedan leverera data till mottagare kopplade till GSM-nätet och data förs sedan vidare till min dator. För de mindre loggarna kan vi mäta ljuset och med hjälp av information om dagslängden kan vi räkna ut var fågeln befunnit sig en viss dag på året. Mätningar förs under hela året. Vi har lärt oss massor om vadarnas flyttning med hjälp av den nya spårningsteknologin. Inte bara vart de flyttar utan även hur de genomför sina flygningar, på vilken höjd och när, samt hur länge och hur ofta de rastar.

På Ottenby fågelstation har man ringmärkt fåglar och bedrivit flyttfågelstudier sedan 1946. Ringmärkningen standardiserades tidigt och det går nu att se hur antalen fångade fåglar varierar mellan åren och över tid. I dessa tider när klimatet förändras snabbt och vi också kan se att djur och växter påverkas är den här systematiskt insamlade informationen oerhört viktig för att avgöra hur olika fågelgrupper påverkas av just ett varmare klimat. Det kan försvåra för vissa arter, och de vadare som häckar på tundran i arktiska områden tillhör de fågelarter som är mest utsatta för negativa effekter från ett varmare klimat, då permafrosten smälter och trädgränsen drar sig allt längre norrut.

För mig personligen är tiden när vadarna flyttar en höjdpunkt då jag gärna beger mig till södra delen av Öland för att njuta av deras stora antal, rastning och tillfälliga närvaro.

Susanne Åkesson