Riksspelman Lars Svensson med hustru Solveig spelar folkmusik i Rune Jons äng vid en slåtterdag

Jag minns inte vem det var jag hörde i en diskussion om klimatförändringarna som sade att det som skrämde henne mest var möjligheten att de kan resultera i en värld där ingen längre lyssnar på Mozart. Jag kan inte säga riktigt varför jag tycker att det är ett sådant starkt och oemotsägligt argument. Naturligtvis vore det mer självklart att säga att vi skräms över att i det galopperande bortfallet av biologisk mångfald förlora omistliga arter i flora och fauna.

Men med kulturen är det som med naturen: egentligen behöver den varken stöd eller vård. Vad kulturen behöver är det samma som allt levande: det naturliga habitat där den kan växa och utvecklas. Kulturen är lika lite som floderna, skogen, haven något som finns för människan att bemästra och exploatera, utan finns liksom människan själv för sin egen skull och för det samspel som skapas då allt levande i slutändan delar samma livsbetingelser.

Kulturens habitat är människan och människans habitat är kulturen i lika stor utsträckning som naturen. Naturen klarar sig utan människan, men människan klara sig inte utan naturen. Och det vi menar med att vara människa finns inte utanför kulturen annat än som jägare eller villebråd.

Liksom kropp och själ finner sin enhet i en människa, finner mänskligheten
sin enhet i natur och kultur.

Budgetsanering, strukturrationalisering och tidseffektivitet är honnörsord för marknadernas ridderskap. Inget av de orden har någon betydelse för vare sig naturen eller kulturen. De är till för att förvandla natur och kultur till handelsvaror. Att kulturen envisas i sitt arbete också när den förefaller att helt
sakna rimliga förutsättningar tycks väcka ett sådant raseri i vissa hjärnkontors ekonomiavdelningar att effektivitetsjägarna tuggar fradga.

Med kulturen är det som med lantbruk och trädgårdsskötsel – det tar lång
tid, kanske generationers arbete, att skapa ett fruktbart klimat för växt och
utveckling, men det räcker med några månader av vanvård innan hagar
förbuskas och trädgårdsland gror igen. Kulturens innehåll är den kontinuitet
och den förnyelse som kulturen kräver. Kulturen är sitt eget innehåll – hur ska
världens alla bokföringsmatadorer kunna värdesätta den paradoxen?

Bilden av kulturen som lantbruk är på en gång exakt och fullständigt missvisande. Kulturen är inte rotfrukterna som ligger i jordkällaren, trädgårdens blommor som står nyskurna i en vas på bordet eller veden som
brinner i brasan.

Kulturen är vinden som gav det landskap liv där marken odlades,
blommorna växte och trädens kronor susade och lärde oss att förstå att det
är här vi hör hemma.

Niklas Rådström