För de Ölands-älskare, som annars kanske inte är så överdrivet religiösa, är väl det närmsta en religiös upplevelse vi kan komma, när våren infinner sig på Ön. Att få uppleva alla de ankommande flyttfåglarna och den unika växtligheten, som ger ett nästan exotiskt intryck jämfört med många andra delar av Sverige är naturligtvis en ren njutning.

Fast för de av oss som värderar just fågelskådningen högst är nog hösten ändå lite bättre, då en ny generation fågelindivider ökar på massan av flyttande fåglar. Dessutom är det ofta större chans att träffa på en del felflugna rariteter på hösten. På minussidan för hösten har vi naturligtvis vädret, som oftast är lite tuffare att hantera och växtprakten är såklart också förbi.

Liksom de flesta andra fågelskådare håller jag själv av tradition mest till på södra delen av ön, främst i Ottenby-området. Några andra av mina favoritlokaler är, föga förvånande, alla de små hamnarna på ostkusten. De är lätta att ta sig till, och de har alltid något att erbjuda både vår och höst – och de finns alla utmärkt beskrivna i den lilla boken Ölands Fågellokaler, utgiven av Ölands Ornitologiska Förening.

En av lokalerna som jag tycker är särskilt besöksvärd, är Kapelludden i Bredsätra socken. En fin maj-dag här slår det mesta enligt min mening. Ett mycket rogivande ställe och kanske en av de finaste fågellokalerna på östra Öland. Många vadare häckar här på strandängarna och runt Skedstadviken söder om själva udden och många fåglar rastar här under flyttningen. Bland tättingarna kan man ibland se den granna blåhaken och den rödstrupiga piplärkan. Vill man studera fågelsträcket över havet, slår man sig ner i lä bakom en sjöbod. Här är fint fågelsträck både vår och höst, men kanske allra bäst på hösten, med början redan på sensommaren då vadarna börjar röra på sig. Senare från och med september kommer tättingar och gäss. Här finns som sagt alltid något att se.

Förutom den fantastiska naturen, får man vid ett besök på den här lokalen, inte missa kulturen. Platsen har en lång historia. På medeltiden bedrevs här fiske och handel från det som då kallades Sikavarps hamn. Till kulturen får räknas Kapelluddens fyr som är byggd 1872 och är 32 m hög. Fyren, som numera är statligt byggnadsminne, uppfördes under ledning av arkitekten och mångsysslaren A.T. Gellerstedt och hade konstruerats av överfyringenjören Gustav von Heidenstam, och som efter honom kallats heidenstammare. Av denna fyrtyp finns fortfarande något dussin kvar runt Sveriges kuster.

S:ta Britas kapell är en kyrkoruin från 1200-talet (också känd som Långöre kapell), som sticker ut i det platta landskapet, och imponerar trots att det till stora delar är raserat och inte varit i bruk sedan 1500-talet. Tidens tand och flera stormar har bidragit till att så lite nu finns kvar, trots konserveringsinsatser ett flertal gånger under de senaste hundra åren.

Ett annat fornminne på platsen är ett över tre meter högt stenkors, som tros vara samtida med kapellet. De som bedrev fiske på denna plats på medeltiden påstås ha haft vissa riter vid detta kors för att få bättre fiskelycka. Även stenkorset har fått känna på vädrets makter, senast då det slogs i flera bitar under stormen Per 2007. En restaurering genomfördes samma år, så nu finns åter korset att beskåda i gott skick.

Vid det annars fridfulla Kapelludden finns en del, kanhända mindre kända händelser att redovisa, exempelvis ”Kapellkriget”. Den här händelsen började med att dåvarande fyrvaktaren på Kapelluddens fyr Oskar Olsson bestämde sig för att på sensommaren 1885 bjuda in representanter för godtemplarrörelsen till ett möte i kapellruinen. Eftersom detta var en ovanlig händelse samlades en stor mängd människor. Många av godtemplarna, med en skollärare Lindvall i
spetsen, var ditresta från socknar en bit norrut på Öland, men ett ansenligt antal lokalbor, vilka skulle övertygas om det förträffliga med avhållsamhet från alkohol, fanns också på plats. Läraren Lindvall började på ett engagerat föredrag i detta ämne, men blev snart avbruten och hånad av lokalbefolkningen som inte alls ville ta till sig av denna nykterhetspropaganda, och föredraget fick avbrytas. Folk bröt upp, och så snart man kommit utanför kapellmurarna utbröt ett stort slagsmål mellan godtemplare och ortsbefolkning. Tumultet blev så stort att det senare blev ett långvarigt rättsligt efterspel som det tog två år att slutföra. Dryga böter utdömdes för ett 10-tal av mötesdeltagarna.

En annan liten ”händelse” vid Kapelludden kan jag faktiskt själv bidra med och det är etablerandet av Sikavarps fågelstation.

Vid Ottenby fågelstation, där jag var aktiv vid slutet av 60-talet och 70-talet, bestämde vi att på hösten 1975 pröva med samtidig ringmärkning vid fågelstationen och vid fyrplatserna Segerstad och Kapelludden på Ölands ostkust, under ett par höstveckor. Även Utklippan i Blekinge skärgård deltog i projektet. Det skulle, förutom själva ringmärkningen, utföras vissa mätningar och vägningar samt bedömning av fettgrad (en då ganska ny metod) hos ett antal arter. För att få detta så rättvisande som möjligt samlades deltagarna i förväg för att samordna och försöka få dessa moment så lika utförda som möjligt. Jag hamnade sedan tillsammans med en kollega vid fyrplatsen på Kapelludden, där vi satte upp ett antal fångstnät i fyrträdgården och etablerade ett litet ringmärkningslaboratorium i ett av uthusen i fyrsamhället, och vad kunde då passa bättre än att kalla detta Sikavarps fågelstation, efter det
medeltida fiskarsamhället.

Projektet blev väl inte direkt ett av de mest högprofilerade, och inga större mängder fågel fångades under dessa två höstveckor, men förutom att ett antal fåglar märkta av oss kontrollerades på de andra märkplatserna längre söderut, gjordes ett ganska stort antal kontroller av ryskmärkta fåglar. Detta skedde i samband med kraftiga sydostliga vindar i månadsskiftet september-oktober. Flera arter kontrollerades, men merparten var talgoxar med ryska ringar. Det är lätt att minnas de där ryska talgoxarna, som framstod som särskilt tuffa. Ibland så tuffa att de gav sig på andra fåglar som hamnat för nära i samma fångstnät.
Talgoxen är alltså inte mesig, en sak som beskrivs bland annat i en färsk artikel av Kenneth Bengtsson, i tidskriften Anser nr 4 – 2025.

Och nu till eftertanken.

Det är alltså lätt att bli lyrisk och sjunga lovsånger över den sköna naturen och den till synes nästan orörda miljön……men, förpliktigar det oss då inte också att se till att bevara dessa skatter för framtiden?

En viss pessimism smyger sig på när man betänker att det ju obestridligen finns problem, stora som små. Alltifrån det globala, som att höga makthavare förnekar de stora pågående/kommande klimatproblemen och lägger all möda på exploatering och tillväxt, till mindre saker som t.ex. ett eftersatt underhåll av våra naturreservat och nationalparker.

Så vad gör man? Att stå på barrikaderna som under Fältbiologtiden i ungdomen, där det blev mer handgripligt i form av olika aktioner och demonstrationer, orkar kanske inte alla med längre, men det finns ju andra sätt att opinionsbilda. Till att börja med ska man naturligtvis utnyttja sina demokratiska rättigheter vid val, och just i år är det ju val. Då gäller det att verkligen övertyga sina folkvalda representanter att knuffa utvecklingen i rätt riktning. Ideella naturvårdande organisationer gör naturligtvis stora insatser, och att engagera sig där, vilket många redan gör med betydande insatser, stärker förstås ytterligare möjligheterna att hamna på rätt spår, vilket är ett måste.

Kanske är det lite att slå in öppna dörrar att påpeka ovanstående i ett forum som detta, men jag kunde inte låta bli när jag nu fick tag i pennan…

Så – fortsätt njut av den fantastiska våren här och nu, men tänk också på
framtiden !

Leif Ingvarsson