Och så kom den – november. Så stillsam och tillbakadragen bland sina månadssyskon. Inte mycket att fira i denna månad. Högtiderna handlar om döden, domen, änglar och för en del, spöken. November är tyst och stillsam, den bara är inför krävande december. Det är vanligt att uttrycka sin aversion mot november, att den är en tråkig, ointressant och alldeles hopplös månad. Men vad vore de andra månaderna utan november? Och vad vore vi utan november? Denne elfte månad i vår kalender fungerar som relief till de andra tiderna och gör att vi orkar.

Min Ölandshistorik har gett mig en novemberkärlek – ingen annanstans uppvisar november så många nyanser av grått. Kontrasterna mellan månaderna är så stor på Öland.

Första gången jag mötte Öland var maj 1968 när vi hoppade av färjan från Revsudden. Vår mellanstadielärare hade planerat, tillsammans med oss femteklassare, en rundresa på Öland med buss. Vi stannade vid kända fornminnen och en liten exkursion på Stora alvaret hann vi med. Och vi var på en riktig! äng, Vickleby löväng. Allt gjorde stort intryck på en elvaåring från norra Kalmar län. Det var verkligen som att komma till ett annat land. Alla fornminnen, annat sätt att bygga, alla dessa blommor och alla dessa fåglar! Hänförande och omtumlande!

Och så sent sjuttital, unga och biologibesatta åkte vi till Öland så ofta vi kunde. Vi var där i mars – kallt och ogästvänligt. Vi var där i april då det började spira och i maj som vällde fram i en för oss helt betagande skönhet. Det blommade, det doftade, det sjöngs och nästan alltid Östersjön som glittrande bakgrund. Orkidérikedomen, fågellivet så mycket som inte fanns i norra Kalmar län fanns på Öland. Juni som maj – översvallande som gick över i juli med mättade färger. Ölands vägrenar – vilka färger; rödklintens djupa röda mot lila, vildmoroten, blåelden och cikorians blåa färg – det är så vackert så vackert och så mycket. Och vi var där i augusti och hängde i till ungefär v.42 men sen var det stopp. Inget Öland från oktober fram till mars

Och så efter nästan 40 år köpte vi ett hus i Triberga, södra Öland. En sådan lyx efter alla övernattningar i bil, i tält, fuktiga campingstugor och lyhörda vandrarhem. Att hitta egna ställen, att ha en fast punkt att utgå ifrån ger en annan upplevelse.

Och vi fick Öland i november. En så vilsam upplevelse. Alvaret i november ger en förnimmelse av den gråskala som riksdagsväven ”Minnet av ett landskap” visar. Den sägs bestå av 200 olika grå nyanser som vävts av lin från hela Sverige.

November ger oss reliefen till det blommande, sjungande Öland. Ger oss lugnet och tystnaden som behövs efter juli med bilköer, minigolf och smattrande flaggspel. Tyst och grå och balsam för själen. Ge oss 200 nyanser av grått!

Mona Jensen