Det ger alltid nåt.

Jag är fågelskådare. Som för så många andra var det min väg in i glädjen att upptäcka och se nya arter och det blev i sin tur en väg till att njuta av naturen. Det har även kommit att innehålla artglädje för andra organismer och tillfredsställelse över att vara ute.

För egentligen tycker jag den allmänna upplevelsen av naturen är det viktiga men jag hade inte fått den om det inte vore för artjakten. Promenaden mellan Södra och Norra Ottenby lund i slutet av maj, utan någon särskilt intressant fågel är kanske ändå den stora behållningen, men utan vetskapen om att gyllingen kan flöjta till någonstans hade vi kanske inte gått hela vägen.

Man tvingar sig upp i gryningen för att få uppleva arter, och man får då, oavsett hur många eller tunga arter man ser, uppleva en gryning. Något de flesta människor inte får uppleva särskilt ofta.

Och det ger alltid nåt.

Trivialarter är inte alltid så triviala. Nuförtiden ägnar jag skådning mer tid igen efter att ha börjat skåda nästan enbart lokalt i mitt närområde. Här blir små upptäckter stora och principen ”alltid ger det nåt” är sällan så gällande som här. Och skulle det någon gång ske stora upptäckter blir de på lokal nivå närmast legendariska. Här är artjakten ständigt pågående och ägnas mycket tid men det är nästan alltid de små upptäckterna man tar med sig hem. Liksom tillfredsställelsen av att ha varit ute.

Tanken på att något kan hända är ofta lika viktigt som att det någon gång händer. Och när det väl händer skapar man en buffert av förväntningar som räcker som bränsle för att komma ut till nästa gång det händer, när det än blir.

Man behöver guldkornen ibland, men det märkliga är att jag aldrig kommer hem missnöjd. Här är förstås alla olika, men jag är alltid nöjd med att ha kommit ut, även om det inte gett något särskilt.

Men det ger alltid nåt.

Fredrik Herrmann