I hela mitt liv har jag nästan varje år tillbringat en eller flera veckor på Öland. Min far, som var biolog och gymnasielärare, såg noga till att vi minst någon vecka varje sommar besökte ön. Sommarstugan i Färjestaden var utgångspunkten för utflykter till olika sevärdheter. Vissa platser återkom vi årligen till. Södra Ölands alvar med blommande orkidéer och Albrunna med Våradonisen (Arontorpsrosen) var givna besöksmål i maj. Likaså skulle Gråborg med Borgs hage besökas för att se Flugblomstern, samt Mittlandsskogen med Ismanstorps fornborg. Gärna också en tur norrut mot västra sidan med Äleklinta och Neptuni åkrar och också de artrika strandängarna på östra sidan.

Under årens lopp har jag successivt med bil eller cykel eller till fots rört mig över hela ön och fascinerats av den enorma variation som erbjuds vad gäller flora och fauna. Redan i mars, när dagarna blir allt längre, vaknar ön till liv, för att under april och maj formligen explodera i färgprakt, ackompanjerat av fågelsång. Efter att ha permanent bosatt mig på Öland, har jag nu ynnesten, att närhelst jag vill besöka öns alla delar. Att ön har ett generellt strandskydd på 300 meter är av oerhörd vikt när det gäller möjligheten att fritt ströva över strandängar och nära stränder och vattendrag.

Det finns många platser på ön som lämpar sig för rogivande och utflykter och reflektion. För mig är en sådan plats Ismanstorps fornborg. Här har jag flera gånger under ett stundom ganska hektiskt arbetsliv fått möjlighet att i historisk miljö, bland blommande timjan och omgiven av fågelsång slå mig ner och ”bara vara”. Ölands södra alvar är en annan given sådan plats. Att på våren vandra ut på det blommande alvaret och skåda ut över den vida öppenheten… Här ges möjlighet till ytterligare reflektion och insikter.

Andra sådana ståtliga och rogivande platser är Södra Greda och Högenäs orde på nordöstra Öland. Dessa åsar har i maj en omfattande blomsterprakt. När man vandrar på dem har man dessutom en fantastisk utsikt över land och hav. Mången gång har jag slagit mig ner på en sten, som är en del av de lämningar som finns av järnåldersbyn på åsen som skjuter ut som en udde i Södra Greda, för att beundra utsikten och njuta i stunden. Ofta har jag då också underhållits av näktergalens intensiva och variationsrika sång. Tänk att just här bodde det människor i en by för mer än 1500 år sedan! Visst har vi i denna tid ett ansvar att vårda och bevara öns natur till glädje och gagn för kommande generationer.

Med tiden har jag blivit alltmer förtjust i murgrönan (Hedera helix) på Öland. Den är en spännande växt med sina två livsstadier. I antikens romarrike var det latinska ordet Hedera benämningen på murgrönan och anses språkligt kopplas till begrepp som ”gripa” eller ”klänga sig fast”. Artnamnet helix lär komma från antikens grekiska och betyder ”slingrande” eller ”vriden”.

Många ser den som en krukväxt och med sina glansiga och flikiga blad får murgrönan ofta bidra med grönska i en blomsteruppsättning. I trädgårdar i södra Sverige används den som marktäckare eller spaljeras upp som en avskiljare eller ”häck”. Det uppskattas att den är vintergrön. Men särskilt på Öland är den vanlig och friväxande. Här kan man verkligen få uppleva murgrönan när den får utvecklas i all sin prakt.

I sin ungdom ålar sig murgrönan fram över marken. Den slingrar sig över stock och sten. Griper tag där den kan. Skjuter ut långa revor som slår rot med jämna mellanrum. Delar sig i nya utskott, som kryper vidare åt alla håll. Den håller gärna till i skuggig lite fuktig mark och lätt dold. Men den klarar också torka bättre än man kan tro. Med tiden kan den bilda en grön matta som döljer marken. Men den vill komma upp från marken; ju högre, desto bättre. Så när helst den når ett träd eller i nödfall en buske, griper den tag och börjar klättra upp mot dess krona. Den håller sig fast med de små häftrötterna som växer ut längs stjälken. Den skickar ut sidoskott mot trädets grenar. Murgrönan är inte kräsen gällande val av träd. Vilket som helst duger, men ska växten kunna bli gammal, behövs ett kraftigt träd som orkar bära dess tyngd och har en lång livslängd.

När murgrönan kommit upp i höjd överger den sitt ungdomsstadium och går över i ett vuxenstadium. Detta kan dröja 10 år. Bladens struktur ändras från att ha varit flikiga till att bli mer romboida eller hjärtformiga (murgröna som kontinuerligt klipps som häck eller hålls ner uppnår aldrig ”vuxenstadiet”). När den väl nått toppen av trädet, gärna tio meter upp eller mer, upphör klättringen. Då bildar den istället buskiga grenar som inte längre behöver klänga fast mot trädet. Äntligen kan den då på sensommaren börja blomma, med visserligen diskreta, men väldigt nektarfyllda blommor, som lockar humlor och bin. Så småningom utvecklas små, runda frukter som framåt våren mognar och blir svarta.

För oss människor är plantan – och då särskilt bären – giftiga. Men för fåglar är de en delikatess. Genom att äta bären sprider de kärnorna som inte påverkas av fåglarnas matsmältning.

Murgrönan snyltar inte på värdträdet utan klänger sig bara fast. Näringen tar den från marken. Om trädet är tillräckligt gammalt och håller för murgrönans tyngd, blir trädet så småningom nästa helt övertäckt av murgrönan. Murgrönan kan bli väldigt gammal, det påstås uppemot 400 år. Med tiden utvecklar den en stam som till utseendet liknar en ekstam och kan vara mer än 20 – 30 centimeter i diameter.

Mot slutet av september och in i oktober, när träden fäller sina blad lyser murgrönans blad i mörkgrön färg och ger en bild av att vissa träd fortfarande står sommargröna. Det är sedan en sällsam syn att mitt i vinter upptäcka träd, som tack vare murgrönans heltäckande klädsel är helt grönklädda trots snö och minusgrader

Murgrönan är vanlig och finns spridd över hela Öland. Om man vill se hur den både täcker marken och klättrar i träden kan man med fördel besöka Nunnedalen, strax söder om Vickleby längs väg 136. Här klättrar den ofta i hasselbuskar, som inte klarar dess tyngd särskilt bra. Därför är det ont om äldre exemplar i detta område.

Vill man se riktigt gamla exemplar, som täcker hela trädkronor (vanligen ekar), kan man vandra Karumleden från byn Karum. Om man går norrut och sedan västerut längs leden kommer man så småningom till en äng och hagmark med en höjd. Här finns en bänk, där jag suttit många gånger och insupit en rogivande sinnesfrid och samtidigt skådat ut över hagmarken med gamla ekar som är helt övervuxna av murgröna med grova stammar.

Jag har ibland pausat (trevlig fikaplats) vid Rönnerums fornby och här finns också några riktigt gamla murgrönor, varav några klättrat upp på äldre furor och där förstärkt trädens gröna kronor.

Det är förresten lätt att ta sticklingar från murgröna och sätta i vatten eller fukthållande lätt jord. Om man vill ha många plantor blir detta med lite tålamod avsevärt billigare än att köpa.

Anders Nylander