Dessa rader skriver jag i början av september ifrån trädgården i Kåtorp på mellersta Öland. Det är under den här tiden på året som många av småfåglarna flyttar söderut mot Afrika. Från mitten av augusti till mitten av september försvinner den stora massan av fåglar från Öland, Sverige och Europa. Jag kan dock se några i lite större antal nu i början av september så som svalor, flugsnappare och lövsångare. Denna grupp av småfåglar flyttar uteslutande om nätterna i våra trakter, utom svalor och seglare som även kan flytta dagtid. Man ser alltså de flesta bara när de rastar och födosöker. Det är många av dessa småfåglar som flyttar så tidigt på hösten och det gäller nästan alla sång-fåglar från lövsångare till trädgårdssångare, alla flugsnappare, stenskvättor, buskskvättor, rödstjärtar, svalor och tornseglare. Alla dessa nämnda arter och grupper av fåglar flyttar till områden söder om Sahara i Afrika och jag vill benämna dem som våra ”Afrikagäster”. Vi märker att de flyttat genom att de är borta. Tornseglarna är till exempel borta redan ifrån mitten av augusti då det oftast fortfarande är sommar.

Fågelflyttningen mellan kontinenterna Europa och Afrika har sannolikt eller rättare sagt har uppkommit från Afrika till oss i Europa. Alltså att fåglar som levde i Afrika började flytta norrut. Att kunna passera den stora Saharaöknen såväl höst som vår är idag en stor utmaning och det är helt fantastiskt att de klarar av detta. Fåglar är verkligen anpassningsbara bara förändringarna inte går för snabbt utan att evolutionen hinner med. Går vi några 10 000-tals år tillbaka i tiden var öknen betydligt mindre med större områden bevuxna med gräs, buskar och träd och då kunde dess flyttfåglar kanske passera den kritiska delen under en natt. Idag med den utbredningen som nu föreligger av öknen tar det minst fem till sex flygnätter med överdagningar ute i öknen under den varma delen av dygnet. Fenomenet att flyga över öknen nonstop under hela dygnets alla timmar har konstaterats för några fågelarter, bland annat för trastsångare och dubbelbeckasin. Det har avslöjats tack vare användande av den modern tekniken med loggar på några individer som har återfångats efter ökenpassagen. Dessa fåglar flyger på riktigt höga höjder över öknen (3 000 meter eller mer) och de flyger som högst om dagarna eftersom de försöker undvika den varma ökenluften. Kallare luft ger dem möjlighet att hålla rätt vätskebalans. Av dessa fåglar som jag nämner som våra ”Afrikagäster” finns extra många här på Öland och förutom de redan nämnda finns också höksångare, näktergal, törnskata, kornknarr, årta, sommargylling och ängshök samt några fler som alla passerar Saharaöknen två gånger per år. Vi har alltså många fåglar som vi tycker hör samman med Öland som är sommargäster hos oss och kan benämnas som ”Afrikagäster”. Vi har dem alltså till låns och de förgyller verkligen fågelupplevelserna under sommarmånaderna. Tänk om Saharapassagen inte skulle fungera, då hade vi inte gök, näktergal eller ängshök och vad vore Ölands fågelfauna då?

Senare under hösten kan man dock se enstaka individer här på Öland av dessa ”Afrikagäster” men den stora massan av dessa arter är då redan i oktober nere i Afrika.

Men stopp där, det är ju ”våra småfåglar”, för hos oss människor är det ju så att det är där man föds som betecknar ursprunget, för jag som är född i Närke är alltid en närking. Alla dessa fåglar som jag kallar ”Afrikagäster” föds ju i Europa / Sverige /Öland och då är de väl ”våra fåglar” kanske vi tycker. Det finns ytterligare ett sätt att se på detta som jag stött på i Italien. De motiverar att det är deras rödhakar och trastar som övervintrar där och inte våra eftersom de är ju längsta delen av året på deras lands marker.

Från 1999 leder jag en större studie på flyttfåglarna i Kalmarsund och runt vindparkerna Utgrunden och Yttre Stengrund finansierat av Statens Energimyndighet. En större rapport från den studien kom under 2005 i samarbete med Lunds universitet. Den senaste rapporten från projektet kom 2011 publicerad i Naturvårdsverkets rapportserie.

I Kalmarsund, som är en stor flyttningsled för sjöfåglar, av Europiskt mått, genomfördes dessa mångåriga studier. Tack vare goda kontakter med militären gav det mig möjligheten att få filmer av radarskärmen under dygnens alla timmar från den stora militära radarstationen på södra Öland. Filmerna kunde analyseras och alla fågelekon kunde beläggas med tid och var de flög. Dessa resultat kunde jämföras med tre parallella observatörers observationer med artbestämning och uppskattat antal fåglar i flockarna under angiven tid. Övervakningen skedde under tre vårar och tre höstar varje säsong under en dryg treveckorsperiod. Det var huvudsakligen ejdersträcket som undersöktes hur de flyger när de mötte vindparkerna. På den tiden fanns det sju vindkraftverk ute i sundet på Utgrunden samt fem vindkraftverk på Smålandsidan men ute i havet på Yttre Stengrund. Det var jag som bevakade sträcket från fyren Utgrunden mitt ute i sundet och Johan Petersson vid Olsäng innanför Yttre Stengrund samt Lennart Carlsson vid Eckelsudde på Ölands sidan. Det blev ett gigantiskt material som insamlades och som har analyserats. Resultatet blev att flockarna av sjöfåglar som hade riktning mot vindkraftverken under rådande god sikt dagtid väjer med start en till två kilometer innan de når raden av de sju vindkraftverken på Utgrunden och likaså vid de fem verken vid Yttre Stengrund. Nu drygt 20 år senare är det allmänt känt att sjöfåglarna väjer innan de passerar havsplacerade vindparker, vilket visats från studier i Skåne, Danmark och Tyskland med längre studieperioder och större vindparker än de här i Kalmarsund.

Efter de få konstaterade kollisiontillfällena räknades det ut att för sjöfåglar i Kalmarsund rörde det sig om ca 11 – 14 fåglar som förolyckas per år på dessa 12 vindkraftverk som är 100 meter höga. Då ska man beakta att det då rörde sig om ca 1,5 miljoner fåglar som passerar i Kalmarsund per år. Det gavs mig möjlighet från Naturvårdsverket och Energimyndigheten att gå vidare med en fortsättning på studien i Kalmarsund med två egna marin-radar till hjälp. En radarskärm monterades som noterade sträcket horisontellt och en vertikalt ute på fyren Utgrunden. Då kunde det efter många års studier konstateras att sträcket av sjöfåglar och småfåglar vid förekomst av dimma steg till höjder av 300 meter till 600 meter ovan havsytan i Kalmarsund. De flög dag som natt ovanför dimman och passerade detta uppträdande hinder. Under vårarna kunde det också konstateras att nattsträcket av sjöfåglar sker på klart högre höjder än på dagen. Över 200 meter på natten och 5 – 100 meter på dagen. Det visar att fåglarna i medeltal har goda möjligheter att parera och undvika risk för kollisioner när de möter olika hinder och omständigheter som tillkommer under deras flyttningsresa.

Jag har därefter gått vidare (start 2003) med min konsultfirma JP Fågelvind genom att driva många projekt med studier före man vill bygga vindparker, under det att man bygger och sedan efter då de är i drift. Det är projekt i huvudsak på land i skogen. De flesta projekten har på senare år blivet i norra delen av Sverige så som i Hälsingland och Jämtland, men även några i Småland och ett större i Östergötland. Man tar idag först reda på vilka fåglar som finns i skogen där vindparken planeras. Därefter tas hänsyn till förekomsten av örnar, andra rovfåglar, lommar och andra rödlistade arter samt våtmarker. Detta gör att den önskade vindparken oftast får bantas ned kraftigt då föreslagna skyddsavstånd är rätt stora t.ex. för örnar en radie av 2 – 3 km runt boet. En kilometers radie runt häckningar av lommar samt flygvägen mellan fiskesjön och häckningstjärnen för smålommar bör vara fri från vindkraftverk (skyddszoner finns angivna i Syntesrapport fåglar och fladdermöss 2017). När vindparken bestämts (får tillstånd) har en fågelinventering alltså genomförts ett eller några år innan bygget påbörjas och då kan man samla in uppgifter från åren de byggs samt några eller helst upp till fem år efter de sattes i drift. Det är de olika länsstyrelserna som bestämmer om ett sådan kontrollprogram ska genomföras och i vilken omfattning det ska ske på. Därefter kommer vi fågelinventerare in med bud på att genomföra sådana studier och
vindkraftsbolagen väljer sedan bland offerterna vem som får göra studien. Resultaten visar att det går att se vad som händer vid häckningar av de mer vanliga rovfåglarna så som tornfalkar och ormvråkar. De mer ovanliga rovfåglarna som örnar, pilgrimsfalk och fiskgjuse tar man ju hänsyn till och använder gällande skyddsavstånd om det ska byggas vindparker. På många platser har även dessa arters bon och reproduktion studerats före, under och efter man byggt vindkraftverk på som närmast gällande skyddsavstånd. Resultaten är samstämmiga: de flyttar inte sina boplatser efter att vindparken uppförts på ett betryggande avstånd. De vanliga rovfåglarna ormvråk och tornfalk flyttar mestadels sina bon eller breviret om de legat i vindparksområdet. De nya boplatserna hamnar ca 500 meter bort från närmaste
vindkraftverk eller upp till en kilometer bort från vindparken. Liknande resultat har erhållits i flera parker för hackspettsarterna spillkråkor och gröngölingar men då förflyttningar till högst 500 meter bort från vindkraftverken. Stor- och smålommar är kvar vid sina häckningssjöar eller häckningstjärnar efter det att vindparker varit i drift ett antal år, så även där fungerar uppenbarligen rådande skyddsavstånd.

Fåglarna som lever i skogen är mycket anpassningsbara efter det att man uppfört vindkraftverk och det är ingen risk att det ska ske utplåning av några fågelpopulationer.

Våra ”Afrikagäster” på Öland och i övriga Sverige, som jag skrev om i början, flyger över hela Europa med tiotusentals vindkraftverk som de passerar såväl höst som vår. De flesta av dessa fåglar flyger om natten som lägst på höjder av 300 – 400 meter men oftast på betydligt högre höjder. En del av dessa långflyttande fåglar flyger även över Alperna, så då måste de flyga på riktigt höga höjder.

Jan Pettersson