Några tankar om oss människor på jorden i allmänhet och på Öland i synnerhet

Vår öländska natur är i förändring, liksom synen på vårt kulturarv. I början på 1900-talet ägde många bara en ko, som var en viktig del för att överleva. Kon gav mjölk, kött och var det dragdjur man hade att tillgå på sina små åkrar och tegar. På bara några generationer har utvecklingen rusat iväg så hastigt att många av dagens människor inte längre inser sin och sin arts skörhet. Det är betänksamt. Men nu måste vi alla börja att agera klokt. Mycket positivt är att allt fler, i alla åldrar över hela världen, engagerar sig och antar utmaningen. Vi ska förstås inte behöva återgå till existensminimum. Själv har jag levt ett drygt halvt sekel nu; en bråkdel av mänsklighetens historia och en oöverskådligt liten del av livet på vår jord. Jag tänkte här nedan dela med mig av mina tankar och reflektioner över den historiska utvecklingen och vad vi har framför oss.

Historiskt talas det mest om uppfinningen av hjulet och hanterande av elden. Av vikt var också när vi började domesticera djur och växter. Då fick vi en allt större chans att överleva. Det har skrivits hyllmeter om mänsklighetens spridning över planeten och hur områden och världsdelar skildes från varandra.  En helt avgörande del för hur världen ser ut idag var när människor klarade att bygga fartyg som hade kapacitet att korsa världshaven och föra med sig människor, djur, växter och inte minst effektiva vapen. Många arter har spridits sedan kolonialtiden runt jorden, även på Öland. Där de då hamnat/hamnar kan de bli invasiva och inverkar på de ursprungliga levnadsformerna. Frågan är vilka arter som kommer att överleva och vad de får för inverkan på varandra. Med dem bildas det sannolikt nya biotoper och ekosystem. Tyvärr fattigare än de som nu finns.

Nu till närtid och Öland. De flesta i min släkt har levt på Öland i generationer. Om jag dyker till början av förra seklet så föddes min farmor 1903 i Jordhamn. Resterna av gården finns fortfarande kvar med den lilla ladugårdens ruin som ligger en liten bit uppe på slänten. Att det var fattigt och eländigt är lätt att förstå, med steniga små tegar och horvor att bruka. Farmors far arbetade som så många andra också med stenarbete för att familjen skulle överleva.

Världen hägrade för ungdomar. Farmor emigrerade till Amerika, efter en kort period i Stockholm, där hon arbetade på Berns salonger. Väl i Brooklyn, New York, blev hon presenterad för min farfar av bekanta. De gifte sig och återvände så småningom till Öland och den gård i Kvarnstad där jag är uppvuxen.

För den som vill fördjupa sig i de öländska utvandrarnas levnadsöden kan jag rekommendera boken ”Mitt liv i Sverige och Amerika och i det stora kriget” på Lts  förlag. I boken berättar Einar Eklöf, från Vället i Sandby socken, för Anders Johansson om sin barndom på Öland vid sekelskiftet, om sina år som skogsarbetare, som soldat i första världskriget och som bonde efter hemkomsten (Lts förlag).

Under efterkrigstiden fanns en politisk vilja att förbättra levnadsvillkoren för människorna i vårt land. Många började då flytta från landsbygden in till staden. Det satsades bland annat på utveckling och forskning vilket också innebar en betydande förändring för jordbruket som skulle rationaliseras. Blanka fina bilar körde upp på gårdsplanerna och herrar med hatt, rock och portfölj steg in i köken. Där de presenterade fantastiska produkter som kunde öka produktionen av skördar, mat och foder. De växtskyddsmedel som presenterades var inte särskilt undersökta i större studier på den tiden. Det sprutades i början friskt med bland annat DDT.

När jag föddes 1957 hade mycket hänt i Europa. En ny brytningstid stod för dörren. Bilen började bli allmän, användningen av fossila bränslen sköt i höjden och TV-n promenerade in i vardagsrummen. Torp och stugor på Öland befolkades med stadsbor sommartid och jordbruken började sakta förändras. Allt medan traktorerna rullade in åldrades de sista arbetshästarna, kamraten fick leva sin sista tid på gårdarna. Några få av befolkningen saknade sina hästar och det återfanns lite här och där, en och annan ”ny” häst. Hos oss i Kvarnstad kom det en liten shetlandsponny, ett föl 1960.

Djuren mådde bra efter lyckosamt avelsarbete och ökad kunskap om foderstater och foderproduktion. De växte snabbare och producerade mer mjölk och kött.

Vi barn växte upp i en tid där vi var glada och lyckliga. Vi lekte och lekte så vi nästan lekte ihjäl oss som Astrid Lindgren sa. Som bondbarn var det en naturlig del att även utföra olika enkla arbetsuppgifter. Det var jättekul att pumpa och spruta fruktträden så ångan rök! Det är naturligtvis numera inte tillåtet som alla kan förstå.

Jag var ett nyfiket barn som ofta låg med rumpan upp och näsan i marken. Blommor, insekter och djur var underbara upplevelser. En igelkottshona gjorde ett bo i en liten halmhög på vår loge. Vi blev tvungna att flytta lite på boet för att det inte skulle komma till skada. Hon hade gjort flera gångar in till boet där det låg fyra blinda rödblå små ungar med glesa mjuka vita taggar. Flytten var helt okej för honan och ungarna kom senare fram pigga och fina. En annan gång låg jag en lång stund och kikade på tre små vesslor. Ungar som lekte för fullt runt ett ”lehål”. Ett skarpt läte och de försvann blixtsnabbt. Honan tittade oroligt åt mitt håll innan hon också försvann.

I mina tonår hittade jag en döende igelkott med sår och bölder i trädgården. Jag skickade in den för analys. Svar kom, igelkotten var tyvärr under förruttnelse vid ankomsten men en trolig dödsorsak var förgiftning. Nu började det komma rapporter om förödande efterverkningar av de starka kemikalierna som brukats. Flera förbjöds raskt i Sverige. Miljömålsarbetet har sedan dess gett stor effekt i Sverige och dagens preparat är mer kontrollerade i stora studier inför godkännande och det krävs även numera särskild utbildning för yrkesmässig användning. Ur global synvinkel har Sveriges jordbruk utvecklats till bland de miljömässigt främsta länderna. Där finns det säkert också fler möjligheter att utveckla.

Samtidigt har här på Öland invånarantalet eskalerat lavinartat sommartid. Jag tänker då på våra urbaniserade vänners behov av rekreation, natur och inte minst nöje med för och nackdelar för landskapet. På norra ön finns flera olika typer av kuster som alla är lika fascinerande och lockar många människor. Sommarstugor, villor och hus som blir allt större och lyxigare liksom stora campingar och restauranger breder ut sig.  Många hus placeras också väldigt nära områden som är känsliga, med stora natur- och kulturvärden som mer eller mindre exploateras. Nästan varenda liten gräsväg slutar numera med ett antal stugor. Husbilar trängs i mängder på alla upptänkliga vägar där de kan ta sig fram. Cykla är ett bättre alternativ för besökare. Vandra kanske är allra bäst. Det finns all anledning att vara försiktig med hur vi hanterar vår omgivning. På ön är, till skillnad från fastlandet, risken förödande för de unika livsformer som hittat sin fristad här. Natur kan ge en fantastisk rekreation där det går att hitta friden, lugnet och den återhämtning som många behöver i dagens samhälle. Tillgången till Öland är öppen för alla, och så bör det förbli. Då går mina tankar till de mindre bemedlade människorna i städernas förorter som så väl behöver miljöombyte. Det finns redan pensionat och vandrarhem som går att rusta upp för en överkomlig summa. Det skulle inte vara omöjligt att även bygga enkla boende för den gruppen människor. Där de människorna skulle kunna få möjligheter att till ett rimligt pris semestra på cykel eller liknande.

Inte långt från där jag nu bor (Högby-Sandby, sedan 1982) ligger ett fågelreservat. Där finns mängder med liv, fåglar, växter, insekter och det är numera en av de platser där den grönfläckiga paddan återinplanterats. Markerna betas sedan mycket lång tid tillbaka av unga nötkreatur. Förr sällskapades kvigorna också tillsammans med byns hästar. En biologisk mångfald har skapats på denna plats mellan människor och djur i över tusen år nu. Det kommer vi att kunna fortsätta njuta av här tack vare att det är ett fågelskyddsområde. Liknande skydd finns också på många platser över jorden. Förutsättningarna är att förståelsen och kunskapen bland människor ökar. Det finns mycket att lära, ta intryck av för att förstå sambanden.

Grunda laguner omgivna av betade strandängar har här givit upphov till en fågelfauna som även för öländska förhållanden är  ovanligt rik och omväxlande.

Exempel på fåglar du kan få se: häckande tofsvipa, större strandpipare, skärfläcka, småtärna, rödbena, skrattmås, fiskmås, silvertärna, ejder, svärta, gravand, gräsand, snatterand, årta, skedand, grågås knölsvan.

Tillfälliga besökare vår och höst (rastande): kustpipare, myrspov, brushane, spovsnäppa, gluttsnäppa, kärrsnäppa, småspov, skräntärna.

Vi människor behöver nu snabbt ställa om våra liv. Var och en av oss behöver stanna upp och tänka till. I varje sammanhang kan var och en ta beslut som leder mot en bättre framtid.

Planeten kommer att kunna återhämta sig, men det kan komma att ta åtskilliga sekler, kanske några hundra år.

För min del tänker jag positivt och hoppas att det kan sprida inspiration och ringar på vattnet. Ju fler desto bättre. Teknik och vetenskap är framåtgripande. Att återupptäcka viktig kunskap är också en tillgång, till och med nödvändigt. Det finns många exempel och det arbetas med nya och nygamla strategier inom flera olika områden. Vi är ju komna en bra bit in i ett nytt sekel nu, och det behövs viktiga insatser. Våra olika förmågor har alla kvaliteter som går att använda till utveckling. Vi behöver ta alla chanser för att tillsammans klara det. Jag tror på kunskap, insikt, förståelse, samarbete och tolerans.

Ingen människa behöver särskilt mycket för att leva ett gott liv.

Njut av livet, allt liv, lek med barnen. Engagera Er, stötta ungdomar – i alla samhällsklasser – det är deras liv, framtid och förhoppningar det gäller.

Maria Bertilsson