November

Så var vi inne i november, den mest trista månaden på året enligt många, men detta torkans år torde väl smattrande regn låta som ljuv musik i alla ölänningars öron. En fantastisk liten varelse som är expert på att överleva sommartorkan på öländska alvarmarker är den lilla gälbladfotingen Tanymastix stagnalis, som nu lever upp och välkomnar höstens regn precis som vi.

hallkarsraka

Hällkarsräka Foto: Pav Johnson

Dess svenska namn är hällkarsräka och den tillhör kräftdjuren och är väl anpassad till att leva i temporära småvatten utan fisk. Gälbladfotingarna har funnits på jorden sen juraperioden, för 200 miljoner år sedan. Vår öländska kalksten, full av fossiler, är 500 miljoner år, från perioden ordovicium. Den lilla hällkarsräkan på max 16 mm är alltså som en levande fossil skulle man kunna säga. Den är halvgenomskinlig och ljusgrön till brungrön i färgen. Namnet bladfoting säger något om dess utseende då dess många ben ser bladliknande ut, vilka ständigt är i rörelse när den alltid simmar på rygg, vilket ser väldigt lustigt ut. Benen virvlar upp mikroorganismer som den äter och virvlar även fram mer syrerikt vatten då det blir syrefattigt i stillastående vatten där den lever.

Vätar kallas vattensamlingar på alvarmark som någon gång under året torkar ut. I dessa vatten kan därför inga fiskar leva medan flera insekter med vattenlevande larvstadium klarar det mycket bra då de hinner utvecklas till flygande insekter innan vattnet torkar ut, exempelvis vattenskalbaggar, trollsländor och nattsländor. Hällkarsräkan har en annan metod genom att bilda torkresistenta ägg som klarar sommartorkan.

På våren kläcks äggen och en första generation är igång under april-maj. Temperaturen stiger snabbt i vattensamlingarna och utvecklingen kan gå så fort att de blir könsmogna på 1-2 veckor. Hanen har kraftiga antennbihang för att hålla fast honan under parningen och honan syns tydligt då hon bär på en rundad äggsäck som är lysande röd. När vattensamlingarna sen torkar ut överlever äggen sommartorkan på marken och vinden kan sprida äggen så de hamnar på både lämpliga och olämpliga ställen. Därmed kan den t.o.m. dyka upp i vattenfyllda hjulspår. Förekomsten på Öland är stabil men naturligt fluktuerande och finns framförallt på Stora Alvaret.

När höstregnen sen sätter igång kläcks dessa ägg och vi får en andra generation under september-november. Sent på hösten lägger honorna vilägg (cystor) som överlever både infrysning och torka under vintern. Dessa ägg stannar i sin utveckling och vilar tills våren kommer. Äggen kan förutom med vinden även spridas med fåglar till andra vattensamlingar då de lätt fastnar på deras ben.

Namnet hällkarsräka antyder att de även förekommer i hällkar som är fördjupningar i granitberget längs kusten där de förekommer i Uppsala län. Den har även påträffats i Skåne, Blekinge och på Gotland. Den kan finnas på ett ställe i flera år och sen försvinna för att några år senare dyka upp igen, vilket säkert har att göra med hur äggen sprids med vinden och var de temporära vattnen uppträder. Om detta står det om liknade arter redan i en bok från 1947 (Djurens värld, Förlagshuset Norden AB Malmö). Vidare nämns där att folk i forna tider antog att de fallit ner från himlen som ju på sätt och vis var riktigt. För vidare läsning och läsning om liknade arter se www.artdatabanken.se

Man blir helt betagen när man ser denna söta lilla varelse vill jag lova och vördnadsfull inför vilken fantastisk torkanpassning den utvecklat. Den moderna människan har funnits på jorden i ca 2 miljoner år, alltså betydligt kortare tid än hällkarsräkan. Ska vi klara av vattenbristens utmaningarna vi ställs inför till följd av växthuseffekt och oaktsamt utnyttjande av vattenresurserna världen över? Flera krig är redan idag orsakade av vattenkonflikter (trots att ofta istället etniska konflikter framhålls) och fler lär det förmodligen bli. Den indiske miljökämpen Vandana Shiva har skrivit om detta i boken ”Kriget om vattnet” (Ordfront 2003).

Ge er tid att stanna upp och titta ner i en av alla vattensamlingar när ni är ute på vandraring på Stora Alvaret innan den här fascinerande varelsen åter träder in i sin andra viloperiod inför vintern. Varför man inte tog detta djur eller någon liknande som symbol för vattensparande åtgärder på Öland i somras istället för en kamel kan man ju stilla undra.

Åsa Bodenmalm

 

 

Dela

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *