December

Vi befinner oss mitt i den mörkaste tiden under året. Dagarna blir obönhörligt kortare. Naturen har gått till vila, men snart vänder det, snart sjuder det av liv igen. Jag saknar snön, det vita inslaget i naturen reflekterande det bleka solljuset.

Nyligen kunde jag få lyssna till koltrastens sång. Lite tveksamt om det verkligen var en koltrast jag hörde. Sången påminde mera om dubbeltrastens sång, kortare strof men med klara distinkta flöjttoner. Det var en koltrast, den satt synligt i en trädtopp. Platsen var Granada, närmare bestämt i en av Alhambras vackra i höstfärger prunkande trädgårdar. Jag antar att det var en spansk skönsjungande koltrast med lokal dialekt, utseendemässigt ej skild från vår svenska koltrast. Hur som helst, en glädjespridare en något kylslagen decemberdag, på hög höjd, omgiven av Sierra Nevadas snötäckta toppar.

Granada

Något badväder så här i slutet av november och början av december var det knappast vid Spaniens Costa Tropical, men ändå skönt och njutbart. Man spelade boule på stränderna, en sport som roar och sysselsätter både gammal och ung, såväl spanjorer som övervintrande nordbor.

Att promenera utmed de långsträckta stränderna är rekreerande och stärkande för både kropp och själ. Det fyllde en stor del av dagarna för mig. Med kamera och kikare kan man dessutom fånga ett och annat, några obestämbara snäppor som kilar fram och tillbaka, trutar och skrattmåsar i vinterskrud. En stilla dag, när havet lagt sig och endast svallvågor slog mot stranden, såg jag på nära håll ett par tumlare som krumbuktade sig och rörde sig smidigt upp och ner över havsytan.

Koltrastens sång i Alhambra och tumlarnas uppvisning i Medelhavets lite kylslagna vatten är upplevelser och minnen som jag burit med mig hem till Öland och som värmer skönt i det här mestadels trista decembervädret.

Jag vandrar över alvaret ner mot Djupvik. Det är nollgradigt, solen står lågt på himlen, släpljuset kastar långa skuggor över alvarmarken, som lyser vit av pudersnö och ännu ej isbelagda vätar, glittrande i motljuset. En korp hörs kraxa och en havsörn på spaningsrunda söker ett byte. För övrigt är det ganska tyst och stillsamt. Naturen återhämtar sig i sin vintervila.

Hökuggla Foto: Bengt Andersson

I september var det något av en ”invasion” av hökugglor i Sydsverige. Så även på Öland, kanske inte i några större mängder, men några enstaka individer rapporterades, bland annat från kuststräckan Äleklinta – Djupvik. Så en dag, för att vara mera exakt, det var den 6 december fick jag rapport om att en hökuggla uppehöll sig norr om Djupvik, på vägen ner mot Lundebytorp. Den satt synligt i en grantopp, en för arten vanlig plats att placera sig, när den spanar efter byte. En av mina musik- och fågelvänner, som för övrigt brukar rapportera till mig när han observerar något anmärkningsvärt, fick en utsökt fin bild av hökugglan i sin spanande favoritposition. Något att glädja sig åt i decembermörkret, nu när vi närmar oss vintersolståndet, det återvändande ljuset och den annalkande våren.

Emmetorp den 18 december 2016

Britta Lööv

Dela

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *