December – minnen från världsarvet med vänner runt södra Östersjön och världen

Drygt ett år med världsarvet, det blir min decemberkrönika. Ett år när jag i projektet DUNC, www.dunc-heritage.eu, har fått den fantastiska möjligheten att arbeta med något som i stort sett alla på Öland känner till och har en relation till, men kanske inte kan förklara – Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap.

När chansen kom tidigt förra hösten, så kändes det som en riktig utmaning och den känslan finns till viss del kvar men kanske på ett annat sätt. Odlingslandskapet på Södra Öland sägs ibland vara svårt att förklara, jag tycker inte det. Enkelt förklarat så är det generationer av bönder och deras slit samt deras betande djur som skapat ett landskap som är så unikt att det blivit världsarv “Heritage is our legacy from the past, what we live with today, and what we pass on to future generations”. Finns det då hot mot världsarvet – återkommer till det!

Projektet, ett Interreg South Baltic-projekt, handlar som så många andra EU-projekt om att vi ska lära och inspireras av varandra över nationsgränserna och försöka bygga bestående nätverk och samarbetskonstellationer. Tänker inte gå in på detaljer, det är mer än så men tänkte att detta inte skulle handla bara om projektet. Dock lite översiktligt:

De världsarv som finns med i projektet är Kuriska näset, slottet Malbork, Hansestäderna Stralsund och Wismar, Örlogsstaden Karlskrona och så vi Södra Ölands odlingslandskap. Tillsammans ska vi arbeta kring hållbar turism, produkter och tjänster, bygga kapacitet och förstås samverka.

Året då, ej kalenderår, börjar med när projektet hade sitt första All Partner meeting i Nida på Kuriska näset. Kuriska näset som ligger bara 30 mil bort från oss på Öland, men ändå för inte så länge sedan nästan omöjligt att besöka. Det är numera inte speciellt krångligt att ta sig dit, och det rekommenderas. Det går färjor från Karlshamn och över natten är man i Klaipedia. Sedan är det färja igen så är man över på ett mycket långt (10 mil) smalt näs bestående av sanddyner delvis bevuxna med skog. För en Bödabo som jag, blir mötet med de på sina ställen över 60 meter höga sanddynerna, en del av dem fortfarande vandrande, en oförglömlig upplevelse. Böda backar ter sig lite futtiga i jämförelse. Mycket av det som är speciellt med Kuriska näset har beröringspunkter med Södra Öland, t.ex. att på Kuriska näset har människans oförtröttliga kamp och samverkan med naturen skapat det vi möter där idag, som på Öland. När man möter ett världsarv som detta blir det ”egna” med en gång lite mer fantastiskt.

Nästa utblick från vårt världsarv blir kanske inte så exotiskt, för oss. Det är Örlogsstaden Karlskrona. Men, det är vårt närmaste världsarv och inte mindre värt ett besök än de lite längre bort. När nu en del tycker att vårt världsarv är ”svårförklarat” så brottas Karlskrona med andra utmaningar. Vissa delar är fortfarande militära hemligheter, vilket innebär att internationella besökare kan ha svårt att få besöka dessa. Hur marknadsför man något som ”inte kan besökas”? Trots att det är i kalla januari vi alla partners i DUNC-projektet besöker Karlskrona så har vi inspirerande diskussioner kring hållbarhetsfrågorna. Skydda och bevara, eller som för oss, slita och använda för att behålla värderna.  Men, det där med exotiskt – man blir så hemmablind, jag har vistats ganska mycket i Karlskrona i omgångar och inte funderat över dess värden. När vi bjuds på rundtur med guidning och olika besök så går det in vilka fantastiska och speciella värden staden har – den är exotisk!

Nästa världsarvsbesök till Öland kändes direkt speciellt och det var när vi fick besök från Grönland på våren. Besöket kom från Kujataa, som deras världsarv heter.  Deras unika värden är skapade av ett nästan tusenårigt jordbruk med betande djur, känns det igen? Det känns stimulerande när man träffar någon så långt ifrån och med en gång känner att man har så mycket gemensamt. Naturligtvis väcker det en lust att åka dit, men minst lika mycket värt att ha fått träffa någon därifrån. För världsarvssamordnaren Alibak Pugflod fanns utmaningar som vi inte har, t.ex. att stora delar av ”hans” världsarv bara går att besöka vissa delar av året och ligger i väglöst land – man kan bara föreställa sig utmaningarna för de som bedriver jordbruk där. En anekdot vi fick berättade för oss var att en av lantbrukarnas gamla mamma odlade potatis, vilket inte var helt lätt. Dock hade hon hittat det perfekta stället. Hon odlade i ruinen av Erik Rödes hus. Kanske inte helt bra, men inget någon var beredd att sätta stopp för. Alibak hade lite otur med vädret när han besökte oss, dimmig, fuktigt och det låg fortfarande en hel del snö. Vi ville visa honom lite utsikt över Mörbylångadalen och alvaret och äntrade Mysinge hög – det var inte mycket han fick se men han var rätt nöjd ändå och tyckte att det kändes lite som hemma på Grönland!

Vårens begivenhet var kanske annars den kungliga glans som kronprinsessan Victoria gav vårt världsarv när hon tillsammans med en massa människor, unga och gamla, genomförde en 14 km lång vandring genom sjömarker, radbyar, invid den odlade marken och över en bit alvar. Mycket trevligt var det men lite tufft att hålla hennes tempo!

Vad vore ett år med världsarvet om det inte kom en sommar, massor med små höjdpunkter, där världsarvsveckan är något som etsar sig fast. Så mycket bra och roliga saker som arrangeras under denna veckan och höjdpunkten blir till slut, även om det är svårt att välja, Mat i världsarvet. Så trevligt och så många fina möten. Det är som alltid, att där många engagerar sig och vill göra något så blir det bra. Fantastiskt att få vara med om! Sommaren är dock inte bara fantastisk, den är varm och den är torr. Fram till världsarvsveckan så reflekterar jag personligen inte så mycket över värmen och torkan. Men sedan följer de mig, varje dag och kan inte säga att jag njuter av det ”vackra vädret”. När man vet att världsarvet för att överleva för framtiden är helt beroende av att vi har aktiva bönder med djur som betar så inser man ganska snart att torka och brist på vatten är reella hot mot de värden som gör vårt världsarv. Utan bönder och deras betande djur så har vi inte längre har ett världsarv på södra Öland.

I slutet av augusti kommer det internationellt besök igen, denna gång från English Lake District. De är också ett odlingslandskap, ganska nyutnämnda. De, liksom vi, är också helt beroende av aktiva bönder och deras samordnare Liam McAleese tar sig runt i världsarvet och träffar ett antal representanter för de öländska bönderna. Många erfarenheter att dela och det vi kunde konstatera är att de är väldigt duktiga på att lyfta sina värden och hur mycket av dessa som används i deras marknadsföring av området. Deras stora oro ligger kring vad Brexit ska innebära.

Under sommaren/hösten görs en mindre enkätundersökning bland besökare på södra Öland, 172 svar kom in och 106 av dem kom inte från Öland. Bland dem kände 86% till världsarvet, det är alltså enligt denna undersökning inte helt okänt som det ibland förs fram.

DUNC-projektet rullar på och i september står vi som värdar för ett All Partner meeting. Vi får besök från Litauen, Ryssland, Tyskland och Blekinge… Det blir ett mycket lyckat möte och vi får med oss många nya intryck och idéer. I projektet arbetar vi under detta möte mycket med ambassadörskap och nya produktidéer. Det som jag blir mest intresserad av och skulle vilja veta mer om är det vi får se och höra om från våra ryska partners. De gör en mycket intressant presentation som handlar mycket om hur de arbetar med tillgänglighet i deras del av Kuriska näset. Det är verkligen imponerande och jag hoppas vi ska kunna lära oss mer av dem vad gäller detta.

Året kommer in i sin sista del och äntligen kommer vi närmare det som jag själv tycker känns mest angeläget i projektet och det är att inkludera så många som möjligt i arbetet med världsarvet. Min kollega Emma Rydnér har arbetat med detta framgångsrikt i många år, nu ska vi se om vi kan lyfta detta till att också bli verklig transnationell samverkan.  2019 kommer att handla mycket om detta under namnet Baltic Sea Heritage and friends!

Besöksraden är inte slut ännu och nyligen har vi haft besök ända från Australien, Dr Ken Mulvaney arkeolog och antropolog besökte oss genom Kalmar Ölands FN-förenings försorg och förutom att vi naturligtvis visade upp världsarvet och besökte en lantbrukare så höll Ken ett uppskattat föredrag på Capellagården.

Bland de besökare jag nämnt har jag inte berättat något om de som kommer från andra delar av Sverige som universitet, regioner och andra organisationer – de fick inte plats. Det hade blivit lika mycket text till. Nåväl året är inte slut och innan det är till ända har vi haft besök från Indien också.

Ett år med världsarvet går väldigt fort och det händer så mycket. Det är tydligt att vi på Öland har något som intresserar människor från hela världen, bara de officiella besöken tyder på det. Alla andra behöver vi lära mer om. Vi hoppas dock att de officiella besöken ska inspirera andra att komma hit och ge oss ”turistinkomster” och vilja handla öländska produkter och på så sätt hjälpa oss behålla de värden som gör vårt världsarv till ett världsarv. Södra Ölands odlingslandskap är lite annorlunda än många andra världsarv där man har en oro för slitage. Vårt världsarv behöver ”slitage” och nyttjande och har på så sätt andra utmaningar än många av våra kollegor bland världsarven, där man ibland är orolig att man ska få för många besökare.

Till slut en liten uppmaning, nästa gång du eventuellt hamnar bakom en traktor och inte kommer förbi riktigt så fort som du vill. Skänk en tacksamhetens tanke till lantbrukaren framför dig, för han är en av dem som vårdar vårt världsarv!

Lasse Wellin, mångsysslare från Böda. Varit verksam inom turistbranschen, fastighetsmäklare, arbetat med besöksmålet Skäftekärr, projektledare, verksamhetsledare för Leader KalmarÖland och f.n. projektkoordinator på DUNC-projektet. Det mesta med en gemensam nämnare att det handlar om landsbygdsutveckling. Personliga intressen är natur, kultur och arkeologi.

Dela

Kommentera

One thought on “December – minnen från världsarvet med vänner runt södra Östersjön och världen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.